Min egen pilgrimsvandring. Del 4.

   Jag har två vilodagar. Från min vandring alltså. Jobbar 08.00-22.00 så riktigt vila är väl inte vad jag gör.

   Tycker bara att det är så häftigt...att gå. Att kunna gå! Att vilja gå!

   Tycker att livet är så otroligt! Så många utmaningar och så många lösningar.

   Och att få vara här, just nu och just här.

   Har köpt en ny kalender. En stor rosa, med plats för att fylla i många kilometers vandring och simning under 2013, till många spännade platser.

   Ja, nästa sträcka tar jag på nyårsafton. Gott Nytt År och Skål.

Min egen pilgrimsvandring. Del 3.

   Nerförsbacke, inte det bästa för min rygg, men jag tar det i min takt så går det bra.

   Hur långt har jag hunnit en mil, två mil? Jag vet inte riktigt. Men än är jag på välkända trakter.

   Ååå, så många gånger vi stannat bilen här och rastat våran älskade hund. Glädje blandas med saknad. Finns något vackrare än en varmt röd finnspets med sin ringlade svans. Och allt bus och lycka som lyser i dess ögon.
   Och tänk, jag har haft den stora äran att vara matte åt en finn-tjej. Fått dela tio år med "Den stora tjäderdräparen."
   Mjuka tassar har studsat fram och hennes glada skall har ekat mellan tallarna. Men bara på lek aldrig på jakt här.
   Är så otroligt tacksam att jag fick lära känna henne. Att jag fick lära mej hur det är att jaga med en trädskällare. Och att hon hjälpte till att fylla våran frys med tjäder.

   Tycker ibland att jag hör henne när jag är ute och plockar svamp. Hennes skall var högt och gällt. Taktfast och väldigt tätt när hon träat en tjädertupp. Men jag vet att det bara är i mitt minne hon finns.

   Mina ögon tåras när jag tänker på hur kort ett hundliv är. Och på hur mycket kärlek de ger. Ovillkorlig. Äkta. Trofast.

   Men det är ju så att saknaden är en måttstock på kärleken. Ju större kärleken varit dessto större är saknaden.

  

Min egen pilgrimsvandring. Del 2.

   Vilket vacker land vi bor i. Jag som gillar att resa, vill aldrig missa sommaren i Sverige. Det finns de som säger att det mest är kallt och regnigt, det har jag inte märkt. Jag bara älskar sommaren här med alla väder.

   Jag har fortsatt att gå, Monica följde mej en bit på väg men sa sedan "Hej då" och vände hemmåt. Kul med sällskap, men det är ju ensamheten jag söker. Är det inte så med pilgrimsvandringar?

  Något jag är duktig på så är det blommor. Jag kan namnet på de flesta blommor som växer i dikesrenen. Och det är märkligt hur mycket vi skyndar förbi i vår stress. Men jag låter mej förföras av alla färger och dofter. Försöker att fundera ut en favoritblomma, men finns det? Finns det någon som tränger sej fram och vill vara nummer ett?

  Lite nostalgiskt minns jag, måste räkna på fingrarna och häpnar hur länge sedan det var som min vän Marianne och jag på något märkligt sätt hamnade precis här. Vid den här skogen.
  Det var vår och i allt det murriga så lös en så underbart vacker blomma. Det var som om det fallit färg från en färgpalett och fastnat på de kala grenarna på en buske.
 
Jag plockade kvistar med lysande lila blommor på, aldeles här i diket. Och när jag kom hem slog jag upp och läste om hur giftig tibasten var, som busken hette. Man kunde till och med få händerna fulla med blåsor.

Det var då jag lärde mej att kunna betrakta det vackra, utan att måsta ha. Precis, just här för ungefär trettio år sedan.

Min egen pilgrimsvandring. Del 1.

   Japp, då har jag börjat min vandring. Min ensamma vandring i fyrtio mil. Min egen vandring till mitt Santiago de la Compostea. På mitt sätt.
   Drömmen finns kvar att göra Den Vandringen också, sedan, men inte nu.

   Jag går med otroligt lätta steg, håller en fart på sex kilometer i timmen. Tycker att det är skönt när mitt linne klibbar fast på ryggen och svetten rinner i nacken.
   Så otroligt häftigt att jag, att min kropp fixar det.

   Jag låter mina tankar flyga fritt och låter det bli min stund. Ibland är lättsamma, skojiga tankar som är mina medresenärer och ibland flyger sorgsna moln med mej. Men det är okey, det är ju jag, mitt liv som är sådant.

   Jag går norr ut. Jag vandrar i Sverige och mitt mål är ännu så länge långt bort.

   Det började ganska tufft med en lång uppförsbacke. Som fick mej att nästan fundera om. Vill jag verkligen det här?
   Men när jag var uppe kom min första belöning. När granskogen glesnade, så var det faktiskt så att där bor min  fina vän Monica. Som väntade med hemkokt vinbärssaft.

   Jag hade klarat det första kilometrarna och lusten fanns fortfarande kvar. Lusten att gå, lusten att töja på mina gränser.
    Och min rygg sa till mej, "Det är så här, så länge du går eller simmar, så lovar jag att inte ge upp. Jag lovar att försöka hålla alla kotor på plats. Inte låta de glida och klämma på nerver. Så länge du håller igång så kämpar vi tillsammans."

   Så så är det, jag är sakta men säkert på väg till Umeå, på kartan i alla fall. Och jag har kommit ganska långt redan...

   Jag valde att gå 87:an. Och jag valde att det skulle vara sommar.

   Fler som vill gå? Gör det, köp ett gymkort och häng med. Välj själv i vilken takt och vart du vill gå.

Att gå för livet, och tycka det är kul.

   Jag går för livet. Eller ryggen. Egentligen för hela mej.
   Har blivit lite sjukligt nojig, med detta gående. Men det är kul...
  
   Jag gick på löpbandet på gymet. Urtråkigt trist. Men jag gjorde det. Varje dag, utom då jag jobbade 8.00-22.00. Jag tvingade mej själv.
   Gick där och visste att det var bra. Kände det i hela kroppen. Kunde räkna det i alvedon förbrukningen som minskade. Såg det på kläderna som tycktes bli förstor. Tror att jag kunde mäta det i minskat blodtryck. Men ärligt... fan så tråkigt!

   Då dök tanken upp. Jag skulle gå till Umeå. Och nu är jag på väg!
   Ska skaffa mej en bra karta och följa min löpbandspromenad. Och plötsligt blev det kul. På en timme går jag sex kilometer.

   Sakta men säkert går jag en sträcka på ca fyrtio mil. Och det är så underbart härligt. Måste stoppa mej själv efter en timme. Inser att jag till slut inte kommer att göra annat. En kilometer till och en till, bara femhundar meter till..

   Jag ska uppdatera min fiktiva promenad. Hitta små smultronställen efter vägen. Skriva om dem. Verkligen känna varje meter som jag lämnar bakom mej. Eller positivare tänkt, känna varje meter jag kommer närmare mitt mål.

   Och när jag är framme tror jag att det är dags för en semla och flera koppar te med Lilian. Och lite semel-surr som belöning, innan jag hittar någon ny låtsas promenad att ge mej iväg på.
  

Mitt hundrade inlägg.

   Tänkt skriva något kul om när jag var på gymet idag och gåmaskinen jag gick i blixtrade till, displayen lös orange innan den släcktes ner och skärmen blev svart. Om att den inte gick att stänga av, utan bandet det bara snurrade vidare tills de drog ur sladden. Nej, jag blev inte ersättnings skyldig utan det skulle gå på deras service konto. (Här skulle det funnits en smile-gubbe som blinkade med ena ögat.)

   Ja, jag tänkte skriva om elektriska saker som går sönder när jag rör vid dem. Sladdar som brinner av till hårfönar och strykjärn. Dammsugare som brinner upp. Bibliotekskort som plötsligt förvandlas till Visa-kort. Glödlampor som exploder. Avmagnitiserade cd-skivor. Biljett incheckningsapparaten som tvärdog, när jag förde in min biljett.

   Ja, det är sånt jag lever med.

   Men jag gör inget roligt av det. För jag kom plötsligt på vad en kvinna sa till mej när vi pratade om elektricitet. Hon sa, "Försök komma ihåg vad du tänker på när sådant händet."

   Jag tror inget alls. Absolut inget alls. Söker ingen förklaring. Har bara accepterat att så här är det. Och att många säger; "Inte nu igen..." När det blinkar och blixtrar runt omkring mej.

   Just idag vet jag vad jag tänkte på. Precis när det blixtrade till och jag fick en stöt, så vet jag vem jag tänkte på.


   Och jag skriver också Grattis på födelsedagen. 
  
  

  

Jag har fått huvudrollen.

   Jag har fått en filmroll. Jag! En filmroll! En huvudroll!
   Ibland är livet så oväntat fantastiskt. Att man bara häpnar.

   Manuset är på ganska många sidor och jag håller som bäst på att läsa igenom det för femtionde gången, tror jag. Det finns ramar, men det mesta är improviserat.
   Jag har redan godkänt det, skrivit på kontraktet och försöker att få in det i mitt huvud att det är sant.
Sant, på riktigt.

   Kanske kan den kallas en äventyrsfilm. Eller är det en film om att förverkliga drömmar? Jag vet inte, men hela upplägget verkar bra. Variationsrikt och spännande. Annorlunda och den utspelas i en helt annan kontinent.

   Handlingen är svårberättad och väldigt skiftande. Precis som miljöerna som skiftar från storstad, riktigt Storstad till savann och regnskog. Det spänner från fattig till rik. Det handlar om mänskliga rättigheter och ursprungsbefolkning. Om miljö och kultur.

 Om att uppleva och göra det med alla sinnen.

   Det är så otroligt spännande...

   Och jag undrar om det är fler än jag som ser sitt eget liv som en film, med sej själv i huvudrollen? Och samtidigt är manusförfattaren?

   Om drygt en månad reser jag och börjar "inspelningen."
 

Jag lovade dej.

Den lilla stund Du fanns
hos mej
det korta ögonblick
våra ögon möttes
så lärde Du mej leva.

Lärde mej hur viktigt
varje möte är
hur oändligt stor
kärleken är
och hur skört
livet kan vara.

Jag visste att änglarna
ville ha Dej
och tidigt tidigt en morgon
kom de
viskade Ditt namn
och Din hand släppte min
och Du följde dem.

Kvar stod jag
och visste
att jag inte bara
hade mitt liv
att leva
för jag lovade Dej
att också leva Ditt
att tillvara ta
alla dina oblivna stunder.



   Så märkligt fort 25 år gått, det var ju nyss, aldeles nyss, som Du lämnade mej... oss.
Jag minns våra fotspår i snön när vi lämnade sjukhuset ensamna utan Dej, hur ont det gjorde när jag förstod att Dina fötter inte skulle göra några spår i snön - aldrig, aldrig någonsin.

  Vad jag inte förstod var att Du för alltid gjort spår i mitt hjärta. Och att Du för alltid skulle finnas hos mej.
  Du skulle bli min ledstjärna. Min måttstock över viktigt och oviktigt.
  Du skulle bli den som vägledde mej och fick mej att tro på något mycket, mycket större.
  Du skulle bli storebror till dem som jag älskar mest i hela världen...

  Det var ju aldeles nyss. 25 år av mitt liv har gått och ibland undrar jag, stannade jag där någonstans mellan livet och döden?
Visade Du mej en bit av oändligheten?
Fick du mej att förstå att livet är ett lån från något så stort att det inte går att förklaras?
Jag vet bara att Du lärde mej älska och att ta tillvara mina dagar.


Och Du, älskade, jag lovade att leva Dina dagar också, jag försöker hjärtat, jag försöker, tills vi möts igen.

Wednesday, December 7, 2011.

  Så märkligt det blev. Satt och letade runt på tv-kanalerna ikväll. Och plötsligt var jag fast i Jamie Olivers matlagningsprogram. Där var det mat, barn och juldekorerat. Charmigt som bara han kan ha utan att det blir fånigt.

   Han är också den som kan plocka med sin snart 92-åriga mormor och sina spjuvriga döttrar och alla vispar runt i smeter och röror. Och provsmakar och ler. Utan att det är fånigt.

   Hans döttrar var med och gjorde pannkakor. De knäckte ägg och mätte mjöl och mjölk. Till de rev de päron. Hhhmmm, lite annorlunda men kul.

   Då kom jag på att jag köpte en bok i London, Jamies "recipe yearbook,"  ja, nu är det ju så att han är så känd att hans namn inte stod där på framsidan, det räckte med ett foto på hans leende ansikte. Och jag minns att jag nästan inte kunde välja bland alla reaböckerna. Ville ha alla, men det blev just den här jag köpte.
    Letar fram den och det är då jag upptäckte hur märkligt det blev.

   Just i den enda receptsamling som jag köpte, så finns "one-cup pancakes." This is a great recipe to make whit the kids.
   Nä men, precis de pannkakor han och hans döttrar aldeles nyss visat på tv hur de fixade tillsammans.

   Och det märkligaste av allt. Ur boken trillar ett urklipp från tidningen Metro i London. Det handlar om just Jamies mat. Jag rev ur det för att läsa det vid ett senare tillfälle, och lade in den där den givetvis passade bäst.
   Jag läser högst upp på tidningssidan Wednesday, December 7, 2011.

   Lite märkligt att jag skulle bli påmind just idag, precis ett år efteråt.
   Så nu ska jag krypa ner i min säng och tänka på min vistelse där, med min allra finast dotter. Och på allt kul vi hann med.

   Och jag måste bita mej i läppen för att inte skratta högt och väcka de som redan sover, när jag tänker på vår vilja att var snäll och dela ut kakor till Londons uteliggare.
   Inte ens polisen ville ha dem... (Kakorna alltså.)

Vem är lyckligast?

  "Du måtte vara olycklig du," kved S "som förlorat så mycket."
   Flickan log och hennes ögon glittrade. "Nej, faktiskt jag är lycklig jag, som fått äga så mycket," var hennes enkla svar.

   "Prat! Så många tårar som runnit nedför dina kinder. Olycklig det är vad du är."
   "Heldre våta kinder av sorg och saknad, än ökentorka i min själ över att aldrig mött kärlek," sa hon vid minnet av alla de, som betytt så mycket för henne, men som inte fanns kvar.

   "Prat! Ingen annan stackare har förlorat så många."
   "Kanske ingen annan har varit så älskad som jag varit heller," sa hon och leendet slätade ut hennes anletsdrag, när minnena smekte över hennes kind.



   Ja, du S, tänk på det. Vem är lyckligast, den som lever i sin fördomsfulla ensamhet eller den som vågar öppna sitt hjärta och ta emot?

Vad jag är duktig.

   Vaknar när solen letar sej in i glipan på gardinen. Sträcker på mej men ligger kvar en stund. Kurar ihop mej under det fluffiga täcket.
   Ligger stilla mellan dröm och vaken. Fem minuter, en kvart eller en halv timma spelar ingen roll.
   Till slut säger min mage åt mej att kliva upp och koka gröt.
   Dukar på det lilla bordet på balkongen. Gröt med torkade aprikoser och mjölk, en mjölk som smakar sött, mycket sött. Ett glas apelsinjuice. En hård smörgås med färdigskivad ost och marmelad till det. Och två kaffekoppar med te - för det finns inga stora tekoppar här.

   Lutar mej bakåt i stolen och lägger upp mina fötter på en annan stol. Tar fram min bok, den som jag inte riktigt trodde på, men som jag packade ner lite som reserv.
   Njuter av solen som sakta väcker den lilla byn. Njuter långsamt av min frukost och letar mej in mellan bokens blad och finner att en spännande värld växer fram.

   En timme är lagom, lagom länge för frukostätning, lagom länge för min rumpa i den inte allt för bekväma stolen. Och lagom innan solen står för högt på himlen och gör min morgonpromenad aldeles för het.

   Jag går en halv timma. Åt olika håll varje morgon, men alltid med början genom olivlunden och förrundras över att grenarna håller för mängden gröna oliver som tynger ner dem.
   Tittar på granatäppelträden med dess stora vackra frukter. Och fikonträdet som ger skugga under väldiga blad.
   Pelargonier och hibiskusar visar sin prakt och får mej att le åt dess småkusiner hemma i mitt fönster.

  Efter en halvtimma vänder jag, går barfota tillbaka i havskanten. Tittar ut mot ön om jag ska se några av de unika kir-kir getterna, men inte idag heller.
  Solen börjar bli het, riktigt het nu och väl hemma igen tar jag en sval dusch. Sval för att jag vill det. Sval för att varmvattnet inte kommit än.

  Dukar fram juice, mackor och pålägg. Och givetvis frukt, innan jag väcker mina fina tonåringar. En ny spännande dag att upptäcka tillsammans.
   Ett snabbt beslut en torsdag i slutet på augusti tog oss till Kreta på fredagen. Till ett underbart hotell och en härlig vecka att värma oss i. Och värma oss i minnet av den när höstrusket och snöstormarna kommer.



   
  Nu när jag städade fann jag det här dagboksblad från 2006.Som jag skrivit av här ovan.
  Och jag är så otroligt glad att jag ofta skriver ner mina upplevelser, både tankar och känslor.
  Just nu rusar lyckan igenom min kropp.Vilken fantastisk resa det var och vilka fantastiska resekompisar jag hade med.

  Vill tacka mej själv för att jag är så duktig på att skriva ner betydelsefulla händelser i mitt liv. Nej mitt liv går inte i repris, men ändå lite just nu, när jag minns...

Tack, Fredrik Lindström.

   Fredrik Lindström, tack för du sätter ord på mina tankar.
   Det ska bli spännande att läsa din diktsamling. Åtminstonde dikten som handlar om våran resa hit till Jorden.

   Jag brukar också tänka som du gör. Reser vi till London så har vi kollat upp sevärdheter. Vi vill se och uppleva massor av saker. Vi vill hinna med, inte missa något. Och vi vet att tiden är begränsad. Ja, vi stannar olika länge.

   Precis som våran tripp hit till Jorden. Vi kan naturligtvis bara vara här och gå omkring och drälla, bara vara här tills vi ska resa vidare.

   Vi kan också läsa på och suga ut det gottaste av sevärdheterna. Vi kan lyfta blicken och se längre bort. Och känna lyckan av att vi hamnat just här. Fotografera och spara på äventyr.
   Vi kan välja aldeles själva på ett enormt utbud, på just det här resemålet.

   Själv är jag nyfiken på ett litet ställe där de hjälper elefant- och flodhästbabysar som inte har sin mamma kvar som trygghet.
   Och på just det här destination Jorden, så finns det ett sådant ställe att besöka.
   Så då gör jag det snart...

... de skiter de fullständigt i, precis som jag...

   Just nu orkar jag inte med gnäll. Orkar inte med att det viktigaste som finns är vem som glömt sin matdosa i kylskåpet på jobbet. Syndabocken ska fram!
   Orkar inte med att det görs så stor affär av aldeles obetydliga saker. När världen är full av så mycket som är viktigare att lägga sin energi på.

   Då är det underbart att vara i närheten av människor som är engagerad, som har en tro och en vilja. Som kan sprida sin entusiasm och kunskap.
   De får mej att känna mej lycklig att jag inte är någon matdosemänniska. Att jag aldrig letar syndabockar.
   De får mej också att själv vilja inspirera och bli inspirerad. Och få andra att se det spännande i livet. Att det finns så mycket om man lyfter blicken ovanför matdosehöjden.

    Ska snart gå och lägga mej. Jag ska tänka på människor som gjort skillnad, som valt annorlund. Som skapat ett spännade och innhållsrikt liv.
   De som valt bort gnäll och tänker "Ok, det blev något till hunden eller komposten av den där matdosan som vart kvarglömd."

   Och vem som glömt den kvar, skiter de fullständigt i. Precis som jag gör.

Tant-Britt-blomman.

Jag önskar att alla som flyttar hemifrån, får en sådan underbar granne som jag fick i Tant Britt.
Ingen som lägger sej i, bara vänlig, rar och hjälpsam utan att vara påträngande. Någon som vattnar blommorna när jag reser bort och matar mina akvariefiskar.
 
  Hon fanns där i mitt liv. Kanske som en trygghet, lite extra mamma.

 Åren gick och vi fick lite ombytta roller. Det var jag som blev hennes trygghet. Jag som hjälpte henne. Som frågade om hon ville åka med till affären, jag som tittade till henne lite extra.

  Vi tyckte om blommor båda två. Vi bytte lite blomskott och pratade blommor över en fika ibland. Trots åldersskillnaden trivdes vi ihop.

   På min fönsterbräda står krukväxten som jag fick för länge, länge sedan. När vi bodde grannar. Och här har den stått i 19 år. Så länge jag bott här. Den har levt ett tynade liv. Ingen omplantering alls, bara lite vatten och ett bort nypet gult blad ibland.
   Men herre gud tänker jag nu, hur har jag kunnat missköta en blomma så. Och att den överlevt alla år. Den har stått i sovrummet och ibland i köket.
   Jag har inte kunnat slänga den, Tant Britts lilla blomskott som jag fick.

   Ibland har jag tänkt att när Tant Britt dör så dör nog min blomma också. Ingen dödsannons behöver tala om för mej, jag skulle veta i alla fall.
   Hur kunde jag tro det då? Kanske jag läst aldeles för mycket övernaturligt?

  Det blev inte så. Jag såg annonsen i tidningen nu i oktober och kände en stillsam sorg. Tant Britt hade levt ett långt liv och nu var det slut. Med tacksamhet mindes jag henne och skänkte en gåva till "Hjärtebarnsfonden."

  Men nu till det märkliga. Nej, blomman dog inte. Men i oktober då växterna börjar vila inför vintern då levde min lilla hukande vän  på fönsterbrädan upp. För första gången på 19 år sköt den nya skott. Två grova stänglar vräkte sej upp ur jorden.
  
  Och helt plötsligt tycker jag nästan att det är den finaste blomma jag har, Tant Britts blomma, för den har en historia.
  Den ska få ny jord och den ska flyttas fram så jag kan se den varje dag.

  Jag ska titta på den och med tacksamhet minnas min fina, första granne.
  Och jag ska tänka att kanske jag blir någons första granne? Någon som någon ungdom kan luta sej emot.

   Kanske någon som får ett blomskott av mej...

Att ta för sej.

   Nu börjar jag  faktiskt att inse att det är på riktigt. Något nytt spännand och annorlunda. Lite pirrigt och förväntansfullt.
   Provar med att ta av mej förlovningsringen. Det ser tomt ut på mitt hand. Inte min hand längre och ändå min. Jag kommer att vänja mej.
 
  Har börjat fundera på vad jag ska ta med mej. Så lite som möjligt. Bara praktiska saker. Jo, något fint också.
 
  Vad livet innehåller många kontraster, hela färgpaletten bara man vågar se efter. Nu för tiden är det oftast inte längre bort än ett klick på datorn. Det gäller bara att bestämma sej. Att ta för sej.

   Om två och en halv månad är mitt ringfinger prytt med en billig fejkad ring och runt min hals sitter en vacker men oäkta kedja men en sten i. Allt äkta lämnar jag hemma.

   I min ryggsäck kommer inte att finnas en trosa för mycket. Allt ska jag bära med mej och min packning ska vara lätt.

   Just ja, en ny blogg ska skapas. Min reseblogg. Snart är jag på väg.
   Så kul.

  

Kirikogalan - igen.

   Jag vill så gärna spara den här känslan av upprymdhet. Kunna ta fram den när molntussarna drar fram i mitt liv och skymmer.
   Skulle vilja göra som Lill Lindfors, med sin man i byrån. Ta fram den vid behov.

  Därför skriver jag här, så jag åtminstonde kan läsa och ta fram minnet av känslan.

  Inte för att jag glömmer bort hur den finns i mage och har fortsatt sprida sej uppåt i mitt bröst. Hur lätt det är att le. Hur lätta mina steg känns och hur lätt det trillar snälla, glada ord ur min mun.

   Åååå jag önskar alla människor en dos av den här medicinen. Åtminstonde en gång i veckan, men helst tre gånger om dagen.

   Receptet är enkelt, gå på en välgörenhetsgala och gör skillnad. Både för din egen del och för andras.

Kiriko Special School, Kenya.

   Ja, jag tror fortfarande på godhet. Den där härligt genuina känslan man får när man fått ge. Att fått möta andras glädje och tacksamhet, som man fått när man ställt sej själv och sina behov i andra hand.

   I kväll har jag varit på gala. En gala för de handikappadebarnen i byn Kiriko tio mil norr om Nairobi.
  Det är tolv år sedan jag varit där och fick möta så mycket glädje och värme. Jag fick kliva in i en helt annan kultur och  bara bli accepterad och så vänligt bemött. Om än lite konstigt vit...

  Tolv år sedan och nu har jag bestämt mej för att åka tillbaka. Jag vet att livet är här och nu. Det är nu det måste levas. Och jag försöker verkligen göra det. Nu.

  För mej trängs känslorna av att ha lyssnat på bra musik av olika artister och blivit lyft av det. Med förväntan inför min resa.
   Men också med att dela den enorma känsla de här artisterna har när de kliver av sceneen. Det har gett av sitt kändisskap, de har aldeles gratis spelat på galan och alla pengar som kommit in under kvällen går direkt till Kiriko.

  Deras uppträdande förvandlas till solceller, till bärbara datorer och utbildningar, i Kenya.

  Och åter igen karma. De kommer att få något tillbaka för att de gett ikväll, inte bara känslan av godhet just nu. Nej, det goda snurrar runt ett par varv i universum för att sedan komma åter i skepnad av något annat till dem. Även om det inte är därför de spelat gratis så är det en konsekvens av det hela.

   Och jag förstår också att det handlar om att Kiriko gett så mycket av sin godhet och nu är det dax för dem att få igen.
  

Vilken tur då, att jag inte bokat in mej i Umeå.

   Nog för att jag har många järn i elden ibland, men full så virrig är jag inte så jag inte vet vart jag ska! Jo, jag kunde skratta åt det, men först kände jag mej nästan kränkt... nästan.

   Står i hallen med resväskan som inte är helt urpackad sedan sista resan. Nu ska den packas om. Bara en lite helgtripp till Gävle. Inte mycket behöver läggas ner, men det ska ju göras.

  Tröjan, boken och underkläder. Hygiengrejorna ligger kvar sedan sist.

   Då kommer jag på att jag glömt vad hotellet heter som jag bokat in oss på. Vore ganska bra att veta. Medans jag fortsätter packa ringer jag till CoopMedMera som jag bokat genom, för att få namnet på hotellet.
   Lång väntekö. Trycker 1 och väntar att de ska ringa tillbaka. Hittar en tröja till och en handkräm  som kan vara bra att ha med och fortsätter packa.

   Efter åtta minuter ringer de upp och jag berättar mitt ärende, att jag glömt var jag bokat.
"Jo," svarar tjejen, "du har bokat i Gävle."

Undra om de får många samtal där kunden glömt staden de ska till? Jag vet inte.
   Men jag hoppas verkligen inte att Ulf Lundell glömt vart han ska spela, för då blir jag riktigt ledsen.
   Jo, jag hade bokat på Hotell Clariton på Norra Slottsgatan, jo just ja, i Gävle.

Älskade november.

  Får jag säga att jag älskar november. Är det tillåtet? Kravlösa underbara mörka månad.

  Eller är det min empati som gör att jag absolut måste tycka om den ingen annan tycks gilla? Enda sedan jag hörde ordet svin-november, så har den här gråa ruggiga månaden en speciell plats i mitt hjärta.

   Hur kan man tycka illa om 30 dagar i sitt liv varje år?

   Jag tycker om de kala grenarna på träden, tycker om när vattenpölarna speglar sej i svart asfalt, tycker om frosten på grässtrånen, tycker om den tunna ishinnan i bäcken, tycker om när furuveden knastrar i braskaminen, tycker om att plocka de sista trattkantarellerna, tycker om att se alla ljusen på kyrkogården, tycker om att packa en jullåda full med mat till en ensam pensionär någonstans i Lettland, tycker om att smutsen på fönsterrutorna inte syns, tycker om att köpa nya roliga reflexer, tycker om att ligga i varma bubbelpoolen och titta på stjärnhimlen och känna kylan i kinderna, tycker om...

  ...tycker om och tycker om, jag älskar november helt enkelt.

Godisprinsessan.

   Jag har blivit undervisad i lösviktsgodisets hemlighet. Jag. Smågodisets okrönta prinsessa. Eller rättare sagt godispåsarnas.

  Det hade varit lätt att vara dryg. Att lite överlägset förklara att jag var minnsan van att ösa i påsarna, i Sverige hade vi haft Godisprinsen och Karamellkungen i många år.

   Men för att ta det från början. Det är knappt en månad sedan jag var i den lilla stadsdelen Oba vid Medelhavet. Och då fanns inget lösviktsgodis där.
   Men nu då jag återvände dignade det av godiset Kent, som det hette. Hela mittgången var fylld med bord, fulla med sötsaker i varuhuset. Alla godisar var fint inslagen i papper. Och givetvis olika priser på nästan varje sort. Det blev många påsar för kassörskan att väga.

   Några dager senare gick jag in på den lilla kvarters butiken. Och jo, där fanns också Kent. Inte lika många sorter att botanisera i, men fullt tillräckligt för mej. Men där fanns bara trista genomskinliga plastpåsar att ta godiset i. Nu gjorde inte det så mycket, för hemma i min tillfälliga lägenhet låg nya släta, fina påsar, till min lite knäppa samling. Som jag redan tagit på varuhuset.

   Jag plockade lite olika sorter, kaffekarameller, fruktpastiller och någon sorts runda kulor.

   Da da, det är då det dyker upp en personal. Han kommer sakta fram till mej, tittar på mitt okunniga plockande med fingrarna. Och ur en av godisskålarna tar han upp en rostfri slev. Håller upp den framför mej och ler. Han kör ner skopan bland kolorna, han har fortfarande ögonkontakt med mej och ler ändå större. Vi förstår inte varandras språk, men hela han visar med kroppsspråket att han precis nu lärt mej något nytt. Hur man tar dessa sötsaker och förflyttar dem till påsen med hjälp av skopan. Han stäcker den glatt till mej.

   Jag såg hans lycka. Det speciella i att ha en affär med lösviktsgodis att plocka själv. Jag såg också att han inte på något sätt dumförklarade mej. Jag som inte förstod den här nymodigheten.
    "Åååå," sa jag, godisprinsessan och log tillbaka då jag tog skeden ur hans hand.

  

Hundliv.

   Önska jag vore en av de där hundarn, i hundflocken jag nyss har mött. Den där som drev omkring på stranden i värmen. Som bara tog dagen som den kom. Busade, lekte och sov. Plumsade ner i havet emellanåt. Drack och svalkade sej i ån som kom från bergen.

   Jag vill tro att den lilla blå brickan i örat betydde att någon hade ansvar över dem. Avlusning? Vaccination? Lite allmän omsorg.

   De verkade så sorglösa. De levde så i nuet. Adopterade en människa i någon kvart för att sedan dra vidare. Det var jag som gick fot en stund, fast jag ett litet tag trodde tvärtom.

   Lite avundsjukt tänker jag på deras förmåga att leva här och nu. Att stunta i bekymmer och oro.

   Det var aldeles nyss jag tittade in i ett par bruna snälla ögon precis innan de slöts för en liten tupplur, med mina cerisa gympaskor som huvudkudde.

   Aldeles nyss hörde vi ihop en liten stund. Mitt blodtryck gick ner och all stress försvann. Och jag tänkte; "Att de inte finns hundar att få låna på recept"

100 saker att uppleva innan du dör.

   100 saker att uppleva innan du dör. Spännande tanke. Livet är som en stor godispåse att välja ur. Och precis som hos Godiskungen är smaken olika vad vi fyller den med.

   Nu på morgonen låg vi och funderade, min käre sambo och jag. Och helt klart är att det skulle vara olika innehåll i vår respektive påse. Mycket skull nog vara lika - eller rättare sagt är lika.
  Andra saker skulle överraska, men vågar du prova av den andres godis så kan du få en smakupplevelse som du annars skulle ha missat.
 
   Ibland kan det också vara precis tvärtom.
   På min 100 sakers lista står det "Att få en gädda på över 10 kilo."
   Och på sambons lista står "Att absolut inte få någon gädda på över 10 kilo." Eller kanske till och med att inte få någon gädda alls.

  Det gäller också att accepter den andras val, att inte äcklas åt till exempel hallonbåtar. Eller en slemmig gädda...
  

Alkoholism, den opratbara sjukdommen.

   I hela mitt liv har jag omgett mej med alkoholister. Nu är jag ute på minerad mark. Sådant får man inte prata om.

   Man kan med deltagande i rösten beklaga den långa sjukskrivningen, för ett gipsat ben.
   Och när pollen virvlar runt i luften, så kan vi också läsa över allt om allergier och olika mediciner.
  Även om det i vissa fall är tufft att prata om cancer, så finns lite neutrala ämnen att hålla sej till, så även det kan bli "pratbart."

  Alkoholism är klassat som sjukdom, men där är det stopp. Den sjukdommen nämner vi inte! Inte som sjukdom i alla fall. Annars kan vi skämta om alla symptom. Det blir en skojig historia om alla minnesluckor. Ilskan som gick över styr och höll på sluta i en fyllecell, ja den ger status och genom den kan man hamna på "10-i-topp- listan över värsting grejer att ha gjort i fyllan. Ha ha"
  Att sprätta upp en öl dagen efter tillhör också de matchosgäng.
  Ja, man behöver inte sitta nerdekad  på torget för att vara alkoholist.
 
  Under alla år jag jobbat, så har jag haft förmånen att gå massor av utbildningar och kurser. En gång har det handlat om att ha problem med sprit. En gång! En enda gång har jag varit med om att någon vågat röra om i grytan.
  Föreläsningen var så j...a bra att jag burit med mej den sen dess.

  Jag bär också med mej minnet av mitt första jobb. Och hur mycket skäll vi (jag) fick, när vi bäddat ner en kollega i en soffa, när han kommit full på jobbet en lördagmorgon, inte första gången, men fullaste gången. Vi fick höra vilka dåliga kollegor vi var, hur oschyssta vi var, som sopade allt under mattan. Vi stjälpte istället för att hjälpte.
 
   Och fortfarande är det de jag är sämst på. Absolut sämst på att vidröra. Sjukdommen alkoholism.

   Ja, det är lättare att prata om ett gips - för det syns.
   Det är också högst påtagligt hur många strålbehandlingar man ska få.

   Jag ser framför mej hur jag knackar på porten till Himlen och jag får frågan om jag är nöjd med mitt liv. Ja, men det är jag ju. Känner mej glad och stolt för den jag varit. Vet att jag försökt göra det bästa av mina dagar.

   Jag vet att jag omöjligt kan ha ansvar för de människor som levt runt om mej och inte kunnat hantera sitt drickande. Men det är då jag måste erkänna för mej själv och för honom där uppe vid porten, att jag har fixat det mesta på jorden, men inte det. Jag har låtit dem drunkna i alkohol.
 
  Så det kanske är dax att minnas vad hon sa Nina Fållbäck, på den där föreläsningen hon höll, som var så j...a bra.

   Kanske kan jag vid vägs ände, ändå få säga, jo jag har i alla fall försökt. Jag har vågat prata om det opratbara. Jag har satt ett namn på sjukdommen jag har vågat säga jo, du är alkoholist, du är sjuk och behöver hjälp.
   
    Jag måste också tillägga att jag förstår, faktiskt förstår min sambo, som i många år stöttat sin alkoholiserade vän men som nu mer sagt upp vännskapen.
   Man har alltid ett eget ansvar, man kan inte gång på gång, på gång, på gång ringa och gråta och be om förlåtelse. Lova och lova...

    Jag är stolt över honom, min sambo som vågade säga "Du är ju alkoholist och måste få vård." Att han fanns kvar länge, länge, för sin vän, men tillslut bestämde sej för att inte bli utsliten och utnyttjad.
    Med värdighet sa han "Jag orkar inte mer, jag har försökt. Men det har inte du."
   

Tänk tanke nummer fyra först.

  Jag undrar om jag ska avslöja hur det känns att sitta i en bil, fullpackad med flyttkartonger och även ha en släpvagn med en soffa, en bokhylla och fyra flyttkartonger lastade på. Jo, en träkista också, på släpet.

  Ja, inte den känsla av att bara sitt i bilen, utan känslan att öppna godispåsen och upptäcka att bland de saltalakritsen och dumlekolorna finns en godis med blått staniolpapper på. En chokladkaramell med rom i.

  Att stoppa godisen i munnen och tugga sönder den och höra hur det sträva sockret kraschar mellan tänderna och släpper lös rommen. Och då mitt i urskogen Ingenstans kliver det fram en polis och vinkar in mej.
  Det är då jag inser att jag är kvinna. På den tiondels sekunden bollar jag lätt med tre tankar. Ingen av dem är speciellt kul just där och då.

   1. Om jag kör in dit hon pekar, kan jag köra därifrån sedan? Alltså köra, utan att backa, för det kan  jag inte med släpvagn.
   2. Shit, om jag ska blåsa och kolla promillehalten så stinker jag just nu rom.
   3. Jag har inte körkortet med mej.
 
   Och då kommer den fjärde tanken.

  4. Vad som än händer nu så kan jag ju alltid blogga om det.

  Nej, jag tänker inte avslöja min första skräckslagna tanke, utan hoppas att jag i fortsättningen kan tänka tanke  nummer fyra först. För så är det ju, det mesta löser ju sej på något sätt i alla fall och det är ganska kul att blogga.


 

Filosofiska jag.

   Ibland är livet som ett glas.
   Vackert att titta på. Njutningsfullt att vila läpparna mot. Underbart att fylla med det som retar smaklökarna.

   Vad man ska komma ihåg är att det är skört, så skört.
   Håll det varsamt. Smek det med både handen och blicken, men krama inte sönder. Tappa inte.

   Det är så lätt att handskas ovarsamt och tillfoga sprickor eller slå ur en skärva.

   Var rädd om ditt glas. Och var rädd om andras.

   Det mesta går att laga. Men den som sitter med en miljon skärvor efter ett duralexglas vet att det är omöjligt. Totalt omöjligt.

  Så var försiktig med hur du hanterar ditt och andras dryckeskärl.
  Fyll det med härlig frisk vätska och skåla varsamt med din vän.

Var jag krona och du klave?

   Hur underligt det blev. Så många frågor. Så många tankar.
Också den där konstiga känslan över att jag bord ha förstått. Borde ha lyft blicken och tittat...

   Min morgonpromenad i solen gick jag med lätta steg. Solen värmde och det kändes som om sommaren fortfarande hängde sej kvar.
Så kom jag på att det vore väl kul att surra lite med dej. Jag blir glad över att träffa positiva människor. De som bejakar livet och lever det fullt ut. Som inte gnäller över småsaker.

   Det dröjde en stund innan du öppnade. Med ett leende. Och förvånat frågade du "Skällde inte hundarna när du kom?"
  Nej, de gjorde ju inte det. Så underligt. Det hade aldrig hänt förr att de var tysta.

   Om jag lyft min blick. Om jag tittat mot hundkojan vad hade jag sätt då?
Hade Döden suttit där och kliat dina hundar bakom örat? Hade hen suttit där i avklippta fransiga jeans och en vit t-shirt. Vippat på tårna i sina väl uttrampade sandaler medan hen väntade att du skulle bli klar och följa med.
    Kanske skulle en vacker tatuering slingrat sej fram på hens arm. Namnet på hens käraste vän, Livet.
   Ja, de två klarar sej inte utan varann. Livet och Döden.  Motpoler som dras till varann, som inspirerar och väcker varandras lust.

  Jag lyfte aldrig blicken. Jag såg aldrig Döden.
  Och nu tänker jag, "Satt Döden där och singlade slant om vem som skulle få följa med hen? Var jag krona och du klave?"
  Jag hade velat fråga "Hur väljer du och varför?"

 Jag vet bara att dina hundar var aldeles tyst, när jag kom. Jag vet också att du följde med Döden när hen gick. Och jag vet också att du älskade Livet otroligt mycket, in till ditt sista andetag.

4 985 meter över havet.

  Precis idag börjar jag. Sätter symboliskt fötterna i startblocken. Blundar och fokuserar. Som elitidrottarna ser jag mej själv gå i mål. Känner glädjen i mitt bröst över att ha klarat det.

   Jag har satt på mej skygglappar, sådana som travhästarna har. Jag ska inte kunna snegla åt sidan och upptäcka alla hinder.

   Jag tänker på hur duktig jag är. Tänker på hur fantastisk min rygg är som fixar så mycket, som kommer att låta mej njuta av "att jag kan."
 
   Blir smittad av glada, positiva människor. Deras tankar och upplevelser blir mina för en kort minut. Jag kan tanka in deras energi och surfa högt på vågkammen.

    På tal om högt.
    Mitt mål är 4 985 meter på fem dagar...
    Om jag tänker så här, mina steg ligger på sextio centimeter och varje steg innehåller fyra kubikcentimet lycka. Om jag räknar ut hur mycket komprimerad lycka det blir och delar i fem så får jag veta hur mycket lycka varje dag kommer att innehålla.

   Eller måste jag plusa på alla dagarna av förväntan, fram till dess? Innehåller de dagarna också fyrakubikcentimeter?

   Var det så här jag tänkte en gång för länge sedan, när jag gjorde mina räkneuppgifter i gymnasiet. Och nästan jämt tillhörde de bästa i kassen.
   Fattade jag redan då att matte var till för att kunna räkna ut det positiva i livet? Att allt handlar om det. Att det är det, själva livet är skapat för.
   Och det är därför som matte är så viktigt att kunna.  

  

Jag ska bli kaffedrickare.

   Den stora tedrickaren, ska bli kaffedrickare. Ja det är sant. Jag menar inte att jag ska sluta med te. Nej det går inte. Det vill jag inte.
   Några av mina finaste vänner är faktiskt te-are. Åtminstonde en lärde jag känna riktigt, riktig bra tack vare att vi fikade ihop och bytte tepåsar. Invigde varann i våra favorit smaker. Hade en rolig gemensam stund att se fram emot.
  
  Redan i sommras bestämde jag mej för att börja dricka kaffe, igen kanske jag ska tillägga. När började jag egentligen?
  Jag slutade när jag var 19 år och magkatarren bad mej sluta. Det var då teet kom in i mitt liv. En fantasirik följeslagare. Trender har kommit och gått.

   Vanligt svart te inresserar mej inte så mycket längre. Och kanske borde jag gå en kurs och fördjupa mej i dess hemligheter, för att njuta ännu mer av mina testunder.

   Nu kom jag från ämnet. Jag ska ta nya tag och försöka föra en kopp starkt, hett kaffe till mina läppar.
   Där finns också variationer och smakvarianter att upptäcka. Men det är dess nyttighet som lockar mej.
   Jag ska erkänna att det inte gått så bra hitintills. Men jag ska! Det finns nyttigheter i kaffet som jag vill ha. Det är det som är anledningen.

   Så nu står en nyinköpt burk fram för mej. Givetvis en fairtrade märkt från Tanzania.

  Och fast min blick dras till min stora påse med olikdoftande teer, så ska jag verkligen ge kaffet en chans. Utan att muta mej själv med att "jag kan ju välja ett supergott te sedan och dricka det."

  Får väl säga välkommen in i mitt liv då. Nu sätter jag på en panna för nu ska ta en stilla njutningsstund. Och jag tar en, bara en bit mörk fairtrade choklad med frukt och nötter och firar att det är fredag eftermiddag och jag är ledig.

Behöver...

   Behöver stillhet. Kravlöshet.
   Behöver långa ensamna höstpromenader.
  
   Behöver en relaxdag på badhuset.
   Behöver tysnaden.

   Behöver formulera mej.
   Behöver andas i lugn takt.

  Behöver saltvatten.
  Behöver fäskpressad granatäppeljuice.

  Behöver, för att må bra.

Denna människa är sänd i min väg för att lära mej någonting

   Det finns människor i min omgivning som sänder ut så mycket dålig energi. Som tolkar allt till missnöje. Som med minen och kroppsspråket dämpar ner.

   Jag brukar då tänka på orden som Bidde sa, en gång för länge sedan. "Denna människa är sänd i min väg, för att jag ska lära mej någonting."
   Ja, jag tar till mej det. Jag har lärt mej så otroligt mycket av just den meningen. Det är bara att vända på allt och tänka "så vill inte jag vara, om jag säger eller beter mej så, så blir andra ledsen."
 
  Och en sak till det är alltid jag som tillåter om någon får såra mej, jag väljer själv.
  Jag kan välja att tänka "stackars dej som inte vet bättre, du som saknar både empati och socialkompetens. Det du gör och säger har inget med mej att göra egentligen. Det säger mer om dej än om mej."

  Och yes, jag tror på karma. Det du ger, det får du tillbaka, kanske inte just av den personen men av någon annan. Det gäller både positivt och negativt.
  Så skicka iväg ett leende idag, så får du ett tillbaka.

Finns han?

   Var nyss på en trevlig middag. Ja, det var trevligt till att börja med i alla fall... Och det är det jag tänkte berätta om.

   Vi gjorde oss till singlar allihop, även de som var gifta eller sambos. I ordets bemärkelse, singel. Och det hela gick ut på att hjälpa till att göra en kontaktannons till var och en. Hitta en partner, hjälpas åt att hitta bra egenskaper som skulle passa in.

   Den man som mina vänner tyckte skulle stämma in på mej, var nog inte så dumt tänkt.
   Bland annat fick han inte vara svartsjuk.
   Han skulle tycka om böcker.
   Han fick gärna vara exotisk och komma från ett annat land. Sedan var det väl lite delade meningar om hur exotisk han skulle vara...
  
   Jag minns faktiskt inte allt som de andra tyckte skulle vara pluspoäng på mannen i mitt liv. Några saker fick jag genast dementera, nej det var för mej oväsentligt.

  Det var kul att varje person fick vara i fokus. Få all uppmärksamhet en stund.

  Sedan har jag tänkt, "ja hur skulle han vara?" På riktigt, vad skulle stå i min kontaktannons? Om jag fick plocka från ett smörgåsbord, vad skulle jag valt?

  Jag får väl börja med, inte svartsjuk!
  Han ska vara självständig. Stå på egna ben.
  Händig, en riktig fixare med precis allt. Allt!
  Gärna nördig, ha ett specialintresse, som han delar med sej av. Där han låter mej upptäcka det roliga i något som jag inte redan är insatt i.
  Helst inte röka eller snusa.
  Absolut inga problem med alkohol.
  Och något viktigt, jätte viktigt, jag gör gärna saker tillsammans med honom men inte jämnt. Mina vänner betyder så otroligt mycket, så jag vill ha mitt självständiga liv utan honom ibland. Och inga sura miner då.
  Han måste respektera mina barn och att de alltid är nummer ett.
  Ekonomiskt oberoende.
  Han ska vara min trygghet, hur mycket det än stormar.
  Han ska kunna laga mat. Riktig mat.
  Inget krav - men det är inget hinder om han är fin att titta på.
  Han ska vara allmänbildad.
  Inte ha en massa fördommar.
  Han får hemskt gärna tycka att böcker och att fotografera är kul.
 
 
  Men herre gud, vilka krav! Finns den mannen?
  Och när jag läser igenom min lista så inser jag att ja, jag bor ju ihop med honom redan.

Glöm inte bort det som gjort dej lycklig.

Idag städade jag ur bilen. Ja, städade och städade, jag plockade med mej lite saker som bara låg där och tog plats.
   En stor plastlåda med genomskinligt lock. En fiskeask full med jiggar, drag och ett gammalt avskavt flöte blandat med en hög färgglada jigghuvuden.
   Jag blev glad och för mitt inre såg jag sommaren fisketurer. Hörde nästan vågskvalp mot båten. Kände doften av rökt abborre och kom ihåg hur det kändes att ha fyrtio lediga dagar. Vilken flash back.

  Skulle jag inte kunna skapa mej en egen lyko-kickare? Att oftare minnas de vackra roliga upplevelserna i mitt liv. Att varje dag fyllas med glad energi.

   Då dök tanken upp att göra att bord, ett aldeles egenskapad minnes utställning. Min aldeles personliga. I min tanke finns det redan. Men i verkligheten är det på planeringsstadiet.
   Så här har jag tänkt. Gärna gamla gråa slitna brädor, ganska tjocka som det syns på att de är användna, men som fått ett nytt liv hos mej.
   Skivan ska vara av glas och gå att öppna, för innehållet ska bytas ut. När mina ögon vant sej och inte längre fastnar och känner kicken av det de betraktar, ska det bli en ny utställning.

   Och jag ska använda mitt bord till precis vad det är, ett bord. Min tekopp ska stå där. Det ska ha lagom höjd för att mina fötter skönt ska vila där, när jag tittar på en bra film.

   Bara tanken gör mej fylld av energi. Så många upplevelser som jag glömt bort men som kommer till mej när jag ser på ett foto. När jag tittar ner i en fiskelåda. När jag ser min samling med smågodis-påsar. När jag tittar i min hylla med te, honung och rapsolja.

   Men idag skulle mitt bord varit fyllt med foton, ett par ljusblå sockor, en grön mjukishund och en liten flodhäst. Och ett tänt ljus skulle ha stått uppe på glasskivan.
   Inte för att jag någonsin skulle glömma Dej. Men för att det är Din födelsedag idag.
   Jag  minns lyckan av att för första gången titta in i Dina mörkblåögon. Och känna Din doft.
    Grattis älskade, älskade Du.

   Jag ska fortsätta att se mitt bord framför mej, riktigt känna efter allt minnesvärt. Allt som får mej att må bra. Tänka ut hur kul det ska bli att designa under mitt glaslock.

   Man ska inte fastna i minnen, men de finns där och formar mej. Och de som får mej att le, dem vill jag ha kvar.
 
  

Augustinatt.

   Mjuka, mörka augustinatt. Nattlen och mäktig.
   Stunden med nacken böjd bakåt, precis tvärt om mot de som ber. Det här är religion. Alla religioner ihop blandade, klar och ren utan dunkla avsikter.

  Med ansiktet vänt upp mot miljontals nattdiamanter, förstår jag min litenhet.
  Förstår min skärva av liv här. Hur jag snuddat till och fått gåvan att vistas här en liten, liten stund.

   Vill stå här, på min gräsmatta och låta björkens grenar så fulla av silverlöv, rama in hela natthimlen. Vill sluta mina ögon och känna den ännu varma luften omsluta mitt ansikte och mina bara armar.
   Men det går inte. Stjärnmönstret ovanför mej, går inte att stänga ute. Ögonen går inte att sluta.
   Förtrollad står jag kvar. Och låter mej duschas i dess energi.
   Och jag tänker, att de som är sorgsna och böjer sitt huvud neråt, skulle må så mycket bättre om de lutade sej bakåt och lät blicken vila i det oändliga. Och låta andnings vägarna bli fria och känna lungorna spännas ut och fyllas med nattluften. Samtidigt som ansiktet fick lysas upp av stjärnstrålar.
Vilken mirakelkur.

   En lång stund står jag så. Och är bara lycklig. I det stora hela är mitt liv bara en microsekund, ett lån från evigheten.

   Tack för att jag får vistas här och att de jag älskar också har sin väg förbi - just nu. Tack.

Att luta sej mot Eiffeltornet.

   Nej, jag tycker inte så värst mycket om tatueringar. Vill inte reagera negativt, vill tycka att det är vars och ens ensak att pryda sin kropp. Att bokstavligen nåla fast sina minnen i huden.

   Jag tycket om ren hud. Vit eller svart. Gul eller röd. Orörd bara.

   En gång för många år sedan satt jag hos gamla E. Ibland när vi båda råkade på att befinna oss samtidigt på samma dag och år, när våra verkligheter sammanföll och allt var pratbart, då berättade hon gärna om sina minnen från sitt sjömansliv (sjökvinns.)  Om haven och ekvatorn.
   Hon visade sina tatueringar. Och de mansnamn som med stora och i mina ögon inte estetiskt vackra bokstäver prydde hennes underarm.
   Skrattande sa hon "så länge sen, så länge sen... han var från Peru" och det glittrad okynnigt i hennes gråa ögon.
   På sitt sätt var det väldigt bra. Vi hade något att prata om. Hans namn väckte minnen. Och praktiska jag tänkte stilla "så bra att det är positiva minnen, annars hade inte tatueringen varit så bra att ha."

  Det jag tycker är synd, är att det blivit så inne. Inte så tänkbart, om jag verkligen vill ha en prydnad på min kropp? Eller om jag bara vill vara som Beckham eller Ljungberg.
   Om fem år, om tio år står jag för den här symbolen då? Passar den här texten in i mitt liv?

   Jag menar inte alls att jag är emot naturfolkens traditioner att pryda oss. Nej, bara vi tänker efter innan. Och verkligen själv vill och vill i resten av  våra liv.


   Ja, jag är tatuerad. Något jag valt med hjärtat. Som ibland kräver sin historia för att bli förstådd. Något som är jag, som jag med stolthet bär.

  Och nyss kom jag på hur min nästa bild på min kropp ska bli.
   Det börjar pirra av förväntning inom mej. Måste hitta en bild. Tänka ut. Vart? Hur? Text?
Idén fick jag av min sambo. Ryggen. Ja, givetvis ryggen, där ska den sitta...

   ... måste bara kolla upp med ryggläkaren. Om jag måste opereras, vart på min rygg ska man skära då?
   Inte så kul med en vacker tatuering på Eiffeltornet, där ett av tornets magnifika ben är förstört av ett ärr.

   Det skulle passa mej så  bra att alltid luta mej stadigt mot en byggnad som representerar staden som jag älskar. Verkligen älskar.
   Och i min tanke skulle min rygg få stöd. Symbolisk styrka. Få min rygg att orka.
   Och kanske det bästa, fortfarande är min hud, den jag ser, just precis hud. Bara ren och skär hud.

 

Ja, jag gillar gäddor.

   Ha ha, nej jag brukar inte överdriva. Inte bre på och försöka spetsa till det jag berättar. Nu idag när familjens stora bärplockare kom hem med både hjortron och blåbär, fick jag frågan hur mycket han plockat. Jag tittade på hinkarna och svarade att det var ungefär en liter hjortron och tre liter blåbär.
Sanningen var istället tre liter hjortron och tio liter blåbär.
   Vill bara berätta det. Så min fiskehistoria är ingen skröna, den är absolut sanning. Och ingen överdrift.

   Vid halv niotiden på kvällen, bestämmer vi oss för att ta båten och fiska en stund. Vi får bråttom, de ljusa sommarnätterna har övergått till snabbt skymmande augustinätter.
   Flytvästar och håv, det är vad jag ska komma ihåg att ta med.
   När vi sakta puttrar ut med ett varsit drag på släp, kommer jag ihåg, håven som ligger kvar på bron. Det gillas inte att jag glömt den. Men för sjutton sånt händer. Och den där storöringen vi hoppas på, den har ju inte dykt upp någon annan kväll, så varför ikväll?

   Vattnet är svart och på vissa ställen kokar det av småfisk. Det glittrar till ibland av en silverrygg som krusar vattenytan.
   Men ingen vill nappa. Kvällen är vacker, så det spelar egentligen inte så stor roll.

   Jo, en ganska fin abborre drar jag upp. Och vi funderar på att byta beten. Men plötsligt får min sambo napp. Bottenapp? En stor abborre? Nej, en gädda.
   "Du får ta den du som gillar dem. Och vi som inte har håven med."
    Hhmm tack för den.

  Ja, jag gillar gäddor. Både den faight de brukar erbjuda. Tyngden. Rusningarna och faktiskt deras smarthet.

   Jag tog spöet och höll bara linan sträckt. Lät gäddan själv bestämma nästa drag. Inte så mycket hände. Inga ryck, ingen djupdykning.
   Så jag vevade sakta in, så vi fick se dess storlek. Huvudet och den mörka ryggen klöv vattenytan. Kanske inte så stor men säkert två ooch ett halvt kilo konstaterade vi.

   Då gjorde den plötsligt ett ryck. Den slängde sej mot båten med hela sin tyngd. Rakt mot plåtbåtens långsida. Jag väntade på dunsen och hur båten skulle kränga till. Men då överraskar den, med att göra sitt dödshopp.

   Om det vore Kajsa Bergqvist eller Emma Gren, skulle vi sagt att det vore långt ifrån rivning. Mycket luft mellan kropp och ribba.
   Kanske kan vi säga detsamma nu, mycket luft mellan kropp och båtkant, när den med ett inte alltför graciöst hopp, häver sej in i båten.
   Nästan i knäet på båtens kapten som satt bak vid motorn. Han fick slänga sej åt sidan, så den svartgula slemhögen landade på båtens botten och inte i hans knä.

   När linan gick av vet jag inte. Redan utanför båten? Eller vid landningen inombords?
   I vilket fall, så lyste draget orange långt bak i gäddmunnen, innanför de cirka 700 tänderna som en gädda har.

   Jag är glad att jag inte brukar överdriva, för då skulle ingen tro mej när jag berättar om fisketuren.
   Och håven, de är väl bara till för amatörer. Alltså behöver man ha med den?

Mitt liv är som en räkmacka.

Vi står på parkeringen vid ICA, min sambo och jag. Han suckar och konstaterar att snart är årets semester slut. Men jag har flera lediga dagar kvar, många fler än han.
   Han lägger huvudet på sned och säger "Ditt liv är som en räkmacka, du bra glider fram."
   "Hur menar du?" Jag stannar till och tittar på honom.
   Ja, faktiskt så känner jag så också. Men jag vill höra, hur menar han? Vad tänker han?
   "Jo, du har jämnt så mycket semester. Och när den är slut, så fixar du bara till ännu mer ledighet. Du har som ingen begränsning. Du bara leker. Går massa skolor och kurser bara för att det är kul. Du bara glider fram."
   Ja, så är det. Jag vet det. Men det är ju så jag vill. Så jag kunnat välja.

  "Ja, det är väl det livet är till för," tänker jag. "Att användas"
   "Du reser utomlands en eller två gånger, nää tre gånger om året..." Han ler och jag vet att det inte finns någon avundsjuka bakom hans ord. Men han skulle gärna ha fler än sina lagstadgade semerterdagar, han också.

  Nej, jag har inget vanligt 7.00-16.00 jobb. Jag är den som älskar måndagmorgon, när jag går av mitt helgpass på 33 timmar och är långledig sedan.
   Jag är den som leker med mina plus och minus timmar på mitt konto, och får till en gratis ledig vecka eller två, lite då och då.

  Fast vi vet båda två att min räkmacka ibland har innehållit förvånansvärt lite räkor. Istället har mängden av den aldeles för klaffsiga majonäsen, förstört hela mackan. Fått mej att deppa rejält.

   Men visst, jag ville ha mitt räkmackeliv och då skapade jag det.

  Jag vet att konsten att tycka att man seglar fram på en smarrig macka, är att vara nöjd med det man fått och vad man har. Det är konsten att inte ångra sina val och gräma sej för att det kanske skulle ha blivit så mycket bättre om man valt annorlunda. Det är helt enkelt att vara nöjd med livet. Att finna glädje i små vardagliga ting. Och en tro, en tro på att det finns en mening med allt. Och kanske en nyfikenhet också att kunna tänka, "det här blir spännande, det här har jag aldrig varit med om förrut."

  Ja, jo en förutsättning med att jämföra att livet är som att segla fram på en räkmacka - det är att man älskar räkor. Och då måste miljömässiga jag tillägga, vanliga räkor. Absolut inte tigerräkor.
  Om någon inte förstår så får den gå in och läsa på Naturskyddsföreningens sida.

    Nu seglar jag vidare en vecka, (eller tio dagar för att vara exakt) innan jag börjar jobba...

Du.

...ibland när livet är som vackrast. När naturen visar all sin blomsterprakt. När regnet gör så att alla dofter kommer till sin rätt. När en pytteliten groda gör så att jag förundrad hukar mej ner och följer dess krokiga, farliga väg ner i närmsta dike. När stillheten bara låter löven försiktigt spela i takt med mina andetag...
   ...då kan jag bli så ledsen.
 
 Du fick aldrig uppleva allt det här. Solen hann aldrig smeka Din kind. Vinden rufsade aldrig om i Ditt mörka hår. Så mycket som aldrig blev. Livet blev aldrig vårat.
   Jag fick följa Dej en bit, en liten bit.
   Tyst inom mej visste jag vad Du sa: "Du kan inte följa mej längre nu. Det här är min väg, som är utstakad bara för mej och sista biten måste jag gå själv. Du har en annan väg att gå mamma, vi måste skiljas åt nu. Jag klarar mej själv." Och sedan gick Du, dit jag inte kunde följa med...
 
  Och jag vet, det är inte farligt att vara ledsen. Det är en del av livet. Precis som Du.

Semesterminnen.

   Ur miljösynpunkt ska vi dra ner på vår konsumtion. Vi ska handla miljömärkt och närproducerat. Vi ska också tänka efter, behöver vi verkligen det här? Ja, så tycker jag också att vi ska tänka. Men samtidigt måste vi handla. Och samtidigt är det ett nöje.
   På mina semesterresor kommer det alltid med minnen med hem. Ofta i form av något ätbart, eller något som min hud vill bli insmord med. Och det underbara är att när jag är någon annanstans så är det helt plötsligt annat som är närodlat. Något som känns aldeles rätt både miljö och känslomässigt.
  
  Något av det bästa jag vet, är oliv och rapsolja. Jag är storkonsument av det. Vid varje IKEA besök följer Åke Ekströms ekologiska rapsolja med hem. Priset är suveränt. Och som present är den guld värt. Det går inte ens att jämföra med en flaska vin...

  Nyss var jag på Gunnarshögs gård på Österlen och provsmakade rapsolja. Så njutningsfullt att doppa bröd i olika oljor och känna de skiftande smakerna. Det gick inte att välja. Trots att jag tycker bäst om  neutral olja som jag själv får smaksätta, så blev det vitlöks-, krondills- och vitlöksolja. Alltså jag kunde inte välja.
   Men när jag säger så, så valde jag ju faktiskt, för jag valde bort den nya oljan av ramslök. Lite osmart av mej, men så blev mitt val.

  Det tilltalade mej otroligt att det fanns tetror à la vin att köpa, fast givetvis fylld med rapsolja.

  Jag glömde inte utsidan, min hud fick en fuktighetskräm baserat på rapsolja, så nu sitter jag och njuter av doften på min arm och känner mej så nöjd.
 
  Och nu till något aldeles otroligt jätte roligt. Kanske inte miljömässigt, om man tänker närodlat. Men man kan tänka solodariskt, jag ska skaffa mej ett eget olivträd. Jag ska ge arbete till någon i Grekland som sköter om det åt mej. Som plockar olivern, pressar och fyller flaskor. Givetvis så betalar jag för det.
   Jag får också döpa mina flaskor, för det är ju mina. Så på de litrarna som blir mina kommer det att stå HAVANNAMAMMAN`S. 2012
  Häftigt va?  
  

Att få flyta med havets hjärtslag.

   Det sägs att havet är fullt med brännmaneter. Det sägs att havet är aldeles för kallt att bad i nu, för att det har regnat så mycket. Det sägs att nej, man ska inte bada nu.
   Jag har hört, men valt att inte lyssna.
   Min kropp gjorde ett aldeles eget val. Den sa till mej att jag orkar inte med en lång kall vinter om jag inte får tanka in havets energi. Saltvatten måste få tränga in i varje por. Måste viktlöst få flyta med havets hjärtslag.
  
   Jag låtsades att jag inte hört om maneterna. Stängde av när kylan nämndes. Lät min kropp bestämma. Gav den vad den ville ha.
   Och här sitter jag nu. Lycklig. Saltdoftade. Förberädd tills vintern kommer. Och vet att jag orkar. Orkar med mörkret och kylan. Vet att jag kommer att glädja mej åt den första snön, när den kommer.

   Och jag vet att jag ska lyssna till mej själv. Min kropp vet vad den behöver.

Junis sista natt.

   Juninattgrön. Smaka på ordet.
   Låt det fylla alla sinnen. Låt det rulla runt inom dej. Färgen. Doften. Friskheten. Lite åt prinssestårtegrönt, fast utan den sötsliskiga smaken.
   Min fina vän Lilian har lärt mej att ta tillvara på juni. Att vara ledig och riktigt uppleva juni. Att knappt vilja sova.
  
   Vi parkerade husbilen vid en liten skogsbilväg. Det fanns inget namn på stället, men kanske Myggvägen hade varit passande?
   Naturen överföll med all blomsterprakt, alla gröna nyanser, alla dofter.
   Jag ska inte ljuga och påstå att jag njöt ett dugg av promenaden med packning ner till sjön. Längs ryggen rann svettpärlor, runt och i öronen anföll myggarmén. Och solen gjorde att luften stod still att andas i.

   Om jag vore intresserad av hjortron skulle jag ligga sömnlös, rädd att någon annan skulle hitta de fina ställena som var vit av alla blommor. Nu konstaterad jag att det blir nog bra med bär till de som vill plocka.

   Vid sjön blåste det. Och där med sa vi tack och hej då till myggorna. Istället sa vi  hej till fågelparet som byggt sitt bo in i vindskyddet. Lite försiktiga var de när vi presenterade oss. Men jag fick fota det två små ungarna. Som tur var frågade de inte om jag tyckte barnen var söta. För de var de inte. Aldeles nakna med ett dun ovan för den stora blå svullnaden som senare ska bli ett öga. Nej inte söta, men bara så OTROLIGA.
    Tack lilla fågelfamilj att ni visade mej ett av naturens undet.

   Vinden fläktade skönt och vågorna spelade för oss. På mitt spö satt ett drag i koppar och rött som var som den läckraste förrätt. Både rödingarna och öringarna högg villigt. Och fler än en gång tog jag fram fiskekortet och läste. Nej, det var ingen begränsning hur många man fick ta.

   Junis sista natt. För ljus och mäktig att sovas bort. Men också aldeles för myggig för att ta en promenad i. En bok höll mej sällskap och med fönster åt alla håll kunde jag emellan åt låta blicken vila i det juninattgröna. Det går inte att spara den på en palett, den måste upplevas live.

   Så plötsligt möter mina ögon ett par stora bruna nyfikna ögon. Hon bara står där och tittar nyfiket på den jättestora vita saltstensliknade sak som parkerat på hennes väg.
   "Kameran, kameran..." Men jag vet att om jag rör mej så är hon borta direkt. Några stillsamma minuter vilar våra blickar i varandras innan hon vänder sej om och tycks ropa "kom så går vi." De försvinner stilla och majestätiskt i juninatten, mammaälg och hennes lilla rödpälsade kalv som hon haft stående i allt det gröna invid vägen.
   Kvar satt jag och konstaterar att det blivit juli men fortfarande var allt färgat av juni...

När livet väljer.

Tänk så märkligt det kan vara. Att plötsligt ändras livet och det som var viktigt förrut tappar sin betydelse. Det som gav glädje och livslust byter skepnad och blir mera neutralt, ett mera jasså.
   Livet går vidare och annat glittrar mer, lockar till upplevelse. Det är inte lätt att bryta upp, men ibland väljer livet själv. Vill skapa nytt och gå  vidare.

   Jag tittar på de slitna fönterkarmarna. Vet att varje spik varje penseldrag är gjort med kärlek. Skapat av ömhet och glädje. Inom mej ler jag och vet att här ryms så många minnen, här finns så mycket av mitt liv.

   Det är inte så att jag kommit på helt plötsligt, att nu vill jag inte lägre, nu ska jag vidare. Det är mer mitt lilla hus som säget att nu börjar vi att bli klara med varann. Nu har vi delat så mycket och den vackra gnistrande känslan vi hade, har börjat falna. Jag vet, all den djupa kärlek vi haft, tryggheten, skratten, längtan och glädjen kommer alltid att finnas inom mej. Och alla underbara, fantastiska minnen som format mej. 

   Jag tror att huset vill känna sej behövt. Det vill fyllas med någons passion och idéer. Något jag inte lägre ger det.
   Mitt lilla hus vill skapa nya minnen. Det vill vibrera av liv. Golvet längtar efter att känna bara fötter som mjukt smeker träet. Fönstren vill vara ramar som låter nya ögon skapa konstverken utanför.

   Det är inte så att min kärlek tagit slut, nej det kommer den aldrig att göra. Men när jag riktigt lyssnar inom mej, känner efter, så bara vet jag att så här har livet valt. Och när något tar slut så är det alltid början på något nytt. För oss båda.

Vem är rikast i din stad?

  Åååå jag orkar inte dessa rubriker på våra kvällstidningar. Varför ska de få oss att tro att pengar är det viktigaste i livet. Att det är det enda som räknas.
  Jag vill inte läsa men de stora bokstäverna går inte att missa. Vilket par är rikast? Det är det som är dagens viktigaste! Vilket par är rikast?
   Jag har läst andra varianter förrut. Vem under trettio är rikast i din stad? Vem är rikast i ditt län?
  Och givetvis handlar det om pengar.
  För mej är det totalt ointressant. Vem läser och varför?
 
 Om det stod: Vem är lyckligast i din stad? Ja, då vore jag intresserad. Då köpte jag tidningen direkt. Kanske skulle jag få något tips. Något att sträva mot.
  Tidningen skulle bli högaktat av mej, den skulle lägga en ribba och visa var tyngden skulle ligga. Visa vägen för det som skulle vara väsentligt.

  Men allra roligaste skulle ju vara att läsa mitt namn där, på tio i topp listan. För där skulle mitt namn stå. Jo, ja, så egentligen är jag ju bland de rikaste. Ivarje fall om man mäter i lycka. I konsten att känna lycka för det vardagliga. Både i stort och smått.

   Och det händer ganska ofta att jag tänker om lycka mättes med en kvicksilvertermometer, så skulle det hända en miljökatastrof lite titt som tätt. När lyckoutslagen dundrade i topp.
   Bara som nu. Vem kan vara ledig elva dagar nu, runt midsommar och bara ta ut två semesterdagar? För att senare i sommar vara ledig trettiosex dagar och senare i höst ta ut...
   Det är lycka på hög nivå för mej!!!

  En liten rättele, när jag nu har räknat efter så är det faktiskt fyrtio dagar som jag blir ledig. Var det börsen som gick upp så att jag fick mer på mitt lycko-konto?

Vad var det som haren såg?

    Måste börja med att skriva att jag inte är schitzofren. Jag hör inga röster och mej veterligen har jag ingen konstig verklighets uppfattning. Men ändå, ibland, numera mycket sällan händer sånt som jag har lite svårt att förklara. Oftast tänker jag att det finns egentligen inga ord för det som sker därför går det inte att berätta om det. Nu mer accepterar jag det bara. Det ingår i mitt liv att låna ut mina sinnen en stund. Det är det närmaste jag kan förklara det som.

  Äntligen sommar. En underbar grusvägspromenad. Och jag kan de flesta blomnamn som kantar vägen. Grönskan berusar med både doft och synintryck. Att livet kan vara så här vackert. Att man kan få fyllas med så mycket glädje. Vet inte riktigt vem jag ska rikta mitt tack till. Universum kanske?

   Vid vägkanten ligger en trave med trädstammar, små smala furustammar, tror jag. Och jag måste stanna. Inte för att jag vill eller för att det är något speciellt med det. Men något gör att jag stannar. Min högra arm gör ont, uppe vid axeln och ner, bak mot skuldran. Och mitt bak på ryggen skaver det, långt ner.
   Det är det här jag inte kan förklara och numera inte ens försöker hitta en logisk förklaring till. Det är bara så här. Jag bara vet! Min kropp vet hur det känns att vara en trettonårig pojke som kapar ved med en såg. Vet hur musklerna värker och givetvis vet jag att jag är högerhänt. Jag vet också hur det är att ha hängslen som skaver på ryggen.
   Hur kan jag veta att det är en pojkes känslor? Hur kan jag ens inbilla mej att jag vet att han är tretton år?
   För mej är det lika logiskt som att  jag bara vet att jag är kvinna nu och jag vet hur gammal jag är idag. Svårare än så är de inte.

   Men det jag inte kan förstå är den sköna känsla jag får, en vishet som jag inte har i det här livet. Jag som inte kapar ved. Som inte behöver ägna mej åt sånt. Jag fylls med en lättnad att det är länge kvar innan "furu-pinnarna" ska kapas, de är för färska än. Måste torka lite först, så det är ett tag till innan jag ska svettandes kapa dem. Det blir senare i sommar. Än kan jag ägna mej åt att leka och snickra fågelholkar.

   Och jag vet inte, är det så, ska man inte såga dem nu? Göra ved av dem. Ska de ligga och torka ett tag?

   Jag får en trettonårings erfarenhet i utbyte att han lånar min kropp en stund. Han får se med mina ögon, känna med min kropp, kanske får han leva en stund. För jag vet att han är från en svunnen tid.

   Det finns inget skrämmande, inget konstigt, bara att mina ord inte räcker till att förklara vad som hänt.

   Det jag däremot tycker är konstigt är att den pyttelilla harungen som sitter i dikeskanten och äter maskrosblad, den reser sej på bakbenen, klipper med öronen. Står så länge och tittar på mej innan den sakta hoppar emot mej. Klipper ännu mer med öronen och kommer ändå närmare. Oj, så liten den är.
   Då känner jag en liten våg av kuslighet. Varför beter den sej så? Vad ser den?
   Plötsligt hoppar den ner i diket och försvinner. Solen värmer och livet är sej likt. Värken i armen är borta och inget gnager i vekryggen.
   Den enda fina dagen i mitten på juni 2012 fyller mej med vetskap att allt inte går att förklara.

    Livet är så mycket mer. Så stort och mäktigt. Så oförklarligt och så vackert. Och vi har fått det för att det ska ta tillvaras och levas...

Socialamedier

   Socialamedier, vilket nytt och vackert ord. Nytt för mej som växt upp med en dagbok med ett litet lås som såg ut som ett hjärta, men som lätt gick att öppna med en knappnål. (Vilket min bror gärna gjorde.)
  Vardagligt för de som växer upp idag.

   Aldrig, aldrig skulle jag ha kunnat tänka mej att lägga ut mina ord till allmän beskådan, då en gång på dagbokens tidevarv. När och hur flyttades gränsen? Vem skriver? Vilka läser? Och varför? Massor av spännande frågor.
   Är man uppväxt nu, med twitter, blogg och facebook så är det nog inte så mycket att fundera över. Det bara är så.

  Själv är jag kritisk. Analyserande och fundersam. Läser på facebook om alla fantastiska maträtter som lagats. Indigrienser som jag inte visste fanns, som ska ingå i femrätters middagen på fredagkväll. Och jag bara undrar om ingen äter fiskbullar? Pölsa? Är det ett för simpelt liv att leva om man livnär sej på det. Ingen lever så enkelt, av alla medlemmar på fb.

   Alla lyckade människor som lägger ut sina foton från grillfesten. Eller femtio årskalaset. Eller semestern i Canada.
   Inte ett foto på hur ensamt livet kan kännas. Ingen skriver hur tråkigt det var på Malta. Hur misslyckad man kände sej på nya jobbet.
   Nej, jag förstår. Den bilden kan man ju inte visa upp, då faller den fina fasaden, den man gärna visar upp, med hurtiga tillrop. Ja, jag förstår.
   Själv skriver jag just inget väsentligt alls. Bara finns med där som en kul grej. Den tänkande, funderande...

    Twittra nja inte än. Men blogga, ja. Och åter kommer frågan, varför?
   Ja, jag vet varför jag skriver. För att jag mår bra av att formulera mina tankar. Sätta mina funderingar och iaktagelser på pränt.
Tänka efter, vrida och vända och ibland se det jag upplevt ur en annan synvinkel.

   Jag läste också att vi som bloggar mår så mycket bättre än icke bloggare. Precis som med viss hälsokost, så behöver det inte bevisas, det bara känns att det är så! Tron kan göra underverk, så det tror jag på. 

   Jag gillar att läsa bloggar också. Har lätt att fastna i någons liv. Att följa andras tankar och upplevelser.

    Ingen behöver pillra upp låset för att läsa mina ord, jag har öppnat själv (inte lika intressant längre, kära bror att läsa va? Hi hi.) Och ibland susar det till inom mej när jag ser hur många som tittat in på Havannamamman. Och jag undrar vilka är ni? Och varför?

   Ett litet tips bara, börja blogga ni också, om ni inte redan gör det. Ta tillvara alla chanser att må bra, att må ännu bättre!
   MVH Havannamamman!
 



  
 
 

När vi träffas i nästa liv.

  Sitter och gapar av förvåning. Av ledsenhet över obetänksamma ord. Och i mitt bröst föds en liten djävul. Eller snarare en traditionell gammaldags medicinman med voododockor.
   Hur kan man tro att alla fejkar, att alla bara låtsas vara sjuk?
  "Ont i ryggen?? Jag har minnsan sett att hon klippte gräset. En annan dag var hon ute och krattade!!"
 
  Jag ställer mej upp och tar parti för all som har ont i kroppen eller själen. Det kan faktiskt vara så att den dagen värken inte är så hemsk eller till och med att den inte finns just den dagen, så vill man så gärna göra något aldeles normalt. Trots att man vet att imorgon tar jag mej inte ur sängen, men det är värt det! Värt att plocka en hink blåbär och få njuta av till vintern. Och då, morgonen därpå är det ingen som ser hur smärtan skär som krossat glas. Hur världen krymper och det onda bildar både golv, väggar och tak i den förkrymta lilla håla man tvingas in i. Men ändå, det kan var värt det!

   Att ha ont i ryggen betyder inte samma sak för alla människor. Det du klarar av att göra, kanske inte jag kan och tvärt om. Jag blir så ledsen av misstroende. Kränkt av att inte bli trodd.
   Hur kan man som utomstående fördömma och veta att det är gnäll och påhitt? Min lilla medicinman börjar polerar sina nålar.

   Jag känner flera människor med panikångest. Människor som jag är så glada att jag känner. Modiga och starka. Som törs berätta och sätta ord på det tillstånd de ibland hamnar i. Och det är samma med dem, de är heller inte lika. De får sina ångestattacker av olika saker. De är inte stöpt i en ångestform som är lika för alla. Men de tycks en del tro.
 "Jaha, förra gången brydd hon sej inte ett dugg, men nu ska hon konstra och larva till sej. Jag känner andra med ångest och för dom är det inte så här..."
   Det är en rättighet att bli trodd. Vad jag berättar är ju min sanning.

   Ja, min medicinman med uråldriga traditioner värmer sina nålar över elden och jag ber honom sakta stick in den långt in i ryggslutet och vrida om på den kaxiga, arroganta man som så exakt vet hur min och alla andra onda ryggar är, ja att det mest är gnäll för att komma åt lite ledighet och sjukpenning...
  Förvånat ska jag titta på honom och säga; "Jamen, igår kunde du ju köra bil och bära matkassarna."                    

   Jag är ingen elak människa och innan medicinmannen hunnit sticka in den glödgade nålen i nerven som går från ryggmärgskanalen och ner i benet, säger jag åt honom att inte göra det.
   Nej, sin karma skapar man själv, jag behöver inte lägga mej i.

   Jag ska bara forsätta att berätta hur djävulskt ont det gör ibland i vissa situationer, vissa dagar. Så därför är jag lite begränsad. Men också visa allt jag trots allt kan göra fortfarande.
   Och den som väljer att inte tro på mej, ja tyvärr, där delar sej nog vår väg. Tack och hej!
   Men när vi träffs i nästa liv så ska du veta att du ska få min empati när du berättar att du har både panikångest och ont i din rygg. Och jag kommer att tro på det du säger. Kommer att förstå att du inte har det lätt.

   Till dess lev och lär, det är därför vi är här.

En sommarhälsning

   Kan man baka en sockerkaka på så många sätt? Ja, det kan man nog. Mycket fett, lite fett, med kakao, med apelsinskal, med russin, med farinsocker. Det går nog att variera hur mycket som helst om jag tänker efter.
   Jag älskar recept. Nyttiga ska jag tillägga. Och jag tror att man kan träna sej till att äta nyttigt. Jag vill tro att man utvecklas och kan lära nytt. Jag vet att det finns människor som fortfarande som vuxen vägrar äta något som de inte tyckte om som barn.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   De  De låter de lilla barn som de en gång var, bestämma vad de som vuxen ska tycka om och inte. Konstigt tycker jag!

   Nyss har jag rensat ur min recepthög. Och en del av det som en gång tilltalade mej, och som jag rivit ur tidningar, känns nu, nja nej, det där kommer jag aldrig att laga. Tack och hej, nya vindar har blåst på kostfronten och recepten hamnade i tidningsåtervinningen.

   Tillbaka till sockerkakan. En sommar för länge sen så bakade jag och min kompis Kerstin. Ja, jag tror vi bakade hela sommaren. Som vi bakade. Gröna muffins med bruna prickar. Finska pinnar. En sockerkaka som skulle föreställa svenska flaggan, det var också en skapelse som såg mer rolig ut än aptitlig vill jag minnas. Vi bakade och bakade. Och vi fick stöka ner precis hur mycket vi ville.

  Mina barn har också fått exprimentera i köket. Och om de lagt lite kärlek i varje chokladmuffins de bakat, så med de mängder muffins som skapats hos oss, så har det genom åren sprutat kärlek ut ur våran ugn.

   När jag satt på köksgolvet och tittade igenom min receptsamling nu ikväll så föll ett handskrivet recept ut. "Sommar sockerkaka special."  Den kom som en sommarhälsning idag på sommarens första varma dag. Då häggen har överfallit mej med sin doft. En hälsning från Kerstins och min baksommar. För ungefär 40 år sedan. Vårat sockerkakerecept.

   Och någon mening måste det ju vara att det föll ut, just nu. Kanske ville den bli bakad till midsommar? Ja, då ska den få bli det.

(Sorry, att Blogger skriver inlägget som de vill, hoppar i radena och bryter meningar... Men allt finns med.)