Jag har blivit undervisad i lösviktsgodisets hemlighet. Jag. Smågodisets okrönta prinsessa. Eller rättare sagt godispåsarnas.
Det hade varit lätt att vara dryg. Att lite överlägset förklara att jag var minnsan van att ösa i påsarna, i Sverige hade vi haft Godisprinsen och Karamellkungen i många år.
Men för att ta det från början. Det är knappt en månad sedan jag var i den lilla stadsdelen Oba vid Medelhavet. Och då fanns inget lösviktsgodis där.
Men nu då jag återvände dignade det av godiset Kent, som det hette. Hela mittgången var fylld med bord, fulla med sötsaker i varuhuset. Alla godisar var fint inslagen i papper. Och givetvis olika priser på nästan varje sort. Det blev många påsar för kassörskan att väga.
Några dager senare gick jag in på den lilla kvarters butiken. Och jo, där fanns också Kent. Inte lika många sorter att botanisera i, men fullt tillräckligt för mej. Men där fanns bara trista genomskinliga plastpåsar att ta godiset i. Nu gjorde inte det så mycket, för hemma i min tillfälliga lägenhet låg nya släta, fina påsar, till min lite knäppa samling. Som jag redan tagit på varuhuset.
Jag plockade lite olika sorter, kaffekarameller, fruktpastiller och någon sorts runda kulor.
Da da, det är då det dyker upp en personal. Han kommer sakta fram till mej, tittar på mitt okunniga plockande med fingrarna. Och ur en av godisskålarna tar han upp en rostfri slev. Håller upp den framför mej och ler. Han kör ner skopan bland kolorna, han har fortfarande ögonkontakt med mej och ler ändå större. Vi förstår inte varandras språk, men hela han visar med kroppsspråket att han precis nu lärt mej något nytt. Hur man tar dessa sötsaker och förflyttar dem till påsen med hjälp av skopan. Han stäcker den glatt till mej.
Jag såg hans lycka. Det speciella i att ha en affär med lösviktsgodis att plocka själv. Jag såg också att han inte på något sätt dumförklarade mej. Jag som inte förstod den här nymodigheten.
"Åååå," sa jag, godisprinsessan och log tillbaka då jag tog skeden ur hans hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar