Vem är rikast i din stad?

  Åååå jag orkar inte dessa rubriker på våra kvällstidningar. Varför ska de få oss att tro att pengar är det viktigaste i livet. Att det är det enda som räknas.
  Jag vill inte läsa men de stora bokstäverna går inte att missa. Vilket par är rikast? Det är det som är dagens viktigaste! Vilket par är rikast?
   Jag har läst andra varianter förrut. Vem under trettio är rikast i din stad? Vem är rikast i ditt län?
  Och givetvis handlar det om pengar.
  För mej är det totalt ointressant. Vem läser och varför?
 
 Om det stod: Vem är lyckligast i din stad? Ja, då vore jag intresserad. Då köpte jag tidningen direkt. Kanske skulle jag få något tips. Något att sträva mot.
  Tidningen skulle bli högaktat av mej, den skulle lägga en ribba och visa var tyngden skulle ligga. Visa vägen för det som skulle vara väsentligt.

  Men allra roligaste skulle ju vara att läsa mitt namn där, på tio i topp listan. För där skulle mitt namn stå. Jo, ja, så egentligen är jag ju bland de rikaste. Ivarje fall om man mäter i lycka. I konsten att känna lycka för det vardagliga. Både i stort och smått.

   Och det händer ganska ofta att jag tänker om lycka mättes med en kvicksilvertermometer, så skulle det hända en miljökatastrof lite titt som tätt. När lyckoutslagen dundrade i topp.
   Bara som nu. Vem kan vara ledig elva dagar nu, runt midsommar och bara ta ut två semesterdagar? För att senare i sommar vara ledig trettiosex dagar och senare i höst ta ut...
   Det är lycka på hög nivå för mej!!!

  En liten rättele, när jag nu har räknat efter så är det faktiskt fyrtio dagar som jag blir ledig. Var det börsen som gick upp så att jag fick mer på mitt lycko-konto?

Vad var det som haren såg?

    Måste börja med att skriva att jag inte är schitzofren. Jag hör inga röster och mej veterligen har jag ingen konstig verklighets uppfattning. Men ändå, ibland, numera mycket sällan händer sånt som jag har lite svårt att förklara. Oftast tänker jag att det finns egentligen inga ord för det som sker därför går det inte att berätta om det. Nu mer accepterar jag det bara. Det ingår i mitt liv att låna ut mina sinnen en stund. Det är det närmaste jag kan förklara det som.

  Äntligen sommar. En underbar grusvägspromenad. Och jag kan de flesta blomnamn som kantar vägen. Grönskan berusar med både doft och synintryck. Att livet kan vara så här vackert. Att man kan få fyllas med så mycket glädje. Vet inte riktigt vem jag ska rikta mitt tack till. Universum kanske?

   Vid vägkanten ligger en trave med trädstammar, små smala furustammar, tror jag. Och jag måste stanna. Inte för att jag vill eller för att det är något speciellt med det. Men något gör att jag stannar. Min högra arm gör ont, uppe vid axeln och ner, bak mot skuldran. Och mitt bak på ryggen skaver det, långt ner.
   Det är det här jag inte kan förklara och numera inte ens försöker hitta en logisk förklaring till. Det är bara så här. Jag bara vet! Min kropp vet hur det känns att vara en trettonårig pojke som kapar ved med en såg. Vet hur musklerna värker och givetvis vet jag att jag är högerhänt. Jag vet också hur det är att ha hängslen som skaver på ryggen.
   Hur kan jag veta att det är en pojkes känslor? Hur kan jag ens inbilla mej att jag vet att han är tretton år?
   För mej är det lika logiskt som att  jag bara vet att jag är kvinna nu och jag vet hur gammal jag är idag. Svårare än så är de inte.

   Men det jag inte kan förstå är den sköna känsla jag får, en vishet som jag inte har i det här livet. Jag som inte kapar ved. Som inte behöver ägna mej åt sånt. Jag fylls med en lättnad att det är länge kvar innan "furu-pinnarna" ska kapas, de är för färska än. Måste torka lite först, så det är ett tag till innan jag ska svettandes kapa dem. Det blir senare i sommar. Än kan jag ägna mej åt att leka och snickra fågelholkar.

   Och jag vet inte, är det så, ska man inte såga dem nu? Göra ved av dem. Ska de ligga och torka ett tag?

   Jag får en trettonårings erfarenhet i utbyte att han lånar min kropp en stund. Han får se med mina ögon, känna med min kropp, kanske får han leva en stund. För jag vet att han är från en svunnen tid.

   Det finns inget skrämmande, inget konstigt, bara att mina ord inte räcker till att förklara vad som hänt.

   Det jag däremot tycker är konstigt är att den pyttelilla harungen som sitter i dikeskanten och äter maskrosblad, den reser sej på bakbenen, klipper med öronen. Står så länge och tittar på mej innan den sakta hoppar emot mej. Klipper ännu mer med öronen och kommer ändå närmare. Oj, så liten den är.
   Då känner jag en liten våg av kuslighet. Varför beter den sej så? Vad ser den?
   Plötsligt hoppar den ner i diket och försvinner. Solen värmer och livet är sej likt. Värken i armen är borta och inget gnager i vekryggen.
   Den enda fina dagen i mitten på juni 2012 fyller mej med vetskap att allt inte går att förklara.

    Livet är så mycket mer. Så stort och mäktigt. Så oförklarligt och så vackert. Och vi har fått det för att det ska ta tillvaras och levas...

Socialamedier

   Socialamedier, vilket nytt och vackert ord. Nytt för mej som växt upp med en dagbok med ett litet lås som såg ut som ett hjärta, men som lätt gick att öppna med en knappnål. (Vilket min bror gärna gjorde.)
  Vardagligt för de som växer upp idag.

   Aldrig, aldrig skulle jag ha kunnat tänka mej att lägga ut mina ord till allmän beskådan, då en gång på dagbokens tidevarv. När och hur flyttades gränsen? Vem skriver? Vilka läser? Och varför? Massor av spännande frågor.
   Är man uppväxt nu, med twitter, blogg och facebook så är det nog inte så mycket att fundera över. Det bara är så.

  Själv är jag kritisk. Analyserande och fundersam. Läser på facebook om alla fantastiska maträtter som lagats. Indigrienser som jag inte visste fanns, som ska ingå i femrätters middagen på fredagkväll. Och jag bara undrar om ingen äter fiskbullar? Pölsa? Är det ett för simpelt liv att leva om man livnär sej på det. Ingen lever så enkelt, av alla medlemmar på fb.

   Alla lyckade människor som lägger ut sina foton från grillfesten. Eller femtio årskalaset. Eller semestern i Canada.
   Inte ett foto på hur ensamt livet kan kännas. Ingen skriver hur tråkigt det var på Malta. Hur misslyckad man kände sej på nya jobbet.
   Nej, jag förstår. Den bilden kan man ju inte visa upp, då faller den fina fasaden, den man gärna visar upp, med hurtiga tillrop. Ja, jag förstår.
   Själv skriver jag just inget väsentligt alls. Bara finns med där som en kul grej. Den tänkande, funderande...

    Twittra nja inte än. Men blogga, ja. Och åter kommer frågan, varför?
   Ja, jag vet varför jag skriver. För att jag mår bra av att formulera mina tankar. Sätta mina funderingar och iaktagelser på pränt.
Tänka efter, vrida och vända och ibland se det jag upplevt ur en annan synvinkel.

   Jag läste också att vi som bloggar mår så mycket bättre än icke bloggare. Precis som med viss hälsokost, så behöver det inte bevisas, det bara känns att det är så! Tron kan göra underverk, så det tror jag på. 

   Jag gillar att läsa bloggar också. Har lätt att fastna i någons liv. Att följa andras tankar och upplevelser.

    Ingen behöver pillra upp låset för att läsa mina ord, jag har öppnat själv (inte lika intressant längre, kära bror att läsa va? Hi hi.) Och ibland susar det till inom mej när jag ser hur många som tittat in på Havannamamman. Och jag undrar vilka är ni? Och varför?

   Ett litet tips bara, börja blogga ni också, om ni inte redan gör det. Ta tillvara alla chanser att må bra, att må ännu bättre!
   MVH Havannamamman!
 



  
 
 

När vi träffas i nästa liv.

  Sitter och gapar av förvåning. Av ledsenhet över obetänksamma ord. Och i mitt bröst föds en liten djävul. Eller snarare en traditionell gammaldags medicinman med voododockor.
   Hur kan man tro att alla fejkar, att alla bara låtsas vara sjuk?
  "Ont i ryggen?? Jag har minnsan sett att hon klippte gräset. En annan dag var hon ute och krattade!!"
 
  Jag ställer mej upp och tar parti för all som har ont i kroppen eller själen. Det kan faktiskt vara så att den dagen värken inte är så hemsk eller till och med att den inte finns just den dagen, så vill man så gärna göra något aldeles normalt. Trots att man vet att imorgon tar jag mej inte ur sängen, men det är värt det! Värt att plocka en hink blåbär och få njuta av till vintern. Och då, morgonen därpå är det ingen som ser hur smärtan skär som krossat glas. Hur världen krymper och det onda bildar både golv, väggar och tak i den förkrymta lilla håla man tvingas in i. Men ändå, det kan var värt det!

   Att ha ont i ryggen betyder inte samma sak för alla människor. Det du klarar av att göra, kanske inte jag kan och tvärt om. Jag blir så ledsen av misstroende. Kränkt av att inte bli trodd.
   Hur kan man som utomstående fördömma och veta att det är gnäll och påhitt? Min lilla medicinman börjar polerar sina nålar.

   Jag känner flera människor med panikångest. Människor som jag är så glada att jag känner. Modiga och starka. Som törs berätta och sätta ord på det tillstånd de ibland hamnar i. Och det är samma med dem, de är heller inte lika. De får sina ångestattacker av olika saker. De är inte stöpt i en ångestform som är lika för alla. Men de tycks en del tro.
 "Jaha, förra gången brydd hon sej inte ett dugg, men nu ska hon konstra och larva till sej. Jag känner andra med ångest och för dom är det inte så här..."
   Det är en rättighet att bli trodd. Vad jag berättar är ju min sanning.

   Ja, min medicinman med uråldriga traditioner värmer sina nålar över elden och jag ber honom sakta stick in den långt in i ryggslutet och vrida om på den kaxiga, arroganta man som så exakt vet hur min och alla andra onda ryggar är, ja att det mest är gnäll för att komma åt lite ledighet och sjukpenning...
  Förvånat ska jag titta på honom och säga; "Jamen, igår kunde du ju köra bil och bära matkassarna."                    

   Jag är ingen elak människa och innan medicinmannen hunnit sticka in den glödgade nålen i nerven som går från ryggmärgskanalen och ner i benet, säger jag åt honom att inte göra det.
   Nej, sin karma skapar man själv, jag behöver inte lägga mej i.

   Jag ska bara forsätta att berätta hur djävulskt ont det gör ibland i vissa situationer, vissa dagar. Så därför är jag lite begränsad. Men också visa allt jag trots allt kan göra fortfarande.
   Och den som väljer att inte tro på mej, ja tyvärr, där delar sej nog vår väg. Tack och hej!
   Men när vi träffs i nästa liv så ska du veta att du ska få min empati när du berättar att du har både panikångest och ont i din rygg. Och jag kommer att tro på det du säger. Kommer att förstå att du inte har det lätt.

   Till dess lev och lär, det är därför vi är här.

En sommarhälsning

   Kan man baka en sockerkaka på så många sätt? Ja, det kan man nog. Mycket fett, lite fett, med kakao, med apelsinskal, med russin, med farinsocker. Det går nog att variera hur mycket som helst om jag tänker efter.
   Jag älskar recept. Nyttiga ska jag tillägga. Och jag tror att man kan träna sej till att äta nyttigt. Jag vill tro att man utvecklas och kan lära nytt. Jag vet att det finns människor som fortfarande som vuxen vägrar äta något som de inte tyckte om som barn.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   De  De låter de lilla barn som de en gång var, bestämma vad de som vuxen ska tycka om och inte. Konstigt tycker jag!

   Nyss har jag rensat ur min recepthög. Och en del av det som en gång tilltalade mej, och som jag rivit ur tidningar, känns nu, nja nej, det där kommer jag aldrig att laga. Tack och hej, nya vindar har blåst på kostfronten och recepten hamnade i tidningsåtervinningen.

   Tillbaka till sockerkakan. En sommar för länge sen så bakade jag och min kompis Kerstin. Ja, jag tror vi bakade hela sommaren. Som vi bakade. Gröna muffins med bruna prickar. Finska pinnar. En sockerkaka som skulle föreställa svenska flaggan, det var också en skapelse som såg mer rolig ut än aptitlig vill jag minnas. Vi bakade och bakade. Och vi fick stöka ner precis hur mycket vi ville.

  Mina barn har också fått exprimentera i köket. Och om de lagt lite kärlek i varje chokladmuffins de bakat, så med de mängder muffins som skapats hos oss, så har det genom åren sprutat kärlek ut ur våran ugn.

   När jag satt på köksgolvet och tittade igenom min receptsamling nu ikväll så föll ett handskrivet recept ut. "Sommar sockerkaka special."  Den kom som en sommarhälsning idag på sommarens första varma dag. Då häggen har överfallit mej med sin doft. En hälsning från Kerstins och min baksommar. För ungefär 40 år sedan. Vårat sockerkakerecept.

   Och någon mening måste det ju vara att det föll ut, just nu. Kanske ville den bli bakad till midsommar? Ja, då ska den få bli det.

(Sorry, att Blogger skriver inlägget som de vill, hoppar i radena och bryter meningar... Men allt finns med.)