Alkoholism, den opratbara sjukdommen.

   I hela mitt liv har jag omgett mej med alkoholister. Nu är jag ute på minerad mark. Sådant får man inte prata om.

   Man kan med deltagande i rösten beklaga den långa sjukskrivningen, för ett gipsat ben.
   Och när pollen virvlar runt i luften, så kan vi också läsa över allt om allergier och olika mediciner.
  Även om det i vissa fall är tufft att prata om cancer, så finns lite neutrala ämnen att hålla sej till, så även det kan bli "pratbart."

  Alkoholism är klassat som sjukdom, men där är det stopp. Den sjukdommen nämner vi inte! Inte som sjukdom i alla fall. Annars kan vi skämta om alla symptom. Det blir en skojig historia om alla minnesluckor. Ilskan som gick över styr och höll på sluta i en fyllecell, ja den ger status och genom den kan man hamna på "10-i-topp- listan över värsting grejer att ha gjort i fyllan. Ha ha"
  Att sprätta upp en öl dagen efter tillhör också de matchosgäng.
  Ja, man behöver inte sitta nerdekad  på torget för att vara alkoholist.
 
  Under alla år jag jobbat, så har jag haft förmånen att gå massor av utbildningar och kurser. En gång har det handlat om att ha problem med sprit. En gång! En enda gång har jag varit med om att någon vågat röra om i grytan.
  Föreläsningen var så j...a bra att jag burit med mej den sen dess.

  Jag bär också med mej minnet av mitt första jobb. Och hur mycket skäll vi (jag) fick, när vi bäddat ner en kollega i en soffa, när han kommit full på jobbet en lördagmorgon, inte första gången, men fullaste gången. Vi fick höra vilka dåliga kollegor vi var, hur oschyssta vi var, som sopade allt under mattan. Vi stjälpte istället för att hjälpte.
 
   Och fortfarande är det de jag är sämst på. Absolut sämst på att vidröra. Sjukdommen alkoholism.

   Ja, det är lättare att prata om ett gips - för det syns.
   Det är också högst påtagligt hur många strålbehandlingar man ska få.

   Jag ser framför mej hur jag knackar på porten till Himlen och jag får frågan om jag är nöjd med mitt liv. Ja, men det är jag ju. Känner mej glad och stolt för den jag varit. Vet att jag försökt göra det bästa av mina dagar.

   Jag vet att jag omöjligt kan ha ansvar för de människor som levt runt om mej och inte kunnat hantera sitt drickande. Men det är då jag måste erkänna för mej själv och för honom där uppe vid porten, att jag har fixat det mesta på jorden, men inte det. Jag har låtit dem drunkna i alkohol.
 
  Så det kanske är dax att minnas vad hon sa Nina Fållbäck, på den där föreläsningen hon höll, som var så j...a bra.

   Kanske kan jag vid vägs ände, ändå få säga, jo jag har i alla fall försökt. Jag har vågat prata om det opratbara. Jag har satt ett namn på sjukdommen jag har vågat säga jo, du är alkoholist, du är sjuk och behöver hjälp.
   
    Jag måste också tillägga att jag förstår, faktiskt förstår min sambo, som i många år stöttat sin alkoholiserade vän men som nu mer sagt upp vännskapen.
   Man har alltid ett eget ansvar, man kan inte gång på gång, på gång, på gång ringa och gråta och be om förlåtelse. Lova och lova...

    Jag är stolt över honom, min sambo som vågade säga "Du är ju alkoholist och måste få vård." Att han fanns kvar länge, länge, för sin vän, men tillslut bestämde sej för att inte bli utsliten och utnyttjad.
    Med värdighet sa han "Jag orkar inte mer, jag har försökt. Men det har inte du."