...slänger mej in i saker som jag inte borde...

   Sitter här i mitt soffhörn. Lite yr och lite, lite illamående. Och jag undrar är det självförvållat? Vad är det som gör att jag slänger mej in i saker som jag kanske inte borde. Varför tänker jag inte efter den där tiondels sekunden. Varför sitter jag inte kvar som de flesta andra och väntar att någon annan ska rusa fram och göra något. Men icke!
    Vi var inte så många i lokalen ikväll. Och jag satt defenitivt inte närmast. Jag var nog inte den första som upptäckte vad som höll på att hända och vad som sedan hände. Men jag var klart snabbast fram och hjälpte den äldre mannen som föll rakt baklänges och slog bakhuvudet i golvet.

   Kan man säga att jag får skylla mej själv att jag sitter här och mår som jag gör? Eller är det någon annan mekanism som träder in, som inte riktigt är jag, som jag inte kan styra över?
   Varför låter jag inte några sekunder ticka iväg? Tänker att det finns nog någon som är utbildad eller bara vem som helst annan som kan rusa fram. Vad är det som kopplas bort ur min annars så logiska hjärna? När den borde säga åt mej att sitta stilla. Att inte vara så på hugget.

   Kanske ska jag fråga vad är det som kopplas till, i min hjärna? När jag förstår att någon behöver hjälp är jag snabbast fram. Utan tanke på om jag kan hantera det jag ger mej in i eller inte. Jag blir aldeles lugn trots att blodet rinner mellan mina fingrar och droppar ner på golvet till en mörkröd pöl. Det till och med stänker små små droppar och bildar ett fint mönster runt om.
   Det är liksom någon annan än jag som tar över. Kanske känslan av att om det vore jag som låg där, hoppas jag att någon skulle finnas vid min sida.

   Jag tänker inte. Och jag tänker framför allt inte på att jag inte tål blod. Och absolut inte gapande sår. Tänker inte... tänker inte... För då svimmar jag.

   Sitter här i mitt hörn i soffan och känner mej ganska stolt ändå. Jag vet att jag har en autopilot som kopplar in, när det behövs. Jag vet att jag kan hantera situationen så länge det behövs. Att jag sedan sitter här lite yr och kallsvettig, spelar det så stor roll?

Ett leende från Afganistan

   Ikväll när jag tog bussen hem från mitt jobb, träffade jag en kvinna vid busshållplatsen. Hon satt på bänken i busskuren och väntade. Vi har mötts förrut och hon har alltid lett när hon hälsat. Jag har blivit glad av hennes leende flera gånger. Men vi har aldrig pratat med varann förr.
   Lite trött i huvudet efter dagens arbetspass tänkte jag vila i tystnaden innan bussen kom. Men så hade inte kvinnan tänkt. Hon reste sej och erbjöd plats på bänken bredvid sej.
   Ja, så kom det sej då att min tysta stund blev en stund full av skratt och prat istället.
 
   Det visade sej att vi var precis lika gamla. Fast jag tolkat så fel och plusat på henne tjugo år. Kanske var det hennes slöja som hjälpte till att förvilla mej. Hon berättade om sina fyra pojkar och sina två flickor. På bruten svenska försökte hon hitta orden och ibland hjälpte jag till. Lite hemmasnickrat teckenspråk kunde också bygga broar.
   Trots Sveriges kalla klimat. Och regn. Och snö, så trivdes hon. Vilket fantastiskt land hon kommit till. Inget krig och så många trevliga pratsamma människor. Hon hade bara mött vänlighet här.
  
   Än en gång slogs jag av tanken att godhet föder godhet. Ja, inte var det jag med ett leende inbjöd till en pratstund. Hon hade vågat, trots sin brist på svenska ord.

   Hon hade gjort mej glad genom att berömma oss svenskar och vårt land. Och när jag klev av bussen gick jag med glada steg och kände mej supernöjd, med mej själv och oss svenskar. Att vi välkomnat henne och hennes familj. Och inte bara dom.
    Fast egentligen är det tvärtom, det är ju många gånger invandrare som berikar våra liv. Eller kanske det är vi tillsammans som skapar det unika när vi liksom blandar till färgen på paletten och skapar konstverket. När vi blandar kulturer, religioner och språk.
   Med ett leende på min näthinna, ett leende som har sitt ursprung i Afganistan, ska jag lägga mej att sova nu.
   

Hur Andrew lärt mej tänka.

  Det finns vissa saker som stannar kvar, som man minns. Minns så där lite extra. Och nu idag kom det för mej vad min husgud Andrew Weil skrivit.

   Men jag tar det från början. I helgen gjorde jag pizza, med massa godsaker på. Bland annat champinjoner. När jag tömt ur burken upptäckte jag två stora bitar kvar, som omöjligt ville lämna sitt trygga hem. De låg där och tjurade. Så jag stoppade ner handen och pillrade fram dem. Och givetvis så skar jag mej på burkanten. På tre ställen. Så irritersamt. Inte mycket men det sved och blödde.

  Det svider fortfarande i två långa skåror, en på tummen och en på pekfingrets knoge. Det tredje känns inte längre, en rund fin sårskorpa har lagt sej som lock över skadan.

   Någonstans klingar ett gammalt ordspråk "man ska inte förakta små sår och..." Men det är inte det jag tagit till mej och minns.
   Jag gillar Andrews sätt att se på livet. Och det är med hans ögon jag tittat på mina repor. Jag ser hur de läker ihop av sej själv, utan att jag gör något aktivt åt det. Jo, jag tvättar rent, äter lite extra C-vitamin som påskyndar läkningen. Men annars fixar min kropp de själv. Aldeles fantastiskt hur vi är skapade.
  
  Också tänker jag lite större. På Moder Jord, som vi obetänksamt förstör. Kanske tänker hon med sitt lite längre perspektiv på tidsålder än vi människor, att ett kalhygge är som ett skrubbsår på knäet. Det svider, det känns, men snart har det läkt.

   Jo, jag är sådan. Tänkare. Men det passar mej så bra att varje morgon kolla hur mina skråmor läkt under natten, istället för att tänka på hur dumt det var, att jag stoppade ner handen i en konservburk med vassa kanter.
   Nu kan jag se hur fantastiskt allt är uträknat. Och jag vet att samma sak gäller för större sår, de läker de med. Och ibland blir det en minneskant kvar, ett ärr, som talar om för oss att allt läker, det slutar blöda, hur otroligt det än kan låta.
    Livet är sådant.

Gud va´gott med löksoppa.

   Jag undrar ibland varför man reagerar så olika. Varför vissa människor hugger direkt. De kan inte ens ha hunnit tänka efter. Känna efter. Någonstans inom dem ligger det ett latent åskväder och de låter Tor ta fram stora släggan och släppa lös de laddade elektronerna  genast.

   Jag är glad att jag inte tillhör den skaran. Jag är glad att jag oftast tänker positivt. Att jag sällan dömmer och att jag alltid tror att det finns en anledning, en förklaring till saker som är ogjorda. Eller som är gjorda på ett annat sätt än jag skulle ha gjort  dem på.
   Jag vill vara sådan och jag har valt att vara det. Jag vill inte ursäkta mej med att jag har så kort stubin. Jag är precis som min mamma. Eller någon annan dålig bortförklaring.

   Jag vill tänka positivt och då gör jag det.

   Jag blir oftast aldeles stum av förvåning när åskan börjar gå. Jag förstår inte varför röster måste vara så hårda och  ordvalen så elaka. Jag förstår inte att man kan tolka samma verklighet så olika.
   Och jag undrar, trivs de med att vara sådan? De som bär åskmolnen med sej.

  En gång hade jag köpt en påse med gullök. En stor påse med tio kilo lök för fem kronor. Affären som sålde dem hade satt på en rödlapp, för i varje påse fanns det en handfull lökar som hade börjat skjuta grön blast.
   Oj, vilket fynd tyckte jag. Jämfört med lökarna som låg bredvid och kostade 9.90 kronor kilot. Visserligen hade det räckt med tre lökar. Men glad och lycklig tog jag påsen och tänkte att till det priset är det ju bara att dela ut lök till vem som vill ha.
   Min stora miss var att jag glömde påsen längst ner i kylskåpet. Jag glömde att öppna och dela upp löken. Jag glömde säga något på mitt jobb, hur jag tänkt. För vi tänkte lite olika, två av mina kollegor och jag...

   Någon dag senare kom jag till ett möte. Jag var lite sen och kom sist av alla. Och redan när jag satt mej, kände jag att något var fel. Jag tror att LKAB hade varit dit med ett lass bearbetad malm. Det låg stål i luften. Kallt och hårt. Precis som öppningsorden på mötet. "Vem i helvete har köpt så mycket lök?"  Min glada lyckliga känsla smulas sönder. Sammanbitna käkar och smalnande ögon talade om att det var färdig disskuterat.

    Då säger fina, fina Bidde, "Och jag tänkte så här; Gud va´gott med löksoppa!"
    Det glada kom tillbaka. Och ja, jag bara undrar varför man reagerar så olika?
    Varför bär en del solsken med sej och andra regn?

En av mina passioner.

  Jag har en passion för tjärnar. Gärna med myrmark runt om, och några knotiga små tallar som trotsigt böjer sej vid strandkanten. Eller sådana som bara dyker upp djupt inne i en granskog, som överraskar vid stigens slut. Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att jag älskar, ofta dyiga, små pölar. Mystiken? Ensligheten? Det trollska?
   Jag bär med mej en bild ur boken om Emil i Lönneberga, när Emil och drängen Alfred badar en natt i en tjärn och månen speglar sej i vattenyta. Kan det ha varit den bilden som lockat min fantasi, allra första gången? Jag vet inte.
   Jag har funnit tjärnar när jag följt med på jakt. Jag har hittat någon när jag plockat svamp. Och andra har jag letat fram på kartan och sökt  mej dit.

  Den här speciella, hemliga tjärnen ligger inte så lång ifrån mej. När jag kommer stigen över ett litet berg så öppnar sej skogen och långt där ner finns den. Jag vill tro att den är min. Och älgarnas. Och orrarnas. Jag vet att jag delar den med en björn också, men jag är glad att vi turas om att vara där på olika tider, björnen och jag.
   Den ligger så vackert och till hösten ska jag fotografera. Jag ska ställa in skärpedjupet så att trattkantarellerna blir skarpa i förgrunden och tjärnen långt där nere lite suddig i sina höstfärger. Vilket kanon kort!
 
   I natt satt jag på akutet i ganska många timmar. Och på nattkvisten kom en man in. Lite pratsam så där som man kan bli när man druckit lite. Men hans historia var sorglig, nej han hade inte druckit LITE, han hade druckit mycket och länge. Han ville ha hjälp att överleva. Därför satt han där.
   Vi pratade om allt möjligt och kom in på fiske. Nej, han fiskade inte mycket, men han hade ett särskillt ställe som bara var hans, en liten tjärn dit ingen annan hittade. Dit brukade han gå och dra fina öringar och abborrar. Ett andningshål för själen.

   Kanske ska man inte fråga om hemliga ställen? Kanske ska man inte fråga någon som har druckit och inte har de naturliga spärrarna, för att avslöja det som man annars inte skulle ha sagt? Men jag frågade. Och försökte se oberörd ut när han sa namnet på tjärnen. Min tjärn. På älgarnas, orrarnas och björnens tjärn.
   Jo, jag visste var den låg, lite noncalant, sa jag det. Lite svartsjukt, kanske. Den var ju min. Men sen insåg jag att vi kunde dela på den. Vi behövde dess närhet på olika sätt. Och är jag där sammanlagt fem timmar på ett år, så finns det ju så mycket tid för andras själar att också finna ro där.
  
  Jag hoppas, verkligen hoppas att han fick hjälp i natt som var. Att han i sommar kan sitta vid våran tjärn med en nykter hjärna och insupa stillheten där, istället för sin 75:a. Att han kan dra upp lite fisk och komma hem glad och rolig till sin dotter. Bara aldeles nyktert glad.
   Jag tror det, jag tror på honom och jag tror att våran tjärn kan hjälpa honom.
   Jag önskar så att han tror på sej själv också.

   Det känns bra, helt okey att dela ett hemligt ställe. Och faktiskt så möter jag heldre honom där, än björnen. Faktiskt!

Att njuta av nuet.

  Åååå vad jag har njutit idag. Känt mej riktigt glad för all snö och kyla som kom förra helgen. Inte direkt för just det. Men det gjorde att jag hinner med. Att våren inte bara anfaller, snabbt och skoningslöst. Och plötsligt är det sommar.
   En timme och tjugo minuter ta det att gå till mitt jobb. Nästan hela vägen kantas av gulbrunt fjolårsgräs längs dikena. Här och där tittade en liten blåsippa tillbaka på mej.
  I de trädgårdar jag gick förbi, svällde stora bladknoppar. Och scillor och krokus färglade de nästan tomma rabatterna.
  På våran gård börjar gullvivorna att borra upp sina små hjässor ur gräsmattan. Humlen har skjutit upp lila sparrisliknande ormar. Medan rabarbern tycks har tagit kommandot i rabatten och verkar skrika "här kommer jag."
  Och det mest osannorlika är hur knölar som förvarats i mörka källare kan veta att startskottet för att växa har gått. Märkligt vilken livsvilja.
  
    Idag har jag tankat in våren långt inom mej. Så imorgon tar jag med mej kameran och föreviga denna underbara årstid, med att fota blåsippans ståndare och pistiller.
  Och faktiskt hoppas jag på att det inte blir så vamt!

Havannamamman

   Jag har fått flera frågor om mitt bloggarnamn. Ja, varför heter jag Havannamamman här?
   Jag tror att jag måste börja ganska långt tillbaka. När jag var den sorgsnaste människa som fanns. När det inte fanns en enda mening kvar för mej att leva - och ändå fortsatte jag andas, ändå slog mitt hjärta sin 60 slag varje minut. Inget betydde något för mej, inget berörde mej. Ville bara vila i min stora sorg, ville vara ensam med min längtan efter honom, han som dött ifrån mej.

   Efter fyra månader så upptäckte jag en gul tussilago i ett smutsigt dike. Det var som att gå från svartvit tv till färg. Någonstans inom mej log jag.
   En morgon drog jag fotsulorna mot lakanet och kände hur svalt och skönt det kändes. Något jag säkert gjort flera gånger förrut och bara tagit förgivet. Bara tanken på att jag kunde röra mej, använda min kropp fyllde mej med tacksamhet. Och jag visste att han, han som nyss lämnat mej ville att jag skulle vara glad. Han ville inte att jag skulle slösa bort mina dagar med att inte leva dem.
  Det var då musik började beröra mej igen. Men inte som förr. Det var inte hela låtar som fastnade i min fortfarande så sorgsna hjärna. Det var ord. Eller rättare sagt meningar. Ur den banalaste dansbandstexten, kunde fem ord kliva fram och bränna sej fast, medans resten av låten betydde inget alls.

  Det finns många ordkonstnärer i mitt liv. Människor som lyckats fånga en känsla, förmedla glädje och fått mej att tro på livet igen. Kanske Uno Svenningsson är nummer ett för mej. Eller ska jag inte rangordna dem? Dan Hylander. Marie Fredriksson. Robert Broberg. Peter LeMarc. Sofia Kjellgren. Roffe Wickström, är bara några. Ur deras texter kunde jag plocka ihop mitt liv, ta deras ord och göra dem till mina. Där någonstans fann jag meningen med att leva igen.

   Och det har fortsatt så. En mening mitt i en låt blir neongrön och lyser upp. Jag tar den till min, jag adopterar den och kör på repit.

   Så klev hon in i min musikvärld, två barn och flera år senare en septemberkväll på Lisseberg, Veronica Maggio. Hennes röst rispade i min själ och orden blev mina. Låten "Havanna mamma" blev jag. Inte alla ord, inte andemeningen om att ha en lat man som inte förstod.
  Ja, jag lämnade också "man och barn och huset" (inte för alltid men i fem veckor. Och sen tre veckor till.)  Inte för Havanna, men för Nairobi. Och jag "ångrade aldrig beslutet" att resa.
  Nej, jag hade ingen lat man, utan snarare en förstående man som stöttade mej. Men jag tror att jag inspirerade mina älskade, älskade barn att följa sina drömmar. Att allt inte går ut på pengar och status. "Satsa på sej själv och se hur långt dom kunde nå"  

   Det har hänt att någon sagt till mej, "När jag hör Havanna mamma, med Veronica Maggio så tänker jag på dej." Jag nickar bara och förstår. Den kom till mej för att jag behövde den. Och så har det fortsatt, min hjärna väljer selektivt ut ord jag behöver, just då, i en låt som tilltalar mej.

  
   Jag har träffat många gatubarn men jag vet inte om jag är "gatubarnens mamma" som i texten. Jag är framför allt Mamma till mina tre barn som på varsit sätt har gjort mej till den unika person jag är.

   Jag heter Havannamman för att texten kom till mej. "Där förstod hon vem hon var"
   Den hjälpte mej att bli hel. Och jag känner mej verkligen som en Havannamamma...

Han är topplocket i min motor

   Telefonen ringer och en okänd människa med vänlig röst berättar för mej om det fantastiska erbjudandet jag kan få. Jo, jag har varit med i lotteriet förrut. Jo, jag vann en morgonrock. Fina handdukar. En picknickfilt. Och kanske något mer...
   Nu är jag förstås speciellt utvald för att få ta del av det nya upplägget, hhhmm. Nu är det inte badrockar och picknickfiltar längre som är vinsterna. Bara pengar gäller, upp till 3 miljoner kronor.
   Jag funderar en stund, tycker inte om att bli övertalad. Jag vill själv ha tänkt ut tanken att det här hänger jag på.
  
   Jag berättar för henne att jag vunnit högsta vinsten förrut, så jag vet hur det känns att vara riktigt glad. Vet att det inte är omöjligt. Någon ska ju vinna så varför inte jag?

   Idag för precis 20 år sen föddes han. Det är för simpelt att skriva att han blev pricken över i:et i mitt liv. Han som gjorde min familj hel. Han som samtidigt klev in i sin storasysters hjärta, hon som också är våran högvinst.

   Han är chokladflarnen på min schwartzwaldstårta. Han är topplocket i min motor. Han är titeln i min roman. Han är antennen i min radio. Han är humlen i min öl. Han är wobblern på min lina. Han är polstjärnan på min himmel.
   Han var högsta vinsten i lotteriet. Så jag vet att det inte är omöjligt!

  Jag säget till kvinnan i luren att okey, det är dags att vinna igen. Men det räcker med en lott. En dubbellott med många chanser.
   Nu ska jag sluta att skriva och gå in till honom och säga "grattis" och de ord han hört till leda sen han föddes "dej älskar man bara."
   Och i juni kan han ta del av min vinst. Tror att jag ska bjuda på en resa till Istanbul...