Nerförsbacke, inte det bästa för min rygg, men jag tar det i min takt så går det bra.
Hur långt har jag hunnit en mil, två mil? Jag vet inte riktigt. Men än är jag på välkända trakter.
Ååå, så många gånger vi stannat bilen här och rastat våran älskade hund. Glädje blandas med saknad. Finns något vackrare än en varmt röd finnspets med sin ringlade svans. Och allt bus och lycka som lyser i dess ögon.
Och tänk, jag har haft den stora äran att vara matte åt en finn-tjej. Fått dela tio år med "Den stora tjäderdräparen."
Mjuka tassar har studsat fram och hennes glada skall har ekat mellan tallarna. Men bara på lek aldrig på jakt här.
Är så otroligt tacksam att jag fick lära känna henne. Att jag fick lära mej hur det är att jaga med en trädskällare. Och att hon hjälpte till att fylla våran frys med tjäder.
Tycker ibland att jag hör henne när jag är ute och plockar svamp. Hennes skall var högt och gällt. Taktfast och väldigt tätt när hon träat en tjädertupp. Men jag vet att det bara är i mitt minne hon finns.
Mina ögon tåras när jag tänker på hur kort ett hundliv är. Och på hur mycket kärlek de ger. Ovillkorlig. Äkta. Trofast.
Men det är ju så att saknaden är en måttstock på kärleken. Ju större kärleken varit dessto större är saknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar