Min egen pilgrimsvandring. Del 4.

   Jag har två vilodagar. Från min vandring alltså. Jobbar 08.00-22.00 så riktigt vila är väl inte vad jag gör.

   Tycker bara att det är så häftigt...att gå. Att kunna gå! Att vilja gå!

   Tycker att livet är så otroligt! Så många utmaningar och så många lösningar.

   Och att få vara här, just nu och just här.

   Har köpt en ny kalender. En stor rosa, med plats för att fylla i många kilometers vandring och simning under 2013, till många spännade platser.

   Ja, nästa sträcka tar jag på nyårsafton. Gott Nytt År och Skål.

Min egen pilgrimsvandring. Del 3.

   Nerförsbacke, inte det bästa för min rygg, men jag tar det i min takt så går det bra.

   Hur långt har jag hunnit en mil, två mil? Jag vet inte riktigt. Men än är jag på välkända trakter.

   Ååå, så många gånger vi stannat bilen här och rastat våran älskade hund. Glädje blandas med saknad. Finns något vackrare än en varmt röd finnspets med sin ringlade svans. Och allt bus och lycka som lyser i dess ögon.
   Och tänk, jag har haft den stora äran att vara matte åt en finn-tjej. Fått dela tio år med "Den stora tjäderdräparen."
   Mjuka tassar har studsat fram och hennes glada skall har ekat mellan tallarna. Men bara på lek aldrig på jakt här.
   Är så otroligt tacksam att jag fick lära känna henne. Att jag fick lära mej hur det är att jaga med en trädskällare. Och att hon hjälpte till att fylla våran frys med tjäder.

   Tycker ibland att jag hör henne när jag är ute och plockar svamp. Hennes skall var högt och gällt. Taktfast och väldigt tätt när hon träat en tjädertupp. Men jag vet att det bara är i mitt minne hon finns.

   Mina ögon tåras när jag tänker på hur kort ett hundliv är. Och på hur mycket kärlek de ger. Ovillkorlig. Äkta. Trofast.

   Men det är ju så att saknaden är en måttstock på kärleken. Ju större kärleken varit dessto större är saknaden.

  

Min egen pilgrimsvandring. Del 2.

   Vilket vacker land vi bor i. Jag som gillar att resa, vill aldrig missa sommaren i Sverige. Det finns de som säger att det mest är kallt och regnigt, det har jag inte märkt. Jag bara älskar sommaren här med alla väder.

   Jag har fortsatt att gå, Monica följde mej en bit på väg men sa sedan "Hej då" och vände hemmåt. Kul med sällskap, men det är ju ensamheten jag söker. Är det inte så med pilgrimsvandringar?

  Något jag är duktig på så är det blommor. Jag kan namnet på de flesta blommor som växer i dikesrenen. Och det är märkligt hur mycket vi skyndar förbi i vår stress. Men jag låter mej förföras av alla färger och dofter. Försöker att fundera ut en favoritblomma, men finns det? Finns det någon som tränger sej fram och vill vara nummer ett?

  Lite nostalgiskt minns jag, måste räkna på fingrarna och häpnar hur länge sedan det var som min vän Marianne och jag på något märkligt sätt hamnade precis här. Vid den här skogen.
  Det var vår och i allt det murriga så lös en så underbart vacker blomma. Det var som om det fallit färg från en färgpalett och fastnat på de kala grenarna på en buske.
 
Jag plockade kvistar med lysande lila blommor på, aldeles här i diket. Och när jag kom hem slog jag upp och läste om hur giftig tibasten var, som busken hette. Man kunde till och med få händerna fulla med blåsor.

Det var då jag lärde mej att kunna betrakta det vackra, utan att måsta ha. Precis, just här för ungefär trettio år sedan.

Min egen pilgrimsvandring. Del 1.

   Japp, då har jag börjat min vandring. Min ensamma vandring i fyrtio mil. Min egen vandring till mitt Santiago de la Compostea. På mitt sätt.
   Drömmen finns kvar att göra Den Vandringen också, sedan, men inte nu.

   Jag går med otroligt lätta steg, håller en fart på sex kilometer i timmen. Tycker att det är skönt när mitt linne klibbar fast på ryggen och svetten rinner i nacken.
   Så otroligt häftigt att jag, att min kropp fixar det.

   Jag låter mina tankar flyga fritt och låter det bli min stund. Ibland är lättsamma, skojiga tankar som är mina medresenärer och ibland flyger sorgsna moln med mej. Men det är okey, det är ju jag, mitt liv som är sådant.

   Jag går norr ut. Jag vandrar i Sverige och mitt mål är ännu så länge långt bort.

   Det började ganska tufft med en lång uppförsbacke. Som fick mej att nästan fundera om. Vill jag verkligen det här?
   Men när jag var uppe kom min första belöning. När granskogen glesnade, så var det faktiskt så att där bor min  fina vän Monica. Som väntade med hemkokt vinbärssaft.

   Jag hade klarat det första kilometrarna och lusten fanns fortfarande kvar. Lusten att gå, lusten att töja på mina gränser.
    Och min rygg sa till mej, "Det är så här, så länge du går eller simmar, så lovar jag att inte ge upp. Jag lovar att försöka hålla alla kotor på plats. Inte låta de glida och klämma på nerver. Så länge du håller igång så kämpar vi tillsammans."

   Så så är det, jag är sakta men säkert på väg till Umeå, på kartan i alla fall. Och jag har kommit ganska långt redan...

   Jag valde att gå 87:an. Och jag valde att det skulle vara sommar.

   Fler som vill gå? Gör det, köp ett gymkort och häng med. Välj själv i vilken takt och vart du vill gå.

Att gå för livet, och tycka det är kul.

   Jag går för livet. Eller ryggen. Egentligen för hela mej.
   Har blivit lite sjukligt nojig, med detta gående. Men det är kul...
  
   Jag gick på löpbandet på gymet. Urtråkigt trist. Men jag gjorde det. Varje dag, utom då jag jobbade 8.00-22.00. Jag tvingade mej själv.
   Gick där och visste att det var bra. Kände det i hela kroppen. Kunde räkna det i alvedon förbrukningen som minskade. Såg det på kläderna som tycktes bli förstor. Tror att jag kunde mäta det i minskat blodtryck. Men ärligt... fan så tråkigt!

   Då dök tanken upp. Jag skulle gå till Umeå. Och nu är jag på väg!
   Ska skaffa mej en bra karta och följa min löpbandspromenad. Och plötsligt blev det kul. På en timme går jag sex kilometer.

   Sakta men säkert går jag en sträcka på ca fyrtio mil. Och det är så underbart härligt. Måste stoppa mej själv efter en timme. Inser att jag till slut inte kommer att göra annat. En kilometer till och en till, bara femhundar meter till..

   Jag ska uppdatera min fiktiva promenad. Hitta små smultronställen efter vägen. Skriva om dem. Verkligen känna varje meter som jag lämnar bakom mej. Eller positivare tänkt, känna varje meter jag kommer närmare mitt mål.

   Och när jag är framme tror jag att det är dags för en semla och flera koppar te med Lilian. Och lite semel-surr som belöning, innan jag hittar någon ny låtsas promenad att ge mej iväg på.
  

Mitt hundrade inlägg.

   Tänkt skriva något kul om när jag var på gymet idag och gåmaskinen jag gick i blixtrade till, displayen lös orange innan den släcktes ner och skärmen blev svart. Om att den inte gick att stänga av, utan bandet det bara snurrade vidare tills de drog ur sladden. Nej, jag blev inte ersättnings skyldig utan det skulle gå på deras service konto. (Här skulle det funnits en smile-gubbe som blinkade med ena ögat.)

   Ja, jag tänkte skriva om elektriska saker som går sönder när jag rör vid dem. Sladdar som brinner av till hårfönar och strykjärn. Dammsugare som brinner upp. Bibliotekskort som plötsligt förvandlas till Visa-kort. Glödlampor som exploder. Avmagnitiserade cd-skivor. Biljett incheckningsapparaten som tvärdog, när jag förde in min biljett.

   Ja, det är sånt jag lever med.

   Men jag gör inget roligt av det. För jag kom plötsligt på vad en kvinna sa till mej när vi pratade om elektricitet. Hon sa, "Försök komma ihåg vad du tänker på när sådant händet."

   Jag tror inget alls. Absolut inget alls. Söker ingen förklaring. Har bara accepterat att så här är det. Och att många säger; "Inte nu igen..." När det blinkar och blixtrar runt omkring mej.

   Just idag vet jag vad jag tänkte på. Precis när det blixtrade till och jag fick en stöt, så vet jag vem jag tänkte på.


   Och jag skriver också Grattis på födelsedagen. 
  
  

  

Jag har fått huvudrollen.

   Jag har fått en filmroll. Jag! En filmroll! En huvudroll!
   Ibland är livet så oväntat fantastiskt. Att man bara häpnar.

   Manuset är på ganska många sidor och jag håller som bäst på att läsa igenom det för femtionde gången, tror jag. Det finns ramar, men det mesta är improviserat.
   Jag har redan godkänt det, skrivit på kontraktet och försöker att få in det i mitt huvud att det är sant.
Sant, på riktigt.

   Kanske kan den kallas en äventyrsfilm. Eller är det en film om att förverkliga drömmar? Jag vet inte, men hela upplägget verkar bra. Variationsrikt och spännande. Annorlunda och den utspelas i en helt annan kontinent.

   Handlingen är svårberättad och väldigt skiftande. Precis som miljöerna som skiftar från storstad, riktigt Storstad till savann och regnskog. Det spänner från fattig till rik. Det handlar om mänskliga rättigheter och ursprungsbefolkning. Om miljö och kultur.

 Om att uppleva och göra det med alla sinnen.

   Det är så otroligt spännande...

   Och jag undrar om det är fler än jag som ser sitt eget liv som en film, med sej själv i huvudrollen? Och samtidigt är manusförfattaren?

   Om drygt en månad reser jag och börjar "inspelningen."
 

Jag lovade dej.

Den lilla stund Du fanns
hos mej
det korta ögonblick
våra ögon möttes
så lärde Du mej leva.

Lärde mej hur viktigt
varje möte är
hur oändligt stor
kärleken är
och hur skört
livet kan vara.

Jag visste att änglarna
ville ha Dej
och tidigt tidigt en morgon
kom de
viskade Ditt namn
och Din hand släppte min
och Du följde dem.

Kvar stod jag
och visste
att jag inte bara
hade mitt liv
att leva
för jag lovade Dej
att också leva Ditt
att tillvara ta
alla dina oblivna stunder.



   Så märkligt fort 25 år gått, det var ju nyss, aldeles nyss, som Du lämnade mej... oss.
Jag minns våra fotspår i snön när vi lämnade sjukhuset ensamna utan Dej, hur ont det gjorde när jag förstod att Dina fötter inte skulle göra några spår i snön - aldrig, aldrig någonsin.

  Vad jag inte förstod var att Du för alltid gjort spår i mitt hjärta. Och att Du för alltid skulle finnas hos mej.
  Du skulle bli min ledstjärna. Min måttstock över viktigt och oviktigt.
  Du skulle bli den som vägledde mej och fick mej att tro på något mycket, mycket större.
  Du skulle bli storebror till dem som jag älskar mest i hela världen...

  Det var ju aldeles nyss. 25 år av mitt liv har gått och ibland undrar jag, stannade jag där någonstans mellan livet och döden?
Visade Du mej en bit av oändligheten?
Fick du mej att förstå att livet är ett lån från något så stort att det inte går att förklaras?
Jag vet bara att Du lärde mej älska och att ta tillvara mina dagar.


Och Du, älskade, jag lovade att leva Dina dagar också, jag försöker hjärtat, jag försöker, tills vi möts igen.

Wednesday, December 7, 2011.

  Så märkligt det blev. Satt och letade runt på tv-kanalerna ikväll. Och plötsligt var jag fast i Jamie Olivers matlagningsprogram. Där var det mat, barn och juldekorerat. Charmigt som bara han kan ha utan att det blir fånigt.

   Han är också den som kan plocka med sin snart 92-åriga mormor och sina spjuvriga döttrar och alla vispar runt i smeter och röror. Och provsmakar och ler. Utan att det är fånigt.

   Hans döttrar var med och gjorde pannkakor. De knäckte ägg och mätte mjöl och mjölk. Till de rev de päron. Hhhmmm, lite annorlunda men kul.

   Då kom jag på att jag köpte en bok i London, Jamies "recipe yearbook,"  ja, nu är det ju så att han är så känd att hans namn inte stod där på framsidan, det räckte med ett foto på hans leende ansikte. Och jag minns att jag nästan inte kunde välja bland alla reaböckerna. Ville ha alla, men det blev just den här jag köpte.
    Letar fram den och det är då jag upptäckte hur märkligt det blev.

   Just i den enda receptsamling som jag köpte, så finns "one-cup pancakes." This is a great recipe to make whit the kids.
   Nä men, precis de pannkakor han och hans döttrar aldeles nyss visat på tv hur de fixade tillsammans.

   Och det märkligaste av allt. Ur boken trillar ett urklipp från tidningen Metro i London. Det handlar om just Jamies mat. Jag rev ur det för att läsa det vid ett senare tillfälle, och lade in den där den givetvis passade bäst.
   Jag läser högst upp på tidningssidan Wednesday, December 7, 2011.

   Lite märkligt att jag skulle bli påmind just idag, precis ett år efteråt.
   Så nu ska jag krypa ner i min säng och tänka på min vistelse där, med min allra finast dotter. Och på allt kul vi hann med.

   Och jag måste bita mej i läppen för att inte skratta högt och väcka de som redan sover, när jag tänker på vår vilja att var snäll och dela ut kakor till Londons uteliggare.
   Inte ens polisen ville ha dem... (Kakorna alltså.)