Att gå för livet, och tycka det är kul.

   Jag går för livet. Eller ryggen. Egentligen för hela mej.
   Har blivit lite sjukligt nojig, med detta gående. Men det är kul...
  
   Jag gick på löpbandet på gymet. Urtråkigt trist. Men jag gjorde det. Varje dag, utom då jag jobbade 8.00-22.00. Jag tvingade mej själv.
   Gick där och visste att det var bra. Kände det i hela kroppen. Kunde räkna det i alvedon förbrukningen som minskade. Såg det på kläderna som tycktes bli förstor. Tror att jag kunde mäta det i minskat blodtryck. Men ärligt... fan så tråkigt!

   Då dök tanken upp. Jag skulle gå till Umeå. Och nu är jag på väg!
   Ska skaffa mej en bra karta och följa min löpbandspromenad. Och plötsligt blev det kul. På en timme går jag sex kilometer.

   Sakta men säkert går jag en sträcka på ca fyrtio mil. Och det är så underbart härligt. Måste stoppa mej själv efter en timme. Inser att jag till slut inte kommer att göra annat. En kilometer till och en till, bara femhundar meter till..

   Jag ska uppdatera min fiktiva promenad. Hitta små smultronställen efter vägen. Skriva om dem. Verkligen känna varje meter som jag lämnar bakom mej. Eller positivare tänkt, känna varje meter jag kommer närmare mitt mål.

   Och när jag är framme tror jag att det är dags för en semla och flera koppar te med Lilian. Och lite semel-surr som belöning, innan jag hittar någon ny låtsas promenad att ge mej iväg på.