Tant-Britt-blomman.

Jag önskar att alla som flyttar hemifrån, får en sådan underbar granne som jag fick i Tant Britt.
Ingen som lägger sej i, bara vänlig, rar och hjälpsam utan att vara påträngande. Någon som vattnar blommorna när jag reser bort och matar mina akvariefiskar.
 
  Hon fanns där i mitt liv. Kanske som en trygghet, lite extra mamma.

 Åren gick och vi fick lite ombytta roller. Det var jag som blev hennes trygghet. Jag som hjälpte henne. Som frågade om hon ville åka med till affären, jag som tittade till henne lite extra.

  Vi tyckte om blommor båda två. Vi bytte lite blomskott och pratade blommor över en fika ibland. Trots åldersskillnaden trivdes vi ihop.

   På min fönsterbräda står krukväxten som jag fick för länge, länge sedan. När vi bodde grannar. Och här har den stått i 19 år. Så länge jag bott här. Den har levt ett tynade liv. Ingen omplantering alls, bara lite vatten och ett bort nypet gult blad ibland.
   Men herre gud tänker jag nu, hur har jag kunnat missköta en blomma så. Och att den överlevt alla år. Den har stått i sovrummet och ibland i köket.
   Jag har inte kunnat slänga den, Tant Britts lilla blomskott som jag fick.

   Ibland har jag tänkt att när Tant Britt dör så dör nog min blomma också. Ingen dödsannons behöver tala om för mej, jag skulle veta i alla fall.
   Hur kunde jag tro det då? Kanske jag läst aldeles för mycket övernaturligt?

  Det blev inte så. Jag såg annonsen i tidningen nu i oktober och kände en stillsam sorg. Tant Britt hade levt ett långt liv och nu var det slut. Med tacksamhet mindes jag henne och skänkte en gåva till "Hjärtebarnsfonden."

  Men nu till det märkliga. Nej, blomman dog inte. Men i oktober då växterna börjar vila inför vintern då levde min lilla hukande vän  på fönsterbrädan upp. För första gången på 19 år sköt den nya skott. Två grova stänglar vräkte sej upp ur jorden.
  
  Och helt plötsligt tycker jag nästan att det är den finaste blomma jag har, Tant Britts blomma, för den har en historia.
  Den ska få ny jord och den ska flyttas fram så jag kan se den varje dag.

  Jag ska titta på den och med tacksamhet minnas min fina, första granne.
  Och jag ska tänka att kanske jag blir någons första granne? Någon som någon ungdom kan luta sej emot.

   Kanske någon som får ett blomskott av mej...