Tänk så märkligt det kan vara. Att plötsligt ändras livet och det som var viktigt förrut tappar sin betydelse. Det som gav glädje och livslust byter skepnad och blir mera neutralt, ett mera jasså.
Livet går vidare och annat glittrar mer, lockar till upplevelse. Det är inte lätt att bryta upp, men ibland väljer livet själv. Vill skapa nytt och gå vidare.
Jag tittar på de slitna fönterkarmarna. Vet att varje spik varje penseldrag är gjort med kärlek. Skapat av ömhet och glädje. Inom mej ler jag och vet att här ryms så många minnen, här finns så mycket av mitt liv.
Det är inte så att jag kommit på helt plötsligt, att nu vill jag inte lägre, nu ska jag vidare. Det är mer mitt lilla hus som säget att nu börjar vi att bli klara med varann. Nu har vi delat så mycket och den vackra gnistrande känslan vi hade, har börjat falna. Jag vet, all den djupa kärlek vi haft, tryggheten, skratten, längtan och glädjen kommer alltid att finnas inom mej. Och alla underbara, fantastiska minnen som format mej.
Jag tror att huset vill känna sej behövt. Det vill fyllas med någons passion och idéer. Något jag inte lägre ger det.
Mitt lilla hus vill skapa nya minnen. Det vill vibrera av liv. Golvet längtar efter att känna bara fötter som mjukt smeker träet. Fönstren vill vara ramar som låter nya ögon skapa konstverken utanför.
Det är inte så att min kärlek tagit slut, nej det kommer den aldrig att göra. Men när jag riktigt lyssnar inom mej, känner efter, så bara vet jag att så här har livet valt. Och när något tar slut så är det alltid början på något nytt. För oss båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar