Glöm inte bort det som gjort dej lycklig.

Idag städade jag ur bilen. Ja, städade och städade, jag plockade med mej lite saker som bara låg där och tog plats.
   En stor plastlåda med genomskinligt lock. En fiskeask full med jiggar, drag och ett gammalt avskavt flöte blandat med en hög färgglada jigghuvuden.
   Jag blev glad och för mitt inre såg jag sommaren fisketurer. Hörde nästan vågskvalp mot båten. Kände doften av rökt abborre och kom ihåg hur det kändes att ha fyrtio lediga dagar. Vilken flash back.

  Skulle jag inte kunna skapa mej en egen lyko-kickare? Att oftare minnas de vackra roliga upplevelserna i mitt liv. Att varje dag fyllas med glad energi.

   Då dök tanken upp att göra att bord, ett aldeles egenskapad minnes utställning. Min aldeles personliga. I min tanke finns det redan. Men i verkligheten är det på planeringsstadiet.
   Så här har jag tänkt. Gärna gamla gråa slitna brädor, ganska tjocka som det syns på att de är användna, men som fått ett nytt liv hos mej.
   Skivan ska vara av glas och gå att öppna, för innehållet ska bytas ut. När mina ögon vant sej och inte längre fastnar och känner kicken av det de betraktar, ska det bli en ny utställning.

   Och jag ska använda mitt bord till precis vad det är, ett bord. Min tekopp ska stå där. Det ska ha lagom höjd för att mina fötter skönt ska vila där, när jag tittar på en bra film.

   Bara tanken gör mej fylld av energi. Så många upplevelser som jag glömt bort men som kommer till mej när jag ser på ett foto. När jag tittar ner i en fiskelåda. När jag ser min samling med smågodis-påsar. När jag tittar i min hylla med te, honung och rapsolja.

   Men idag skulle mitt bord varit fyllt med foton, ett par ljusblå sockor, en grön mjukishund och en liten flodhäst. Och ett tänt ljus skulle ha stått uppe på glasskivan.
   Inte för att jag någonsin skulle glömma Dej. Men för att det är Din födelsedag idag.
   Jag  minns lyckan av att för första gången titta in i Dina mörkblåögon. Och känna Din doft.
    Grattis älskade, älskade Du.

   Jag ska fortsätta att se mitt bord framför mej, riktigt känna efter allt minnesvärt. Allt som får mej att må bra. Tänka ut hur kul det ska bli att designa under mitt glaslock.

   Man ska inte fastna i minnen, men de finns där och formar mej. Och de som får mej att le, dem vill jag ha kvar.
 
  

Augustinatt.

   Mjuka, mörka augustinatt. Nattlen och mäktig.
   Stunden med nacken böjd bakåt, precis tvärt om mot de som ber. Det här är religion. Alla religioner ihop blandade, klar och ren utan dunkla avsikter.

  Med ansiktet vänt upp mot miljontals nattdiamanter, förstår jag min litenhet.
  Förstår min skärva av liv här. Hur jag snuddat till och fått gåvan att vistas här en liten, liten stund.

   Vill stå här, på min gräsmatta och låta björkens grenar så fulla av silverlöv, rama in hela natthimlen. Vill sluta mina ögon och känna den ännu varma luften omsluta mitt ansikte och mina bara armar.
   Men det går inte. Stjärnmönstret ovanför mej, går inte att stänga ute. Ögonen går inte att sluta.
   Förtrollad står jag kvar. Och låter mej duschas i dess energi.
   Och jag tänker, att de som är sorgsna och böjer sitt huvud neråt, skulle må så mycket bättre om de lutade sej bakåt och lät blicken vila i det oändliga. Och låta andnings vägarna bli fria och känna lungorna spännas ut och fyllas med nattluften. Samtidigt som ansiktet fick lysas upp av stjärnstrålar.
Vilken mirakelkur.

   En lång stund står jag så. Och är bara lycklig. I det stora hela är mitt liv bara en microsekund, ett lån från evigheten.

   Tack för att jag får vistas här och att de jag älskar också har sin väg förbi - just nu. Tack.

Att luta sej mot Eiffeltornet.

   Nej, jag tycker inte så värst mycket om tatueringar. Vill inte reagera negativt, vill tycka att det är vars och ens ensak att pryda sin kropp. Att bokstavligen nåla fast sina minnen i huden.

   Jag tycket om ren hud. Vit eller svart. Gul eller röd. Orörd bara.

   En gång för många år sedan satt jag hos gamla E. Ibland när vi båda råkade på att befinna oss samtidigt på samma dag och år, när våra verkligheter sammanföll och allt var pratbart, då berättade hon gärna om sina minnen från sitt sjömansliv (sjökvinns.)  Om haven och ekvatorn.
   Hon visade sina tatueringar. Och de mansnamn som med stora och i mina ögon inte estetiskt vackra bokstäver prydde hennes underarm.
   Skrattande sa hon "så länge sen, så länge sen... han var från Peru" och det glittrad okynnigt i hennes gråa ögon.
   På sitt sätt var det väldigt bra. Vi hade något att prata om. Hans namn väckte minnen. Och praktiska jag tänkte stilla "så bra att det är positiva minnen, annars hade inte tatueringen varit så bra att ha."

  Det jag tycker är synd, är att det blivit så inne. Inte så tänkbart, om jag verkligen vill ha en prydnad på min kropp? Eller om jag bara vill vara som Beckham eller Ljungberg.
   Om fem år, om tio år står jag för den här symbolen då? Passar den här texten in i mitt liv?

   Jag menar inte alls att jag är emot naturfolkens traditioner att pryda oss. Nej, bara vi tänker efter innan. Och verkligen själv vill och vill i resten av  våra liv.


   Ja, jag är tatuerad. Något jag valt med hjärtat. Som ibland kräver sin historia för att bli förstådd. Något som är jag, som jag med stolthet bär.

  Och nyss kom jag på hur min nästa bild på min kropp ska bli.
   Det börjar pirra av förväntning inom mej. Måste hitta en bild. Tänka ut. Vart? Hur? Text?
Idén fick jag av min sambo. Ryggen. Ja, givetvis ryggen, där ska den sitta...

   ... måste bara kolla upp med ryggläkaren. Om jag måste opereras, vart på min rygg ska man skära då?
   Inte så kul med en vacker tatuering på Eiffeltornet, där ett av tornets magnifika ben är förstört av ett ärr.

   Det skulle passa mej så  bra att alltid luta mej stadigt mot en byggnad som representerar staden som jag älskar. Verkligen älskar.
   Och i min tanke skulle min rygg få stöd. Symbolisk styrka. Få min rygg att orka.
   Och kanske det bästa, fortfarande är min hud, den jag ser, just precis hud. Bara ren och skär hud.

 

Ja, jag gillar gäddor.

   Ha ha, nej jag brukar inte överdriva. Inte bre på och försöka spetsa till det jag berättar. Nu idag när familjens stora bärplockare kom hem med både hjortron och blåbär, fick jag frågan hur mycket han plockat. Jag tittade på hinkarna och svarade att det var ungefär en liter hjortron och tre liter blåbär.
Sanningen var istället tre liter hjortron och tio liter blåbär.
   Vill bara berätta det. Så min fiskehistoria är ingen skröna, den är absolut sanning. Och ingen överdrift.

   Vid halv niotiden på kvällen, bestämmer vi oss för att ta båten och fiska en stund. Vi får bråttom, de ljusa sommarnätterna har övergått till snabbt skymmande augustinätter.
   Flytvästar och håv, det är vad jag ska komma ihåg att ta med.
   När vi sakta puttrar ut med ett varsit drag på släp, kommer jag ihåg, håven som ligger kvar på bron. Det gillas inte att jag glömt den. Men för sjutton sånt händer. Och den där storöringen vi hoppas på, den har ju inte dykt upp någon annan kväll, så varför ikväll?

   Vattnet är svart och på vissa ställen kokar det av småfisk. Det glittrar till ibland av en silverrygg som krusar vattenytan.
   Men ingen vill nappa. Kvällen är vacker, så det spelar egentligen inte så stor roll.

   Jo, en ganska fin abborre drar jag upp. Och vi funderar på att byta beten. Men plötsligt får min sambo napp. Bottenapp? En stor abborre? Nej, en gädda.
   "Du får ta den du som gillar dem. Och vi som inte har håven med."
    Hhmm tack för den.

  Ja, jag gillar gäddor. Både den faight de brukar erbjuda. Tyngden. Rusningarna och faktiskt deras smarthet.

   Jag tog spöet och höll bara linan sträckt. Lät gäddan själv bestämma nästa drag. Inte så mycket hände. Inga ryck, ingen djupdykning.
   Så jag vevade sakta in, så vi fick se dess storlek. Huvudet och den mörka ryggen klöv vattenytan. Kanske inte så stor men säkert två ooch ett halvt kilo konstaterade vi.

   Då gjorde den plötsligt ett ryck. Den slängde sej mot båten med hela sin tyngd. Rakt mot plåtbåtens långsida. Jag väntade på dunsen och hur båten skulle kränga till. Men då överraskar den, med att göra sitt dödshopp.

   Om det vore Kajsa Bergqvist eller Emma Gren, skulle vi sagt att det vore långt ifrån rivning. Mycket luft mellan kropp och ribba.
   Kanske kan vi säga detsamma nu, mycket luft mellan kropp och båtkant, när den med ett inte alltför graciöst hopp, häver sej in i båten.
   Nästan i knäet på båtens kapten som satt bak vid motorn. Han fick slänga sej åt sidan, så den svartgula slemhögen landade på båtens botten och inte i hans knä.

   När linan gick av vet jag inte. Redan utanför båten? Eller vid landningen inombords?
   I vilket fall, så lyste draget orange långt bak i gäddmunnen, innanför de cirka 700 tänderna som en gädda har.

   Jag är glad att jag inte brukar överdriva, för då skulle ingen tro mej när jag berättar om fisketuren.
   Och håven, de är väl bara till för amatörer. Alltså behöver man ha med den?

Mitt liv är som en räkmacka.

Vi står på parkeringen vid ICA, min sambo och jag. Han suckar och konstaterar att snart är årets semester slut. Men jag har flera lediga dagar kvar, många fler än han.
   Han lägger huvudet på sned och säger "Ditt liv är som en räkmacka, du bra glider fram."
   "Hur menar du?" Jag stannar till och tittar på honom.
   Ja, faktiskt så känner jag så också. Men jag vill höra, hur menar han? Vad tänker han?
   "Jo, du har jämnt så mycket semester. Och när den är slut, så fixar du bara till ännu mer ledighet. Du har som ingen begränsning. Du bara leker. Går massa skolor och kurser bara för att det är kul. Du bara glider fram."
   Ja, så är det. Jag vet det. Men det är ju så jag vill. Så jag kunnat välja.

  "Ja, det är väl det livet är till för," tänker jag. "Att användas"
   "Du reser utomlands en eller två gånger, nää tre gånger om året..." Han ler och jag vet att det inte finns någon avundsjuka bakom hans ord. Men han skulle gärna ha fler än sina lagstadgade semerterdagar, han också.

  Nej, jag har inget vanligt 7.00-16.00 jobb. Jag är den som älskar måndagmorgon, när jag går av mitt helgpass på 33 timmar och är långledig sedan.
   Jag är den som leker med mina plus och minus timmar på mitt konto, och får till en gratis ledig vecka eller två, lite då och då.

  Fast vi vet båda två att min räkmacka ibland har innehållit förvånansvärt lite räkor. Istället har mängden av den aldeles för klaffsiga majonäsen, förstört hela mackan. Fått mej att deppa rejält.

   Men visst, jag ville ha mitt räkmackeliv och då skapade jag det.

  Jag vet att konsten att tycka att man seglar fram på en smarrig macka, är att vara nöjd med det man fått och vad man har. Det är konsten att inte ångra sina val och gräma sej för att det kanske skulle ha blivit så mycket bättre om man valt annorlunda. Det är helt enkelt att vara nöjd med livet. Att finna glädje i små vardagliga ting. Och en tro, en tro på att det finns en mening med allt. Och kanske en nyfikenhet också att kunna tänka, "det här blir spännande, det här har jag aldrig varit med om förrut."

  Ja, jo en förutsättning med att jämföra att livet är som att segla fram på en räkmacka - det är att man älskar räkor. Och då måste miljömässiga jag tillägga, vanliga räkor. Absolut inte tigerräkor.
  Om någon inte förstår så får den gå in och läsa på Naturskyddsföreningens sida.

    Nu seglar jag vidare en vecka, (eller tio dagar för att vara exakt) innan jag börjar jobba...