Kickar mitt i livet

   50-års kick låter väl bättre än 50-års kris. Enligt min son så har jag det. En kick mitt i livet... eller kanske inte riktigt mitt i då, men ändå. Ja, möjligtvis kick men inte kris.
     Det är härligt att kicka igång på morgonen. Ta på sina nya röda glasögon, med pärlor på. De tar jag på om jag vill känna mej rättvis och medmänsklig. Annars tar jag de nya gröna, de också med små pärlor på. Då tänker jag mest miljövänligt, både globalt och på det i min närmsta närhet.
   Idag blev det de röda. Tittade på min lönespecifikation och undrade varför jag ska betala så lite skatt på min lön? När andra blir utförsäkrade, när de bevisligen är sjuka och inte ens kan gå ner på arbetsförmedlingen och skriva in sej, för att söka ett jobb de inte orkar med. Var har solidariteten tagit vägen? Imorgon kanske det är jag som inte kan jobba. Då kanske jag krisar.

   Susade iväg idag till Paradiset, med sonen som privatchaufför, i min nya bil. Han skottade snö och jag tittade på.
   Jag hade överseende med rådjuren som ätit av mina svarta och röda vinbärsbuskar. Jag tänkte så här, kanske jag inte behöver gele till höstens rådjurssadel, den liksom redan ingår, inbyggd på något sätt. Så ät ni, mor med tre kid.

   Ja, jag tycker om att 50-års kicka, livet blir så variationsrikt. Sonen tyckte det var pinsamt att sitt på en parkering och fika, med alla människor som kom och gick runt om oss. Trots att det var varm och gott inne i bilen och  -16 grader ute. Det är sånt som inte är pinsamt då man passerat femtio. Föreslog att vi kunde vinka lite till de som tittade mest på oss. Då startade han bilen och vi for därifrån. Ja, han är inte där än... han  får nog sina kickar på andra sätt.

Be och du ska få

   Be och du ska få. Så heter boken jag blivit tipsad om att läsa. Och jag tror verkligen på det, be och du ska få. Både i positiv och negativ bemärkelse.
    Det blir som man säger. "Jag som är så dum...  Jag vinner aldrig... Jag törs inte..."  Ja, då är det nog så. Det är ju det man sänder ut.
   Jag tänker ibland på min vän Berit, som tipsade om boken. Hon skriver ner de hon vill ha, hon ber och hon får. Så fantastiskt. Så härligt. Livet är sånt, man får det man ber om. Men det är inte helt lätt att lära sej, för i önskningarna blandar sej det negativa i och då kan det bli fel. Jag menar om man tänker "inte är det väl möjligt att jag kan få en sån fin bil?" Tanken är så rätt, men frågan ställs så fel. Önska på riktigt, rakt på. "I mitt garage vill jag att den bilen ska så. Jag vill ha den.Tack."

   När jag köper lotter säger jag alltid "jag vinner jämt". Och ja, jag vinner ofta, ofta. Jag minns pappan med de tre barnen som sålde lotter åt BSK. Jag stannade och tog fem lotter. "Jag köper kaffet nu så kan jag gå till bilen med det innan jag går in och handlar" sa jag. När jag gick till min bil för att lägga undan två och ett halvt kilo kaffe, så viskade den lille pojken till sin pappa "hon sa att hon vinner jämt..."

   För två dagar sedan satt min sambo och jag ute på isen och pimplade. Jag fick inte ett enda napp. Inte ens någon som ville tjyva lite av det goda jag agnat med. Kallt om fötterna var det också. Men fikat var gott i alla fall, så det ägnade jag mej gärna åt. "Alltså, nu är det snart så att jag inte minns längre hur det känns när det nappar, skulle vara kul att känna hur det känns," sa jag efter sex timmar med bara maggot på kroken.  Direkt ryckte det till i spöet och linan spändes. Ett ryck till och fisken satt fast. "Men va fan, du hann ju bara säga det så fick du napp," sa min sambo.
   Men vad jag gjorde så bad jag bara om att få känna hur det kändes att få napp. Jag bad inte om att få upp en fisk. Den öringen sprattlade sej av kroken och försvann.
   Så då tänkte jag så här " kanske han också bad, han bad om frihet. Han tänkte inte, hoppas att jag inte blir en foliestektöring."  Han tjorvade inte till sin önskan, utan bara, jag vill leva.
   Så med ett leende visste jag att jag fått min önskan uppfylld, jag hade ju fått napp.

Pins

   Pins. Vilket ord. Kort och intetsägande kan det tyckas. För mej betyder det medkänsla och visande av vad som är betydelsefullt i mitt liv.

  Ja, jag köper gärna ett litet pins och sätter på min jacka. Eller som i julas, jag fick ett aldeles gratis. En pepparkaksgubbe med texten "vit jul" på. Jag skrev visserligen på ett kontrakt för att få honom. För mej var det enkelt, jag skrev på att jag inte skulle dricka någon alkoholhaltigdryck under juldagarna. Gillar man inte glögg så mycket så är det ju väldigt enkelt att hålla.
   Bara genom att ha honom på min jacka fick jag flera frågor om vad det betydde. Jag kunde också tillägga att för mej är det viktigt att julen ska vara en fin och trygg högtid både för barn och vuxna. Även om jag tyckte mycket om min morfar, var det inte så kul att han han varje jul firade den mer med en sjuttifemma än med sin familj...

   Givetvis köper jag både rosa och blått band, för att stödja forskningen. Och för att jag har flera vänner som jag vill visa solidaritet med.
  I Kenya köpte jag ett rött band, direkt av den aidssjuka kvinnan. Det betyder lite extra för mej, det blev så otroligt känslosamt. Bandet hade hon trätt av pyttesmå glaspärlor, och format som en styv ögla. Jag har gett bort det till någon som betyder mycket för mej och som kan värdesätta bandets historia. Att veta att bandet lever vidare fyller mej med glädje, att kvinnan som pillrade ihop det fortsätter att finnas kvar med sitt budskap, trots att hon inte lever. Det är mäktigt.

   Snart är det februari. Hjärtebarnsmånaden. Och på min jacka sitter ett hjärtepins. Det är tillägnat Dej mitt hjärtebarn. Men för mej är symboliken större. I mitt hjärta finns fler barn, dina syskon, så hjärtepinset innefattar dem också.
    "När jag såg det här tänkte jag på dej" sa min jobbarkompis och visade det lilla hjärtat hon köpt och fäst på jackkragen.  Jag blev så rörd, för det var ju egentligen inte mej hon tänkt på utan Dej.

Skrattet kommer tillbaka.

   Att må bra kan ockå innefatta att vara ledsen. Att kunna eller våga känna. Och att veta att det går över, allt som tynger kommer att skingras. Skrattet kommer tillbaka.
  Men att inte kunna gråta, det är farligt. Att inte tänka de sorgsna tankarna, utan stoppa undan och kväva, det är att kväva sin lust att leva.
   Jag älskar att leva och känna. Det är ju mitt liv och det innefattar så mycket. Bland mina minnen ligger bokmärken lite här och där. Livet har gjort hundöron på särskilt viktiga dagar eller händelser och ibland har det till och med tillägnats en guldram. Och ur sorger som funnits, har det på något otroligt sätt börjat spira något som tillslut blivit till det vackraste.

    Mitt i det sorgsna tänker jag, "det här ska jag skriva om." Kanske blir det de bästa jag skrivit. Snart blir jag den gladaste igen. Och den tacksammaste. För så är det ju, sorg kan man inte känna om man inte vet vad glädje är.

Min andra må bäst vecka

   Andra må-bra-veckan. Och jag mår bra. Med lite störarande moment. Men jag mår bra.
   Mina nya glasögon är klar. Det är bra, men jag har inte hunnit hämta ut dem. Eller rättare sagt, jag har valt att inte hämta dem. Suger lite på karamellen. När jag sätter på mej dem, så gör jag det symboliskt också. Jag kommer att välja vad jag ser genom dem. Jag kommer medvetet att se det positiva.
   
   Mina smaklökar har blivit bjudna på röding i ugn, med massor av grönsaker. En god vegetarisk färssås. Filé av tjäder med en hemmagjord sås på grädde, färsk broccoli  och ris. Faktiskt köpe-sallad tre gånger, en av dem var en riktig höjdare med gravad lax i.  Givetvis frukt. Och min havregrynsgröt med linfrön, torkade aprikoser och havremjölk, för att sparka igång varje dag på bästa sätt.

  Att röra på mej är veckans utmaning. Jag hinner allt jag vill, och just nu vill jag gå snöknarriga promenader.
 
  Jag har delat min tid med vänner som jag sällan pratar så mycket med. Fina vänner med fina tankar, som gett mej andra sätt att tänka.

   Årets första skrivarträff. Berikande att höra andras ord och formuleringar. Att ta del av andras minnen, kan också väcka mina. Och nya ideer. En läsecirkel. Våran läsecirkel, på vårat sätt.

  Låter stillhet och glädje flytta in i mitt bröst. Väljer att må bra. Väljer att vara lycklig nu. Just nu. Det är en konst att kunna, men jag väljer själv. Och jag väljer bra.

   Kulturen denna vecka blev "Sanna Ehdins" bok "12 veckor till ett självläkande liv." Fyra kronor på Kupan. Inspirerande och passar mej och mitt liv, just nu.

   Tycker att jag är så duktig så jag gav mej själv en fin ekologisk ansiktskräm, som uppmuntran.

  Och efter som jag tror att det finns en mening med allt, så förstod jag meningen med att batteriet i vågen var slut när jag skulle väga mej. Ja, jag förstod att det inte är så viktigt.  

Att rengöra ett filter

  Emellanåt måste filtret rengöras. Tas ut och vädras rent. Annars klabbar det ihop helt och allt går trögare och trögare, tills det stannar. Helst ska det göras i tid, så inte maskineriet tar skada. Kanske det behöver en rejälare omgång, en större genomkörare ibland för att bli riktigt fräscht.
   Det händer tyvärr att det glöms bort det där med rengöringen och det kan få öderstigna konsekvenser.
   Om allt gammalt och negativt klumpas ihop, täpper till och kväver, ja då kan det gå riktigt illa. Det kan till och med vara kört. Kört på riktigt. Så där på riktigt, att "gilla" knappen på facebook aldrig mer trycks ner.

   Idag har jag rengjort mitt filter. Jag har suttit på en sjö. Låtit tankarna åka slalom som de velat, inte begränsats av varken blåa eller röda käppar. Jag har tänkt på människor jag mött och som berikat mej. Jag har tänkt på olika fiskevatten jag varit på. Mina tankar har snurrat kring fikat som vi brukar ha med. Jag har funderat ut nya intressen. Försökt klura ut spännande resemål att ge bort i present, utan baktanke att själv följa med.

  Så fort en liten ful tanke har kommit så har jag motat bort den. När bilden av någon som gjort något dumt, kommit upp har jag använt en fönsterskrapa och tvättat rent. Mina fönster ska glänsa, inga fluglortar ska störa utsikten.

  Mindfullness har fått bygga bo i min själ. Koncentrerat mej på vinden. Riktigt känt efter. Hur den känts mot kinden. På den nakna huden på fingrarna. I håret.
  Sen har hörseln fått ta över. Jag har lyssnat på hundskall långt bort. Skotrar lite närmare. Snöknarr under vinterkängor. Tystnaden, är den riktigt tyst någon gång?

  Mitt filter har sakta rengjorts, rensats ur. Tömts på ledsna tankar och hårda ord. Låtit alla måsten skingras till ok, jag vill. Tvättat bort allt negativt, så vinden till sist kunde blåsa det vitt och rent. Så glädje och lycka kan flytta in i mitt bröst, så det går så lätt att andas.

  Är så otroligt glad att det finns så miljövänliga sätt att rengöra  med. Och helt fel var det ju inte att få den första fisken . Och den största.

Åååå vilken härlig julklapp...

   Tack, tack, tack för en aldeles annorlunda julklapp. Något som passar mej så otroligt bra. Lite sent bara men det är helt ok. Ja, jag har väntat på något gott, för att anknyta till "den som väntar..."
   Jo, efter mycket om och men så bestämde vi oss för att byta julklappar i julas, några i familjen i alla fall.
   Den här är från sonen, fina underbara. Beställd på internet, som sej bör när han var ute i sista minuten. Nej, det blev ingen sådan resa, "sista minuten". Fast det hade inte heller varit helt fel.
   Idag när jag kom hem, stod paketet utanför dörren och väntade på mej. Ett tjockt vitt kuvert, aldeles för tjockt för att brevbäraren skulle lyckats pressa ner det genom brevlådeinkastet.

   Igår fick jag bekräftat att man själv kan göra förändringar, bara genom att ändra sitt liv. Jag skriver "bara" men det är inte bara, jag har jobbat för det. Verkligen ansträngt mej. Ibland har rodret nästen brytits ur min näve när det stormat. Men jag har hållit i, styrt upp och hittat rätt kurs igen. Å jävlar, nu är jag i mål!
   Med det menar jag inte att stanna där, jag har riktat upp kompassen och och seglat ut igen.
   Jag har bevisat för mej själv att jag kan. Och sköterskan som tog mitt blodtryck, tog det inte bara två gånger utan fyra. Jo, det stämde. Vad har du gjort? Vad har hänt? Var hennes frågor.
   Till min nyttiga kost, till min motion har jag lagt meditation. Och ett troende på allt gott. Och ett troende att jag kan. I mitt liv, i mitt korta liv här på jorden ska inte finnas plats för missnöje och pessimism. Så har jag valt.

   Det viktigaste jag har är tid. Och det är upp till mej hur jag fördelar tjugofyra timmar varje dygn. Jag har inte tid att slösa...
   Jag väljer också vad jag ska irritera mej på. Hamnar jag alltid i den längsta kön? Ja, jag gör det nu, jag väljer den, för då får jag lite mer tid att meditera och ta det lugnt. Faktiskt är det mycket bättre än att rusa från sista platsen i kön för att hinna först till den nyöppnade kassan. Så med tanke på mitt blodtryck så väljer jag aldeles själv den längsta kön.
 
  Kanske var meningen att julklappen skulle komma så sent, för att jag riktigt skulle ha tid för den.
  Framför mej ligger fyra nummer av Good news magazine. En vackert utformad tidning fullspäckad med bara positiva nyheter, som jag ska ta mej tid att frossa i nu. Det är det jag vill tanka in och fyllas av. Inspireras och sätta kompassen mot.
   Och det bästa av allt. Jag har en prenumeration för hela 2012 att se fram emot.

Det börjar i alla fall bra...

     Jag hade tänkt mej en ny blogg. En tjusig sak, med mycket bilder. Massor av nyttiga recept. Lite av det kulturella, bio, böcker och musik. Motion. Vackra tankar och ordspråk. 
   Kanske något diagram. Inte för att visa hur duktig jag är utan för att sporra mej själv att kämpa vidare. Att fortsätta fast jag ibland tappar bort rösningen på den led jag valt att vandrar.
   Men det blev inte så. Det blev så här istället. Och det blev bra det också!

   Börjar med motion, bara promenader. Men inte så mycket som jag velat.
   Kultur, hittat igen några gamla kokböcker, räknas de?
   Det blev en film på tv, En dag i  livet.
   Musik, veckans svensktopp och Kaj Kindvall med ett nostalgi program.
   Veckans höjdare måste ju var mitt dygn i min stuga, med brasa och gamla veckotidningar. Att få njuta av månsken och stjärnor utan att neonljuset blandar sej i.
   Mat, är så glad att jag kan ta till mej allt nytt. Att jag kan lära om, och gilla sånt jag förr rynkade på näsan åt. Frossar i valnötter, svarta vinbär, avokado och torkade aprikoser. Och att jag vet varför jag äter dem, och vad de tillför min kropp.
   Jag har skrivit ett brev, ett riktigt långsamt brev med bläckpenna. Det hör till mitt välmående, att formulera tankar och känslor.
   Och jag har skickat ett grattiskort, ett speciellt, ett svartvitt foto som ett minne från en aldeles underbar dag, med sol, skratt och vänskap. Och EFES öl.
   I morgon provtagningar på hälsocentralen. Och hade jag ett diagram här skulle jag skriva in -2,3 kg.
  Ja, efter min första vecka. Känner mej mycket nöjd, både med mej själv och den uteblivna bloggen.
            

Har du skrattat explosionsartat idag?

   Har du skrattat något idag?
   Har du gett någon en komplimang idag?

   Detta är lite checkpoint för god hälsa. Att  må riktigt bra, både på ut och insidan. Inte bara att äta rätt och röra på sej, nej allt ska vara i balans. Livets vågskål ska ha jämnvikt.
   Ja, jag har skrattat. Skrattat så tårarna rann. Så jag tappade andan nästan, och samtidigt skulle jag försöka berätta vad som var så vansinnigt kul.
  Sen skrattade vi båda, både jag och sambon. Vi broderade ut det roliga, så det blev ännu roligare och dummare. Han var också med på fåneriet.
   Men det var i förmiddags kanske tio timmar sen. Dagen har runnit vidare med många nya händelser och intryck. Mycket nyttig mat har har bidragit till mitt välbefinnande.
   Och jag har lyssnat på Louise Hoffsten och berörts av hennes berättelse om sitt liv. Det är något som är viktigt i mitt liv, att lyssna, att ta del av andras livsöden. 
   Tyckte nog att jag fått till en riktigt bra salladsblandning av allt jag mött idag.
   Det var då jag såg de två meningarna.

   Har du skrattat något idag?
   Har du gett någon en komplimang idag? 
   Skrattat ja visst. Jag minns skrattet. Jag minns hur vi fantiserade värre och värre saker. Men vad sjutton skrattade vi åt? Vad var det som var så kul?
  Frågar sambon. Tystnad. Han minns inte heller. Tänker. Men det var ju i förmiddags. Han minns också att det var explosionart kul!
   Det dröjer en stund, så kommer vi ihåg. Just ja, så var det.
  Det kanske inte spelar så stor roll vad vi skrattade åt, det viktigaste var att vi skrattade. Att det finns ämnen i kroppen som frigörs och snurrar runt som kolsyra inom oss och ger ett välbefinnande.

   På ett barnsjukhus i Stockholm har de besök av clowner på onsdagar. Och just på onsdagar kan man mäta att barnen behöver mycket mindre smärtstillande...

  Nu ska jag säga något snällt till mannen i mitt liv. För på fråga två, om jag gett någon en komplimang idag, måste jag svara nej.
  Så två timmar kvar på dygnet ska jag fylla min hälsokvot med några snälla ord. Och sen ska jag sova hälsosamt gott.

Minnesmatta

   Jag lyssnade på Tomas Sjödins vinterpratar program. På hans ord om ett före och ett efter. Om livet som måste gå vidare efter... ja, efter stora händelser i ens liv. Hur det trots allt går vidare. Om att orka, våga, vilja livet igen. Han använder så vackra ord. Sorgmärkt. Trösterrikt.
   Hans röst är mjukt behaglig att lyssna till. Han väver in framtidstro. Smala strimmor av hopp och längtan. Men vet också att det är ett livsångt arbete att leva vidare med sin sorg, som med tiden blir en saknad. Att ljuset kan beröras igen.
  Han berättar om trasmattan han och hans hustru låtit väva av allt de funnit efter sin rensning i linneskåp och garderober. Fyra meter sorg och glädje ligger i deras kök. Fyra meter minnen att tassa upp på tidiga mornar för att brygga kaffe. Fyra meter av två tonårspojkars korta liv.
  Och jag tror på det han gjort. Han har skrivit, han har formulerat sin sorg i flera böcker. Redan innan det värsta hände, men också efteråt.
   Jag tror verkligen att det hjälper livet att läkas, att ärret får mjukare kanter och inte smärtar så vid beröring, om man kan sätta ord på det man känner. Att tankarna får flyga fritt och inte bli instängda.

   Men om allt blir tvärt om. Om inga minnen finns, om inget sökande i garderober kan bli en minnesmatta. Allt har blekts bort, gett så suddiga konturer, där andra har fått fylla i det man inte själv minns. Om man var så liten så tiden blandade bort verklighet och saga. Det är en annan saknad som min fina vän B, ofta berättat om. Att inte minnas sin mamma.
   Hon har intervjuat de som minns. Hon har sammanfogat andras minnesbilder, hon har fått kort på sej och mamma. Och hon har skrivit. Och skrivit.
   Och genom Tomas Sjödins trösterika ord och röst, önskar jag att man kan hjälpa de småa barnen, de utan skrift att skriva och teckna ner sin sorg, tankar och glädje. Att göra en egen trasmatta av ord och bilder.
   Att be de som kände mamman eller pappan att genom sina ord och kanske foton, väva in ett vackert minne till barnet. 

Kan man genom att älska...

   Kan man genom att älska få någon att växa? Genom att säga snälla ord och tänka varma tankar plantera känslan att vara värdefull i någon. Kan det vara så att denne någon, inte skulle sträckt på sej, inte vågat tro på sin förmåga utan kärlek?
   Om man aldrig fått höra att man är vacker eller behövd, då finns heller ingen anledning att tro att man skulle vara det. Man skulle stå där tyst och liten. Inte synas. Inte våga synas. Obetydlig.

   När vi skulle flytta, äntligen hade funnit den lägenhet vi ville ha, fanns en sorg. Mina syrenbuskar utanför köksfönstret! De som gjort att jag känt mej så hemma. Precis som i mitt barndomshem, berusade de med sin doft på försommaren, blommor i både vitt och mörklila täckte hela buskarna så de gröna bladen knappt syntes. På vintern trivdes fåglarna där bland alla talgbollar och frön.
  Flytten kändes så kul, det enda som gnagde i mej var mina syrenbuskar. Hur kul skulle det vara att sitta i mitt nya kök och titta ut på ingenting? Ingen blomsterprakt, inga löv som rasslade på höstkvällarna och inga fåglar på vintern.

  Kanske kände jag mej lite vilsen där jag stod i det nya köket och tittade ut. Hemmakänslan hade inte infunnit sej och fönstret var stort och tomt. Det var då jag såg det. Aldeles nedanför fönstret, om man tittade ner, så stod en smal liten pinne med några ännu smalare grenar på. Längs efter gångvägen var en hel allé av paradisäppelträd. Och ett av dem fanns utanför hos oss.
   Det var nog då, precis då som hemma blev hemma för mej. Det gick ju inte att jämföra med syrenerna, men det var något som grönskade och växte. Jag blev förälskad i det lilla trädet.
   Jag har otaliga gånger genom åren talat om hur mycket jag älskat mitt träd. Ja, för nu är det ingen förälskelse utan djup kärlek. Och jag funderar ibland om trädet förstått det? Om det på något sätt känt hur betydelsefullt det varit och är? Hur jag beundrat alla vitrosa blommor. Njutit av all frukt den burit. Varit glad när jag knutit fast julkärven och hängt upp fågelmaten.
   Jag bara undrar för av alla träd i allén så är mitt störst. Det har växt och är väldigt mycket större än de andra. Det räcker en bit ovanför mitt fönster och blommar mest och tyngden av paradisäpplen på hösten får grenarna att ödmjukt bock sej mot marken.
   Nu när jag tittar ut på mitt vackra vinterträd fullt av gnistrande snö, så sträcker sej grenarna självsäkert mot himlen.

    Ja, jag tror att kärlek kan få någon att växa, att bli vacker och betydelsefull. Att få självkänsla och våga synas. Att våga tro att sträcker jag mej nog långt så kan jag få precis vad jag vill, för jag är älskad. 

2012

   Så kom det då det nya året. Det känns nytt och ovant att skriva 2012. Men jag får väl säga välkommen ändå. Jag har gjort mitt bästa för att Du ska trivas. Tagit bort julduken och tomtarna. Lagt på den färgglada duken som Ester har virkat, den som ser ut som en trasmatta.

   Igår gjorde jag något aldeles underbart. Jag gick in i blomsteraffären med mina blomchecker. Av någon konstig anledning hade jag sparat på mej sådana för flera hundra kronor och sista dagen att använda dem var igår. Jag gick där och strosad runt. Bara valde och vrakade bland dyra blommor som jag i vanliga fall inte skull ha köpt.
   Och så fann jag en liten hållare att sätta kort i, en virad ståltråd, som ett hjärta. Den ska stå mitt på bordet, med det senast komna vykortet i. Så just nu sitter nyårskortet från Håkan och Birgitta där. Ett eget designat kort på den blomrika liljan de har.
   När det äntligen blivit min tur i kassan, så hade jag räknat fel, jag hade ytterligare sjuttio kronor att handla för. En trevlig felräkning. Så jag gick en runda till. Och fann en så otroligt vacker tulpanbukett. Det var den som gjorde att jag snabbt stökad undan julen.

   År 2012, Du ska vara riktigt välkommen. Blommorna står där för Din skull, var´se god. Jag köpt dem till Dej. Det är ingen muta, men jag tror att Du förstår att förväntningarna på Dej är stora. För att inte säga skyhöga.
   Jag tänker att det blir nog ett bra år, med många överraskningar. Jag vill ha mycket skratt och glädje, men också stillsamhet och eftertanke.
   Mitt råd till Dej, gör Ditt bästa av vad Du har så ska du se att det ordnar sej. Sätt Dej här och njut av blommorna som jag köpt och som jag suttit och känt mej glad av. Tanka in glädje och energi, för imorgon bitte så kör vi.