Socialamedier

   Socialamedier, vilket nytt och vackert ord. Nytt för mej som växt upp med en dagbok med ett litet lås som såg ut som ett hjärta, men som lätt gick att öppna med en knappnål. (Vilket min bror gärna gjorde.)
  Vardagligt för de som växer upp idag.

   Aldrig, aldrig skulle jag ha kunnat tänka mej att lägga ut mina ord till allmän beskådan, då en gång på dagbokens tidevarv. När och hur flyttades gränsen? Vem skriver? Vilka läser? Och varför? Massor av spännande frågor.
   Är man uppväxt nu, med twitter, blogg och facebook så är det nog inte så mycket att fundera över. Det bara är så.

  Själv är jag kritisk. Analyserande och fundersam. Läser på facebook om alla fantastiska maträtter som lagats. Indigrienser som jag inte visste fanns, som ska ingå i femrätters middagen på fredagkväll. Och jag bara undrar om ingen äter fiskbullar? Pölsa? Är det ett för simpelt liv att leva om man livnär sej på det. Ingen lever så enkelt, av alla medlemmar på fb.

   Alla lyckade människor som lägger ut sina foton från grillfesten. Eller femtio årskalaset. Eller semestern i Canada.
   Inte ett foto på hur ensamt livet kan kännas. Ingen skriver hur tråkigt det var på Malta. Hur misslyckad man kände sej på nya jobbet.
   Nej, jag förstår. Den bilden kan man ju inte visa upp, då faller den fina fasaden, den man gärna visar upp, med hurtiga tillrop. Ja, jag förstår.
   Själv skriver jag just inget väsentligt alls. Bara finns med där som en kul grej. Den tänkande, funderande...

    Twittra nja inte än. Men blogga, ja. Och åter kommer frågan, varför?
   Ja, jag vet varför jag skriver. För att jag mår bra av att formulera mina tankar. Sätta mina funderingar och iaktagelser på pränt.
Tänka efter, vrida och vända och ibland se det jag upplevt ur en annan synvinkel.

   Jag läste också att vi som bloggar mår så mycket bättre än icke bloggare. Precis som med viss hälsokost, så behöver det inte bevisas, det bara känns att det är så! Tron kan göra underverk, så det tror jag på. 

   Jag gillar att läsa bloggar också. Har lätt att fastna i någons liv. Att följa andras tankar och upplevelser.

    Ingen behöver pillra upp låset för att läsa mina ord, jag har öppnat själv (inte lika intressant längre, kära bror att läsa va? Hi hi.) Och ibland susar det till inom mej när jag ser hur många som tittat in på Havannamamman. Och jag undrar vilka är ni? Och varför?

   Ett litet tips bara, börja blogga ni också, om ni inte redan gör det. Ta tillvara alla chanser att må bra, att må ännu bättre!
   MVH Havannamamman!