Att gå på luffen

   "Jag har tänkt, att när man går på luffen, då rår man egentligen om alltihop man ser." Ur Rasmus på luffen av Astrid Lindgren.
   Så är det ju faktiskt. Om vi bara tittar oss omkring så äger vi allt. Naturen bara bugar och säger varse´god.
Men ser vi det jämt? Tar vi tillvara på det? Låter oss fyllas och glädjas.
   Idag är en inte alltför bra dag i mitt liv. Så imorgon ska jag sätta mej på en sjö. Ha varma goa kläder på mej. Ha med gott fika. Där ska jag sitta och titta mej omkring. All vacker snö, alla snötygnda träd som ramar in min lilla sjö, allt ska jag ta till mej. Se det vackra i. Kanske får jag se någon fågel eller en älg.
    Jag ska släppa ner min gröna blinkpirk och förväntansfullt sitta och vänta på napp. Jag tror att jag kommer att få fyra rödingar på åtta-tio hekto. Det tror jag verkligen.
   Så kommer min "luffar" dag att se ut. Och jag ska fälla ner huvan och låta vinden ruffsa om i mitt hår. Ja, imorgon ska jag rå om allt jag ser! 

Årets tråkigaste dag?

   Jag minns känslan av att vakna upp på juldagen. Tomten hade gjort sitt besök. Ett helt år till nästa gång. All förväntan var över, alla paket var öppnade.
    Men också glädjen över bokhögen som låg bredvid min säng. Doften av badskummet. Ett kuvert med pengar. En fin tröja (en aldeles egen, inte ärvd efter storebror :D ) Kanske en chokladask. Jag hade till och med sparat julklappsetiketterna som suttit på paketen. Små vackra med olika handstiler och glitter på endel.

   På juldagen stod det bär och tinade på våran köksbänk. Mammas rikedom jordgubbar, hallon, blåbär, hjortron, svarta och rödavinbär. För då var det släktmiddag och det var alltid bär och glass till efterrätt. Det var före strösslet och chokladsåsens tid. Men tjock vispad grädde i en skål hörde till.
   Vi var tre barn, min bror, min fyra år äldre moster också jag, som kröp runt under borden och lekte. Bland det mest spännande var att titta om vi kunde se något av tanternas underbyxor. "Tanterna" var runt fyrtio år, och deras trosor hette underbyxor. Med lite nostalgi och med mycket värme minns jag mina barndomsjular.
   Jag har tagit med  en del av mina gamla traditioner, i mitt vuxna liv, men skapat många egna.
   Dopp i grytan, det är mitt mesta, bästa matminnet, som jag har. Varje julafton har jag doppat  vörtbröd, lagt på en ostskiva och sen senap på den. Det var våran lunch hos min faster och farbror klockan tio på julaftons förmiddag, fast då var det förstårs skinka till doppebrödet. Oftast är jag numera ensam om att doppa mitt bröd, ingen vid vårat julbordet vill ha det. Men det gör inget. För hos oss är det viktigt att alla får precis det de vill ha. Ibland har det till och med funnits "fyra små rätter", för att någon önskat det. Och pizza.
   En egen skapad tradition, blev när våra barn var små, och vi varje kväll i december hade en egen liten julstund. Vi myste ihop oss i sängen på kvällen, och tog fram en ny bilderbok om tomten och julen. Nästan som en adventskalender fast utan luckor. Små fingrar som pekade och våra älskade ungar som nästan berättade mer för mej om sagan, än det som stod i boken. Och massor med kluriga frågor, ja det är sådant jag sparat längst in i mitt hjärta. Boken om Sill-August och gubben Granström, det var favoriten det.
   Vi hittade också på nyårspresenten. Den vi gav på årets sista dag. Av två anledningar. Det fanns något mer att se fram emot, när julaftonslyckan var över. Och det var rea i mellandagarna...
   I år ska jag också ge en nyårsgåva. Kanske ska jag införa det igen i mitt liv och i lilla Isabells liv. Det är så kul att få ge. I år är hon aldeles för liten för att bry sej. Men när hon blir större och vaknar den 25:e december, så vet hon att det snart är nyår och än finns det lite julmagi kvar, precis som mina numera stora barn tyckte.
   Nu ska jag slå in det jag köpte i London till henne. Och det blir inte i julpapper, nej för det är ju ingen julklapp utan en nyårsgåva. Det är skillnad det.   

En utställning om det goda

   Så märkligt det kan bli ibland.
   Bara för någon dag sedan hamnade jag i en diskussion, om det goda i livet. Jag minns inte riktigt hur orden föll. Men avslutningen vart lite överlägset, att jag var nog den ende som var så naiv att jag trodde att jag aldrig hade blivit lurad. Ungefär så...
  Vad jag menade var att de gånger jag åkt på en nit, det var inte de jag mindes. Utan alla gånger som jag mött ärlighet. Att det var de jag valde att minnas. Att det var så jag ville ha mitt liv, att jag själv kunde påverka mitt tänkande. Och där igenom min handling också.
   Andra får gärna se mej som naiv och godtrogen, men jag mår bra av fokusera på snällhet.
  Så hamnade jag på en utställning om godhet, vilket sammanträffande! Så glad jag blev. Jag hade gott om tid och jag var aldeles ensam som strosade runt och läste. Läste om människor som gjort skillnad. Som vågat ta ställning. Som kanske också fått höra att de var naiva som trodde...
   Några visste jag vilka de var och vad de gjort. Jag läste om dem alla och kände beundran för vad de trott på och vågat göra. Astrid Lingren, Carl Gustav von Rosen, Iqbal Mashi, Sara Wägnert, Arne Naess, Rosa Parks, Folke Bernadotte...
  Det var en vandringsutställning jag hamnat på och den fanns här några veckor för att sedan packas ihop och vandra vidare till en ny stad. Det låg en gästbok uppslagen och där fanns en liten säck, som man fick dra ett visdomsord ur. Givetvis tog jag ett.
   Jag log när jag läste "Man måste tro på det goda för att kunna göra det" av "Louis Gabriel Ambroise de Bonald" Ja, det var väl de orden jag skulle ha avslutat vår tidigare diskussion om godhet med.
    Samtidigt så tänkte jag på saker som jag gjort. Att jag har också vågat. Vågat av godhet. Och att jag borde tänka mer på det och känna mej stolt. Att vi alla kan göra skillnad. Att vi faktiskt bestämmer våra tankar själv, och jag ska fortsätta tänka snällt. Och att man måste tro på det goda för att göra det.

Varma koppen

I våran familj kan vi inte säga "varma koppen" utan att explodera av skratt. Ett internt skämt. Men vi skrattar alltid snällt. Och vi gör det med lite stolthet faktiskt.
   Pappan i familjen, fiskegurun. Som fiskar jämt. Utom precis när isen lagt sej så det inte går att slänga ut en fluga och isen är så skör att den inte håller att gå på. Då fiskar han inte, men annars jämt, jämt, jämt.
   Den här speciella gången hade han suttit ute på isen för sjätte dagen i rad med fiskekompisen Calle. En del dagar hade termometern krupit under 30-strecket. Men inget hindrade när isfisket var som bäst. Tror till och med att han i sömnen kände när rödingen nappade och inspirerade till ännu en dag på sjön.
   Men för att orka hålla ut från tidig morgon, tills det började skymma på eftermiddagen, krävdes energi. Inte så kul med hopfrusna mackor med ost. Lite tröttsamt att alltid värma korv. Varm nyponsoppa mättade inte så mycket. Inte kaffe heller.
   När han kom hem med ryggsäcken full med stor röding, log han lyckigt. Nu skulle vi få se. Nej, det var inte fisken han ville visa. Ur ryggsäcken plockade han fram ett tomt skrövligt paket med varma koppen, sparrisoppa, och höll fram det mot oss. Jo, den här hade Calle haft med sej och bjudit på och förpackningen hade våran fiskare tagit med sej hem, för att kunna köpa samma soppa. Varmt, mättande och gott.
   Vi tittade förundrat på honom. Jaha? Och när han började visa hur man bara skulle hälla hett vatten i en kopp och sen hur enkelt som helst röra ner pulvret. Ja, det var då som jag förstod att jag bodde ihop med Crocodile Dundee. Ååå vad vi älskade honom.
   Det bara gick inte att hålla sej för skratt, när vi förstod att familjens kock hade gjort århundradets upptäckt. Han som kommer från en familj där man lagade all mat från grunden. Där bären plockades, rensades och kokades sylt eller saft av. Där han hängde på sej geväret, gick ut i skogen sköt sin tjäder, lät den hänga, snodde den och sen stekte den i ugnen, och tog vara på skyn, redde den och kokade en sås. Där han drog upp sin fisk, rensade den, saltade in den och dagen därpå gjorde en god fiskgryta. Och tog reda på fiskrenset och kokade en fiskbuljong på det.
   Han som lagade all mat genuint och grundligt, förstod ingenting. Visste vi sen förrut att varma koppen fanns? Att man kunde fixa soppa så?
   Men man får skratta. Om man gör det snällt. Man får skratta om man skrattar med och inte åt. Och det som är så fantastiskt är att han är så mycket smartare än alla livsmedelsbluffar, för han kan laga mat utan fusk, utan konsistensgivare, förtjockningsmedel och färgämnen.
   Ja, det är med mycket kärlek vi skrattar, när någon pratar om "varma koppen".

Underbar och älskad av alla.

Ibland blir man bara så glad. Så där riktigt så ögonen tåras. Det blev jag när jag lyssnat på Martina Haags föreläsning. Egentligen blev jag glad av två anledningar. Först av hennes ord och sen efteråt...
   Nää, livet är inte kört fast man går ut 9:an med usla betyg. Fast man mest suttit och längtat bort från lektionerna. Längtat efter att åka moped med den snygga killen. Heldre gått på systemet som 15-åring och köpt ut, och sen festat runt. Struntat i skolan totalt.
   Nää, det är inte kört, det är hon ett levande bevis för.
   Föreläsningen var egentligen för arbetssökande. Inte för strulputtar, utan för aldeles vanliga arbetslösa, men även för  vuxna som vill ändra kurs mitt i livet. Men allra mest för yngre.
    För mej var det Martina som drog. Ville höra och se hennes entusiasm. Höra henne berätta om sin längtan efter någon att höra ihop med. Om sitt självförtroende som svajade. Det jobbiga med att ingen tror på en. "Men Martina alltså, du vill bli skådespeleska... men ärligt hur många filmer har du varit med i de senaste tio åren?"
      Hennes budskap var, håll fast vid din dröm, även om ingen tror på dej, fortsätt tro. Formulera för dej själv och andra vad du vill ha, vad du vill göra. Önska av livet och du får vad du önskar.
   Ja, för hur ska någon veta vad du önskar om du inte säger det högt?
   Hon fortsatte med att berätta hur hon fick sin önskan uppfylld. Inte raka spåret, men med en stor gir som författare innan hon klev upp på scenen och spelade huvudrollen i en film om sitt eget liv. Häftigt!
   Blev så glad åt hennes ord. Jag har också drömmar, fast inte om att få ett jobb. Jag tror som Martina, att man får det man vill, om man önskar. Att man ska vågar önska och tycker att man är värd att få det man vill ha.
   När föreläsningen var slut, hade hon givetvis med sej böcker. Det är då jag blir så rörd. Med ett leende säger hon, att inte kan hon som varit arbetslös så länge och vet hur det är att ha dåligt med pengar, ta betalt här bland alla arbetslösa. Nej, alla som inte har ett jobb kan ställa sej i kö, så ska det få en bok gratis, så långt de räcker. Blir de några kvar så säljer hon, till de som har råd att betala. "Så underbar och älskad av alla."  Hon är precis som titeln på en av sina böcker.
   Kön är lång, så jag går ett varv bland alla godisstinna montrar. Strosar runt tills jag ser att kön nästan är slut. Kanske har jag sådan tur att det finns en bok kvar, till mej som kan betala för mej?
   Nej, den sista eller är det den näst sista, får en lång färgad kille. Han trycker den mot sitt bröst och sträcker på sej. Det är hans stora, lyckliga leende som får mina ögon att tåras. Jag kan dela hans känsla, tänk att få en bok av författarinnan själv. Att hon inger hopp om framtiden. Kunde hon resa sej, fixa ett jobb och ta med sej sin godhet, så nog fanken ska han göra det också. Han kan bli precis vad han vill. Jag ser det i hans ögon och i hans leende.

Resor för själen

   Resor för själen, det låter väl härligt. Den kom idag med posten, resebrochyren med de lite annorlunda resorna. Bara att bläddra igenom den får mej att längta. Rubrikerna är som den vackraste poesi. Blomvandring på Madeira. Havsvandring i leende Ligurien. Livet längs Nilen. Drömmen om Toscana. De väcker lusten att uppleva, att veta mer, att resa. Men framför allt att drömma. Att tillåta mej att vara utan begränsning.
   Det finns så mycket som lockar, som vill upptäckas. Alla intryck som sveper in mej och ibland trollbinder. Det fantastiska i att få kliva in i någons vardag och leva i en annan kultur än den som är min. Att våga se med andra ögon utan att dömma. Att med alla sinnen öppna, tacka ja, det är stort.
   Och att ha någon att resa med, det är också stort. Att ha vänner som också är nyfikna och njuter av livet och att de vill upptäcka på samma sätt. Jag är så glad att de finns i min närhet.
   Ofta lockar en resa mej till att veta mera. Ibland att leta i litteraturen efter sånt som kan stilla min nyfikenhet, men det händer att hela min kropp skriker; "måste tillbaka, vill se mer, hann inte allt jag ville."
   Vem jag reser med har också betydelse. Att dela sitt liv så nära med någon är spännande. Det blir en resa i den andres liv också. Att lyssna är en konst och att dela med sej av sina innersta tankar är en resa i sej.
   Jag känner mej så rik som har förmånen att ha råd att resa. Som har vänner att resa med. Som har ett jobb där jag har lätt att få ledigt, ibland med mycket kort varsel. Men jag tror att det allra viktigaste är att jag har någon att komma hem till och att jag har ett hem, i ett tryggt och bra land. Det är också det som jag lärt mej att värdesätta av mitt resande.
   Och ibland är det bara skönt att resa i fantasin, bläddra i en resakatalog och låta själen resa fast kroppen stannar kvar i min varma goa säng.   

Jag älskar mitt liv

   Jag älskar mitt liv. Så tror jag att min nya blogg ska heta. Den som jag inte börjat skriva än. Där jag ska proppa in alla bra saker i mitt liv. Hälsa. Mat. Kultur. Resor. Tänkvärda saker. Glädje. Allt som jag ibland glömmer bort att värdesätta, små vardagliga ting som faktiskt är mitt liv. Mitt liv som jag älskar.
   Jag har redan funderat ut en början. Snart är det nytt år. Nystart och massor med löften som låter så trovärdiga precis då, just när klockan slår midnatt och det gamla trötta året kryper ner under en filt.
   Nej, jag ska inte börja stort för att sedan i februari tappa farten och glömma. Jag vill fortsätta att säga att jag älskar mitt liv. Älska mitt liv hur det än blir. Jag måste ge det de bästa förutsättningarna, för att fortsätta känna glädje. För att orka hålla kursen även när det blåser storm ibland.
  Steg 1. Jag har köpt en ny almenacka! Jag har letat och letat. Ställt upp några krav som varit viktiga. Den skulle vara fin att titta på. Jag skulle bli glad av den. Den skulle vara liten, så att den inte skulle rymma så mycket, för jag vill inte ha så många måsten i mitt liv. Och det viktigaste, den skulle vara annorlunda mot de jag haft de senaste åren, för att påminna mej om att inte bara gå i samma hjulspår. På köpet fick jag något viktigt som jag själv hade glömt att tänka ut, den är miljömärkt.
   Den är cerise, eller som det hette när jag var yngre knallrosa. Pink står det på baksidan, ja riktigt rosa. Med lika rosa blommor tryckta som mönster, hade den varit av trä hade det kallats intartchi.  Den är så liten som jag ville att den skulle vara. Datumen ligger vågrätt efter varann istället för lodrätt, som i de jag haft förrut. Det ser onekligen nytt ut för mej. Min hjärna måste nog ha lite tid på sej för att tycka att det är riktigt okey, men då får den den tiden.  Och jag blir så glad av den.  Den hålls ihop av ett lika rosa band med årtalet 2012 tryckt på.
   Jag bryr mej inte om ifall någon tycker att det var det fjuttigaste till nytänk. Precis som med miljö så tänker jag att det ska vara hållbart, så därför börjar jag smått.
   Redan ikväll ska jag sätta mej ner och fylla i några meningar här och där. Kanske skriver jag in "köp en trisslott" eller "vilken bra dag det här kommer att bli". "Du är fin" kan jag skriva på ett annat datum eller bara rita ett hjärta. Ja, det är ju jag som är författaren till boken om mitt liv 2012. Så jag skriver vad jag vill

10 december

   Idag är det den dagen som alltid förknippas med min största sorg. Dagen då mitt liv räknas som ett före och ett efter. Dagen då Din lilla hand släppte taget om mitt pekfinger. Jag har skrivit om det på min förra blogg, att om det varit en film skulle man gjort ett klipp i filmen och spelat någon vacker, sorgsen musik. Men ingen klippte i  mitt liv, ingen lade in filmmusik. Jag satt kvar i min verklighet och genomlevde minut för minut, fast jag inte ville.

   Du har lärt mej att se hur vackert och skört livet är. Du har blivit min ledstjärna. Fått mej att ta tillvara varje dag och se den som den unika gåva den är. Och känna tacksamhet och tänka annorlunda. Jag tänker aldrig varför skulle just jag drabbas? Jag tänker istället, varför inte jag? Det ger mej perspektiv på livet och det har lärt mej att känna ödmjukhet.
   Idag har jag tänt ett ljus för Dej i Storkyrkan i Gamla stan.
   Istället för den traditionella julkrubban, så var jungfru Maria havande och satt på en åsna. Bredvid stod Josef och bakom honom de tre visemännen med sina gåvor. Allihop bevakades av ett lejon, med snälla ögon, vill jag tillägga. De halvmeter höga träfigurerna  var vackert målade i mjuka färger. Jungfru Maria hade en ljusblå klänning och höll sin vänstra hand beskyddande över den stora magen.
   Där ställde jag Ditt ljus, aldeles nedanför Maria.
   Stillheten och den vackra musiken i kyrkan fick mej att sitta kvar en lång stund. Mina tankar fanns hos Dej. Fyllde mej med känslan att aldrig vara ensam. En tro på något mer, något större. En gåva Du gav till mej då vi skildes. Ett löfte om att mötas igen.
   Men också ett löfte från mej till Dej, att leva det liv Du inte fick leva.

   Det har hänt att jag funderat vad som drivit mej till vissa saker ibland. Vart jag fått en del ideer ifrån och stilla undrat, är det Din eller min önskan? Som när jag köpte min moped. Vart fick jag det ifrån? Att jag skulle ha en moped.  Du skulle ha fyllt 14 år den sommaren. Kanske var det Du som ville att jag skulle känna det häftiga med att åka moped och låta vinden smeka mitt ansikte samtidigt som alla sommardofter strömmade emot mej.
   Jag vet inte, men jag tänker så. För det jag vet, det är att min tanke innan den sommaren aldrig ens snuddat vid ordet moped.
   Ikväll finns Du nära mej, mitt hjärtebarn. Och kanske är det för att Du inte lever, som  jag tar all kärlek som jag skulle överröst Dej med och ger den till Dina yngre syskon. Kanske är det så att Du har fått mej att förstå hur otroligt, fantastiskt, det är att de finns i mitt liv. Att de är de vackraste gåvor livet gett mej. Jag kan bara säga med min allra ödmjukaste röst, tack, tack, tack.
  

Det blev inte Riga.

Det blev ingen resa till Riga. Det blev ingen paketutdelning på något barnhem eller i någon familj.
   Besvikelsen muras upp tegelsten efter tegelsten i mitt bröst. Tungt och grått.
   Vårat boende är vattenskadat, det har läckt in vatten genom taket, så det går inte att övernatta där. Som om inte det räckte, så var det något fel på den hyrda bussen som vi skulle åka i.

  All glädje och förväntan hade ingenstans att ta vägen, utan stelnade i murbruket mellan  tegelstenarna som staplades högre och tyngre inom mej.
   Man måste få vara ledsen när det inte blir som man tänkt. När den packade väskan står öppen och och mest liknar ett hånflin i våran hall.
   Det skulle ha blivit en så fantastisk och speciell resa, på så många sätt... Sorgen att göra andra ledsen finns också med, de som ville höra om resan, de som skänkt saker och ville se korten.

    Det går någon dag och plötsligt märker jag att glädjen finns kvar där inne i murbruket, den är så stark att den spränger sönder den stelnade leran som krackelerar och faller isär. Glädjen talar om för mej att 15 banankartonger är på väg till Riga från oss och från massor av skolbarn. Full med leksaker, hygienartiklar och mat. Bara för att min resa inte blev av, så blir inte glädjen för kartongernas mottagare mindre. De kommer att få sina mjukisdjur. Sina pussel. Dockorna. Skrivblocken. Målarskrinern. Toalettväskorna fyllda med smink. Halsbanden kommer att fästas runt flickhalsar. Det kommer att bjudas på kola, choklad, russin och kex endå. All den glädjen finns kvar.

   Någon pensionär kommer att packa upp sin låda från mej. Lägga ut julduken, tända värmeljuset i lyktan. Äta av alla konserver. Koka pastan. Dricka kaffet och öppna julklappen som jag slagit in. Kanske med den julröda pläden runt sina axlar, den jag köpt på Coop. All kärlek jag varsamt packade ner, kommer ju fram. Allt finns kvar.

   Man måste få vara ledsen och låta en tår trilla, inte stoppa undan det sorgsna. Jag kan inte låta det bli det bestående minnet,  min besvikelse. Tegelsten efter tegelsten faller och lämnar luft och rymd i mitt bröst. Nej, jag har bokat tågresan till Stockholm tur och retur. Jag har tagit semester. Jag måste fylla min ledighet och inte deppa bort den, för att det inte blev som jag tänkt. Och jag tänker; "det måste finnas en mening med allt". Helt plötsligt fanns en annan möjlighet. Något annat att berika mitt liv med. London låter spännande.

   Men min tänkta upplevelse i Riga lever kvar inom mej och kanske ska jag följa med på fadderresa till Riga i januari istället. Och meningen kanske är att jag ska skaffa ett fadderbarn där. Var det därför vägen dit blev så krokig? Inom mej har tanken redan väckts. Jag känner mej så glad när jag tänker så.

Världsaidsdagen

   Hon höll fram sitt lilla barn mot mej. "Ta henne, ta hand om henne och ge henne ett hem. När jag dör har hon ingen" Flickan tittade med stora ögon på mej och stoppade in den lilla tummen i munnen. Hon slog ner blicken och borrade in sitt ansikte vid mammans hals. Ville inte titta på en "viting" på nära håll.
   Vi stod bakom deras hus, ett hus byggt av röd lera som i ena änden hade rasat ihop. Det var ingen som underhöll bostaden längre, pappan i familjen var död. Död i aids. Av mammans insjunkna kinder och de smala armarna förstod jag att hon inte heller hade så långt kvar. De fanns bromsmediciner, men hit, långt ute på landsbygden hade inga recept letat sej. Hon var inte ensam om att känna oro för sina barn. Det fanns många i samma situation, där kanske den enda att förlita sej på var en åldrig mormor, om ens det. Och är man mamma själv så har oron inga gränser. "Din lycka är min, och gråten är min när du gråter.."
   Nej, jag tog inte emot den vackraste gåvan hon gav mej, och inom mej bär jag alltid frågan, hur blev den lilla flickans liv?

   Många år senare i en väntrum på en hälsocentral i Sverige. Jag sitter och väntar på min dotter som är inne hos läkaren. Dagen där på skulle hon fylla tjugo. Det var femte eller sjätte gången hon var där för att ta prover. Tröttheten hon kände gör att hon snart sov dygnet runt. Läkaren kliade sej i huvudet och sade att han inte kan göra mer, nu måste infektionsavdelningen ta över. Men först skulle några fler prover tas och en lungröntgen. Hon ser honom skriva och kryssa i rutor på remissen till sjukhuset. "Va", säger hon "tror du att jag har hiv?"
  Nej han tror inte det, inget tyder på det, inga svullna lymfkörtlar, inga andra tecken heller. Men ändå, jo allt måste uteslutas, därav röntgen på lungorna också. Läkaren berättade att mot hiv och aids finns bra mediciner nu, man kan leva ett bra liv numera trots en så alvarlig sjukdom. Då fanns det värre sjukdommar man letade i hennes blod, som han hoppades att de inte skulle vara, mot dem fanns ingen medicin alls.

   Dagen innan hon fyllde tjugo år så skulle hon hoppas att de var hiv hon hade, om de hittade något annat så var det värre...
   Jag bestämde mej för att aldrig vara rädd för någon med hiv eller aids. Aldrig med en enda gest eller min, aldrig med ett enda ord ta avstånd. Och kommer någon till min arbetsplats så kommer jag att välkomna med en stor kram.
   Idag tänder jag ett ljus på väldsaidsdagen. För den lilla flickan vid Viktoriasjön. För min dotter här i Sverige, som inte hade hiv. För alla som törs berätta att de har sjukdommen och ger den ett ansikte  och för alla som inte törs. Kanske speciellt för de som inte törs.
   Jag tycker att alla ska tänka tanken; varför törs man inte tala om idag 2011 att man bär på detta virus?
 Fundera hur det skulle vara om du själv eller ditt barn fick diagnosen. Hur vill du bli bemött?
 Av mej skulle du få en varm stor kram i alla fall.