Min lyxdag med trevligt sällskap.

   Vaknade i morse. Sträckte på mej. Kurade ihop mej igen. Klockan var bara sju och jag var ledig. En varm känsla spred sej i mitt bröst. Jag kunde göra precis vad jag ville av dagen. Den var min.

   Jag låg där under täcket och var så tacksam. Utan att ens tänka vände jag på mej, funderade en stund om jag skulle läsa tidningen, kissa eller fortsätta blunda.
   (Alla kan inte göra det valet. En del får ligga och vänta tills någon kommer och denne någon gissar sej till vad som önskas. Och kanske denne någon gissar rätt. Eller fel! Man kan inte själv välja.)

  Idag valde jag mej själv. En lyxig dag med mej själv. Jag valde god och nyttig mat. En väldoftande
 dusch. Mina fötter fick bli mjuka och goa. Och mitt ansikte packades in i och fick sedan massage. Efteråt  gick jag igenom sådant som blivit liggande, intressant men också bra att sortera bort.
 Min dag var mycket bra. Och mitt eget sällskap var mycket trevligt.

  En dag att vara tacksam för. Vem jag ska tacka vet jag inte. Men säger ändå tack.  

Ett foto är också en spegling av fotografen.

   Ett fotografi kan säga mycket. Inte bara bilden i sej själv, utan även om fotografen. Så här är jag då, jag som är bakom kameran. Fotot representerar mej.

   Att visa ett fotografi och berätta om det i högst tre minuter, är spännande. Både att göra, men även att vara den som lyssnar på andras foton. För det är det man gör. Lyssnar.

  Mitt foto som jag visade, är mycket jag. Dels är det en inzoomad detalj från ett orginal fotot. Så är det, jag ser ofta en detalj i helheten. Ofta ser jag det vackra, annorlunda. Jag väljer att se det så.

  Men vad eller rättare sagt vem är det då på fotot? Vem är Kamande Gatura?

  Solen lyser och det är +24 grader. En lätt historisk vind snuddar min kind, för att sedan stilla sej och allt blir stillastående varmt igen.
Runt om mej prunkar det av blommor och stora frukt träd. Våran guide berättar med inlevelse om gården, om kaffeplantaget, om jakthistorier, om kärleken i Östafrika, till landet och två män.
   Jag tittar in i det som kallades kök, där all mat lagades på farmen i början på 1900-talet och mitt hjärta fylls av ömhet. Här var hans domäner, här levde han sitt liv Kamande. Karin Blixtens kock.
   Och det är det som är så mycket jag.
 
  Karens liv var spännande på många sätt. Men han då Kamande, som levde sitt liv som hennes kock, som fanns i hennes liv, långt efter sedan hon lämnat Kenya och rest hem till Danmark.
Borde inte det var lika intressant, hans liv. Vad han tänkte och kände? Hur han levde?

   Det är det som är jag och som mina tre minuter handlade om.
 Sådan är jag, jag ser ofta det andra inte ser. Och tycker inte att det är de mest kända människorna som är intressantaste. Däremot mot tycker jag om den "lilla" människans historia.

   Tack Kamande att du skrev och illustrerade en bok i ett kollegieblock om dej och ditt liv. En mycket intressantare bok än alla Karens böcker tillsammans.
Och så underbart att jag har den.

   (Fotot föreställer en bild på honom, som finns uppsatt vid Karens museum i Nairobi, bredvid den bänk där Karen ofta satt och tittade mot Ngong Hills. Och där Kamade också satt...)
 

Glädjeskåp.

   Min kreativa ådra har sovit. En djup och lång törnrosasömn. Men nu har den börjat sträcka på sej, hörde jag inte en lite gäspning?
   Känner hur lusten kommer tillbaka, lite trevande osäker, det var länge sedan. Men den finns där.

   Jag tror att det var min rosa gardin i vardagsrummet som lockade först. Istället för att köpa en ny (den är förövrigt ärvd från min väns syster) så kom idén att skriva med textilfärg på den. Jag kan vila i min lilla tanke på hur kul det ska bli och fint. Men därifrån till handling...
   Den kommer att bli fin, jag vet!

   Sedan var det det lilla fula sängbordet som var halvvägs i soporna. Jag ska måla det och klä det med, ja vad det nu heter, det franska vackra ordet (papper och lim och sedan lack.) Precis så ska det bli, vackert, eget och praktiskt.

   Mitt stora grå skåp i hallen, ska bli ett glädjeskåp, både på ut och insidan. En liten början finns, jag har delat upp hyllorna och börjat fylla dem med det som är lycka i mitt liv.
   Den stora hyllan har blivit ett skafferi, med blått hyllpapper. Där finns konserver av alla de slag, oöppnade förpackningar pasta, ekplankor och kryddor. Mat är lycka. Och ett skafferi har varit en dröm. Mitt skafferi, annorlunda än min mormors och farmors, men det är en uppfylld dröm.

  En liten hylla, som nog måste utökas till två, är min resehylla. Allt är samlat, klart för avfärd. Bagageband, hänglås, hemförsäkringspapper, pass, gula kortet, frakta-hem-olivolja-påsen (uppblåsbar i plast), sidenlakan, resetandborste + tandborste, resekudden. Det börjar bli trångt där.

   Skrivhyllan där det trängs behagfulla pennor, vackra block, fullskrivna kollegieblock, mina vänners böcker som gått i tryck, urklipp lite charmigt i oordning (charmigt enligt mej i alla fall). Där finns mina ord. Både glada och sorgsna. 

   I mitt grå skåp finns det som är jag.
  Och snart ska jag ta en pensel och göra skåpet till ännu mera jag. Turkost på utsidan kanske?    

   

Dä ä bar å åk då!

   Vilket märkligt liv jag lever. Det går ut på att hålla igång mina elektroniska prylar. Sladdar och laddare finns i en särskild låda i mitt kök.
   Ibland är det min telefon som bedjande ber mej, "om du inte laddar mej så försvinner jag ifrån dej."
   Andra gånger är det min surfplatta som vädjar till mej, "håll mej vid liv."

   För att inte tala om min kamera, som drar in sitt objektiv och vägrar vara med på slutet, den bara lägger av och kröker in sin långa snok och viskar; "håll reda på dina minnen själv du...""

   Vad som ofta glöms bort är att ladda sej själv. Att precis som sina elektriska prylar, ligga alldeles still, tanka in energi för att orka. Innan error börjar blinka.

   Kanske laddas vi av olika energier. Olika vilolägen.
   Jag vet att mina måsten är naturen, självvald ensamhet, musik, havsvatten och röd sand. Letar jag så finner jag mera själsfrider.

   När jag vaknade idag, tänkte jag genast; "när måste jag upp, när börjar jag jobba?"
   En underbar stilla frid, från tårna till hjässan; "jag är ledig, riktigt ledig i över en månad."
   Jag kurade ihop mej under täcker och smakade på ordet "ledig."

   Jag ska låta mina tankar vara vackra. Låta oro och måsten befinna sej i en annan värld. Jag ska lyssna till bra saker och tanka in tills det svämmar över och då ska jag fortsätta och låta det flöda runt mina fötter, vandra upp över anklarna... ja, hela jag ska befinna mej i mitt eget lugn-och-ro-hamam.
 
  Jag ska byta kultur. Jag ska byta överflöd mot enkelhet. Jag ska byta inrutad vardag mot tidsfria dagar. Jag ska byta snö mot sand, januarimörker mot ekvatorsol.

  Ja, det är så det sägs att har man trampat i Africas röda sand, så längtar man alltid dit. Man har den alltid mellan tårna, i själen, i sinnet...

 Så då är dä väl bar å åk då!

Kvittoliv

   Det går ganska trögt, men det ska gå. Jag tänkte hitta orden igen!

   Jag tänker börja skriva här igen. Jag vet ju att bloggare är lyckligare än obloggare. Jag vet av egen erfarenhet...

   Ett alldeles nytt år. Bara några dagar gammalt. Fyllt av löften och förväntningar, eller? Hur långt sträcker sej nyårslöftena? Januari ut, kanske en bit in i februari? Lika bra att låta bli.

   Nej, jag har inte lovat något. Inte bestämt mej för några stordåd.

   Ett bra tips fick jag av min dotter, som skriver om 31 bra saker. En sak för varje dag i januari. En sak som hon ska göra för att göra skillnad, för sej själv, miljön eller sina vänner, varje dag. Så har hon tänkt, att 31 dagar är en bra målsättning, det fixar man, det kan man hålla ut. Och jag tänker "det kanske fortsätter med 28 bra saker, när januari är slut..."

   Mitt lilla bidrag till mej själv är att jag skapat ett nytt ord, "kvittoliv". Sug på det du.

   Ja, jag tänker börja ett nytt tänkande. Ett ekonomiskt, etiskt, miljövänligt, samvetesgott och glatt liv. Jag har börjat sätta in mina kvitton i en pärm. Och när de väl sitter där så går jag igenom dem och skriver en liten kommentar till dem. Varför köpte jag det jag köpte? Nödvändigt? Rea? Måste? Vad valde jag emellan?

   Och plötsligt var det så lätt att ta rätt i hyllan på Coop. Eller att inte ta alls. 

   Smågodisets prinsessa tittade bara på 39.00 kronor per kilo lappen och gick förbi. Det vill jag inte ha på mitt kvitto och skriva en kommentar till.

   Däremot kommer nog den nya tidningen Hunger att slinka ner i korgen. Motiveringen blir nog att jag ville ha den och jag var värd den.