Känner mej som grevéosten i sin kupa.

   Jag lever lite i ett vakum, just nu. Jag vet det sedan förrut, att sådan är jag.
   Känner mej som grevéosten i sin kupa, lite avskärmad. Alla ljud och röster når inte riktigt in till mej alla gånger.

   Jag blir lite ledsen av saker jag möter. Ser saker i en annan dimension.
   Ser våra lyxproblem och vänder bort min blick. Orkar inte med dem. I skyltfönstret ser jag alla skal jag kan välja på till min Iphon. För det är klart jag har en Iphon? Eller?
   Jag vet, det här är min värld, med våra "jobbiga" val. Cerise? Eller kanske zebrarandigt skal?        

   Och var det rätt person som blev utröstad i matlagningsprogrammet?

   Jag vet, det tar ett tag för mej att landa. Att lyfta på ostkupelocket och krypa fram.

  Jag har hunnit titta igenom hela högen med post nu, den som legat och vänta på mej. Och nästan längst ner fanns ett orange kuvert. Jo, oranga pensionskuvertet låg också där. Men det här var lite mer apelsinorange och mindre.
   Innehållet var ett fint kort med fina ord i. Och jag säger det här och nu, som svar; klart vi kommer och hälsar på!

  Egentligen är det en glad solros på kortet, som tittar lite över kanten på sina solglasögon.
  Det står på köksbordet och jag ser på det ofta och tänker att det är solen. Samma sol här, som den som lyser på andra sidan ekvatorn.

  Och jag tycker att den säger till mej att det tar lite längre tid, här uppe i norr. Det tar längre tid innan vi släpper in värmen och berörs. Det är så mycket lättare att ägna sej åt ytliga oväsentliga saker.
  
   Den säger också det jag redan vet, att jag lever i ett fantastiskt land. Tryggt och välordnat trots vår ytlighet. Inga jordbävningar, inga tsunamin, inga vulkan utbrott...

   Och den säger också att vi alla bor på samma jord, det är allas hem och vi har alla ansvar för den.

   Kanske tolkar jag in aldeles för mycker i det lite sneda leendet på solen (solrosen.) Men jag tycker mej se att den ska lysa över Kenya och se till att valet fjärde mars kommer att gå bra. Att det blir lungt och fredligt och rättvist.

   Jag ska också skriva att jag blev väldigt glad av kortet. Tack.

 

Moringa.

   "Moringaroad please," jag det var så vi sa till taxichauffören när vi skulle hem. Jo, vi sa väl "Savelberg" också antar jag.
    Men det var bara en adress, en gata så lika alla andra  gator i Nairobi. Gropig, halvt om halvt trottoarlös, röd av sandigt damm. Kantad av murar och stora träd. Och efter klockan 19.00 ganska öde.

   Moringaroad, ett gatunamn, ett tillfälligt hemma.

   Av en slump så stötte jag på namnet igen. På Body shopen, när jag skulle köpa en ny flaska av min favoritolja.
   Jag är lite tråkig och brukar alltid köpa samma doft, clementine. En liten flaska på 100 mg som räcker länge trots att jag använder den på händerna, i ansiktet, på kroppen och t om i håret.
   Men på en av flaskorna stod det moringa. Den doftade moringa. Ja, inte dammig väg med grillad majs och het sol.
   Hur luktade det då? Och vad var det då?

   Jag fick berättat för mej att i Indien så var det elefanternas favoritträd. Och det var oljan ur fröna som användes.

   Så nu har jag suttit och läst om moringa träden, ja det är ett helt släkte, utspridda på den södra delen av vår värld.

   Det är nästan ett mirakelträd. Användbart till mycket, näringsrikt och snabbväxande.

   Hade jag inte bott på Moringaroad, så hade inte min nyfikenhet väckts av namnet på flaskan. Och jag hade väl inte mått så illa utan den här kunskapen egentligen.

   Men just nu känner jag mej bara så glad att jag bott på en gata döpt efter detta häftiga träd.

   Fortsättning på mitt inlägg, två dagar senare;
 
   Jag tycker om att glädja mej i onödan, istället för att oroa mej i onödan.
   Nu har jag glatt mej, inte i onödan kanske, men av fel anledning.
   Jag har varit så glad att jag bodde på Moringa. Och så gjorde jag inte det!! Jag bodde på Muringa. Men skit samma, jag har lärt mej massor om träden moringa. Och jag har varit glad och nöjd. Och är det fortfarande.
  

Hoppas att min själ inte tog båten hem.

   Det tar tid för själen att hänga med.
   Förr var allt så enkelt, man gick, tog hästen eller kanske en långsamt skumpandes buss. Eller lokaltåget som stannade vid varje station.

   Min själ är inställd på pole pole, dvs långsamt långsamt. Den har har inte riktigt kommit ikapp. Trots att jag bromsade in på slutet och tog tåget hem från Arlanda.

   Nej, min själ har inte riktigt hunnit hem än. Att förflytta sej från ekvatorn och hit hem tog 25 timmar. För mej! Min själ behöver betydligt längre tid för att anpassa sej hem.

   Melodifestivals låtarna blev skön god natt musik. Jag somnade. Snarkade. Flöt bort i drömmarnas land.
   Med en telefon signal återkom jag till "riktiga livet." Men vilket liv? Vart?
   Yrvaket tittade jag mej omkring. Vart var jag? I vems hem sov jag? Jo, för jag fattade att jag vaknade någonstans.
   Jag kände inte igen mej. Igenom min hjärna tumlade olika sovställen. Det var inget tält. Inga kala väggar. Inget malarianät...
   Bredvid mej halvlåg någon i soffan. Soffan! Då måste det kanske vara hemma hos Joseph?
 Tankar sega som acaciahonung försökte ta mej till nuet.
   Då säger jag helt ologiskt till personen bredvid, "den där tven är jättelik min." Jag orkar inte forsätta meningen utan pekar med hela handen och hoppas att personen är tankeläsare och förstår att jag menar att tv-bänken också är liknande den jag har hemma.

  Pole, pole väldigt pole går det upp för mej att jag känner igen mer saker. Blommorna i fönstret. Böckerna. Tekoppen.
  Och han som ligger i andra änden av soffan är ju han jag lever ihop med sedan 1000 år.
  Jag är hemma.

   Men min själ den svävade kvar bland leende och dansande barn. Ville inte släppa taget om värmen och glädjen. Den ville forsätta höra massajernas sång och hyenans skratt. Den ville stanna under malarianätets skydd. Och lyssna efter flodhästarnas frustande och blåsande i vattnet.

   Jag ska ta det lungt idag. Köra någon tvättmaskin. Koka en kopp chai. Och mest sitta och vänta in min själ.
   Jag hoppas att den inte tog båten hem, för då blir det inte mycket gjort på väldigt länge, för mej.
   Men då får det väl bli så då!

  

Tre saker som ville bli nedskrivna.

   Ska man skriva listor? Ska man rangordna upplevelser?
   Jag vet inte. Men man kan behöver ju inte skriva från 1-10.
   Så nu skriver jag tre saker som bara trillar över mej. Tre saker som berört på något sätt, utan att var någon topptio lista.

   1. När jag får kliva ur safaribussen på savannen och hålla min fot som jämförelse mot ett avtryck av flodhästens stora trampdyna i leran. Aldeles nyss hade den gått förbi där, på väg ner i floden, detta märkliga djur.

   2. Min ensamna promenad i regnskogen. Där massor av gula små fjärilar höll mej sällskap. Och en svartvit hornbill nyfiket funderade på vem eller vad denna vita varelse var för någon/något, som sakta smög fram.

   3. Jag måste skriva min lunch på Javahouse, bestående av ananas, papaya, melon, mango, vindruvor och jordgubbar toppat med yougurt, nötter och honung. Precis så, mest fruk och sedan lite av det andra. Som avnjöts i skuggan av stora svalkande träd.

   Som sagt det är inte någon rangordning, bara precis det som trängde sej fram i min hjärna som är så full av upplevelser och intryck.

Mitt liv just nu.

   Mitt liv just nu ar varmen, solen och mangojuice.
   Det ar fotter roda av sand.
   Det ar hyenans skratt pa natten.
   Det ar stora leenden bland dansade barn.
   Det ar masaidans under svart stjarnhimmel.
   Det ar lejonungar som tumlar runt.
   Det ar haftigt varmt regn.
   Det ar ugali.
   Det ar spannande kultur.
   Det ar ... ja, det bara ar mitt liv just nu, lite annorlunda an det brukar.
   Och jag alskar det.