Punkt; .

   Ibland tar orden slut. De vill inte bli formulerad och nerskrivna. Så är det nu.

   Jag kommer att komma fram till Umeå, jag fortsätter cykla på gymet och jag har cyklat förbi Själevad och är snart framme vid Sidensjö.
    Och i min tanke kommer det vackra uppburrade fåglar i en rönn. Sidensvansar, julkortsfågeln som ibland äter sej full just på rönnbär. Vart finns de på sommaren? Finns de vid mitt sommarparadis, fast jag aldrig sett dem där?
    Jag tycker om ordlekar Sidensjö bli lätt till en sidensvans.

    Ibland tar orden slut, men kanske inte riktigt i alla fall.
    Jag har hittat igen ett vackert block och en behagfull kulspetspenna. Mina ord ringlar sej ut i mitt lila block med träd på, blir till korta meningar som betyder så himla mycket för mej. Men kanske är det bara till mej själv de är skrivna där.
   Kanske det är där min fortsättning kommer att hamna.

   Om det blir några fler inlägg här, vet jag inte. Jag sätter punkt nu.
   Här sätter jag punkt;        .

Jag valde "Björkmackaparken" istället.

   Undrar ibland vad smärta är. Och hur hjärnan tolkar det, i olika situationer. Olika dagar, vid olika händelser.
     Jag tror att man ska passa sej för att säga, lite föraktfullt "jaha, nu går det minnsan bra att vara ute och gå, igår gnällde han när gräset skulle klippas. Då kunde han inte..."

    Det är också märkligt hur min hjärna styr mina tankar. När jag har ont, alltså ont, kanske inte värstaste ont, men den mest tärandes onda. När kroppen aldrig får vila och känna sej som i ett gult harmoniskt skimmer.
    Då styr min hjärna om mina tankar. Om jag inte är observant och motar bort det smutsiga som blandas i mitt glas när jag doppar penseln i vattnet till mitt livsakvarell, så blir mina tankar just så smutsiga.
    Jag orkar inte vara positiv, orkar inte tro på det goda. Orkar inte med mej själv och absolut inte andra.


   Läkaren undersökte min fot, tittade, klämde och frågade. Jo det gjorde ont där, ja när han tryckte där gjorde det jä..... ont. Mmm två månader och en vecka sedan. Absolut mycket bättre nu än förrut, men absolut inte bra.

   Ja, ibland stod jag ut med att smärtan i foten gjorde så ont att det till och med gjorde ont innuti öronen. Det gick bra att halta fram. Det gick bra att blunda så inte tårarna skulle rinna.
   Jag stod ut för att annars hade jag missade så många spännande, händelserika upplevelser.
   Hjärnan liksom talade om att "det gick."Att jag klarade det.

   Smärtan blev till lite starkare kontraster i konstverket - eller konstvärket kanske. Den fanns bara där och inte mer med det. Men den hindrade mej inte från att leva.

  " Jag skickar dej på röntgen direkt," sa läkaren. "Sen får vi se vad som ska göras."
   Medans han pratade om operation och kortisonsprutor, så sa min hjärna till mej att det där har du inte tid med. Så ont var det väl inte att jag skulle skippa min skrivarträff.

   Jag lyssande till vad min hjärna viskade till mej. Och i "Björkmackaparken (som min son trodde att det hette när han var liten, för vi hade mackor med när vi varit dit och lekt) var det mysigt med en morotskaka och te. Och trevligt sällskap.

    Jag undrar bara vad min hjärna sagt om jag hade haft en tråkig dag framför mej. Hade den tyckt att jag hade ondare då?

"Det här ögonblicket vill jag spara."

  Jag vill så gärna spara på stora och mäktiga känslor. Inte låta dem försvinna i vardagens vardagliga händelser.
   Men det är så lätt att låta dem förvirra sej bort i allt som händer. De försvinner i glömskans hav. Kanske blir man påmind ibland att just ja, så var det, nu minns jag...
   Det händer att man minns olika, när man ska dela sina minnen. "Nämen så där var det ju inte. Så här minns jag det."

   Jag blir så glad av mina små minnes anteckningar, som jag finner ibland. Jag får återuppleva känslan av både glädje och tacksamhet. Och ibland sorg, som också har sitt värde att minnas.

   Kanske är det därför som jag älskar att fotografera?  Att fånga ögonblicket en tiondels sekund. Att kunna spara det. Minnas. Dela det med vänner. Att få uppfyllas igen av den berusande känslan.

   Jag har sparat en magiska stund. En nästan helig känsla. Det som fyllde mej var stort, mäktigt och overkligt. Att jag verkligen upplevde det fick mej att bara stå aldeles still och bara finnas till. Att bara vara just i nuet.

  Utan att säga något till någon så hade jag tagit en ensam promenad i Kakamega, regnskogen. Mina fötter letade sej fram längs en smal stig. Och jag tänkte tanken "Ingen vet vart jag är och på skylten stod det att man fick gå på egen risk. Vilka djur fanns? Kunde jag gå vilse? Hur långt vågade jag gå?"

  Vackra fjärilar höll mej sällskap. En hornbill, kanske en kusin till våra skator, underhöll mej en stund. Bland allt lummigt och grönt fann jag en bänk att sitta på. Och plötsligt tog alla fåglar mej för ett gammal murket träd. De vågade komma fram, speciellt de med  svartblå glänsande fjäderskrud. Träd, blommor, lianer allt inramade min lilla sittplats, och dit vågade sej fler och fler fåglar.

   När jag äntligen bestämde mej för att leta mej hemmåt så var det med en stilla frid inom mej. Min stund där hade fyllt mej med något oidentifierbart. Något lätt och vackert.

   Och så stod jag där helt plötsligt. Mitt i det overkliga.
   Hade jag varit präst så hade jag trott att det varit vägen upp till himmelen som var framför mej.

   Jag bara stod där aldeles still, hur länge vet jag inte. Jag vet bara att det var mäktigt och att jag gärna återvänder till den känslan.
   Jag letade fram min kamera och tänkte "Det här ögonblicket vill jag spara."
   Och här har jag fångat den, precis den stunden finns här;

Foto; jag själv

Min egen pilgrimsvandring. Del 13.

   Jag som samlar på godispåsar. Papperspåsar som man öser smågodis i. Och är fortfarande så förrundrad över mångfalden på dem. Hur många olika har jag nu?

   Jag minns den där gången i Paris, när jag tydligen inte hade så stora problem i mitt liv, så jag måste skapa mej lite oro. Jag stod där och visste inte hur jag skulle förhålla mej till påsen i godisaffären. Den som jag nyss fyllt med små gelegodisar.
   Den var så vacker med pastellhjärtan på. Men fick den verkligen vara med i min samling? Den var ju av plast! Gilldes det?
   Efter stor vånda så bestämde jag mej för att okey då, den fick vara med. (Troligtvis för att den var så vacker och att den var från Staden, Staden i mitt hjärta.)

   Ja, nu hade jag samma vånda. Känner hur smått och fjuttigt det låter. Men gilldes det om jag cyklade på gymmet? Var det inte gå "Gå-på-gåbandet-till-Umeå", som gällde?

   Jag har stannat länge nog nu vid Gålsjöbruk. Jag har pluggat in mej på stället som Lars Stridsberg satte på kartan 1693. Och hur han utvidgade sitt bruk med ännu en stångjärnshammare 1701. Jag har läst om svårigheterna 1714 under krigsåren. Om bränderna.
   Jag har lärt mej om kyrkobyggen och framför allt om Hans Biskop från Kronoby i Österbotten, Finland. Hur han byggt åttkantiga kyrkor så även vid Gålsjöbruk.
   Jag vet att numera kan man bo, fira bröllop och ha konferenser på bruket.

   Ja, jag har stannat länge på min lilla rastplats. Men nu har jag bestämmt mej för att det är  aldeles tillåtet att cykla. Att fortsätta min "vandring" på cykel.
   Jag tänker inte lägga ner mitt projekt bara för att min fot inte riktigt vill detsamma som jag.

   Precis som i parolympics så tänker jag om lite grann. Kan jag inte göra på det här sättet, så gör jag så här istället.
   Jag menar inte riktigt att jämföra mej med toppidrotts män/kvinnor. Jag bara gör som de. Lite annorlunda.

   Vägen jag cyklat nu i ett par mil, är kantad av sjöar, men består mest av skog och några enstaka hus. Det känns nästan som den sista orörda vildmarken. Och jag trivs där i min egen takt, funderande på de ortsnamn jag nyss passerat. Grätnäs? Vem grät där? Eller är det felstavat och skulle egentligen heta Grötnäs, men det blev lite fel när de gjorde kartan 1843?

   Det är sådant jag roar mej med just nu, att fundera på oviktiga saker.