Om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in.

Foto;Jag själv.

    Att sitta på en sjö och fiska är en hälsokur.
   Solen värmde och snön krispade under kängorna. Ibland var en röding eller öring nyfiken på det gröna som blinkade nere hos dem, provsmakade och häpp så satt de fast på kroken.

   Mitt te smakade citron idag. Och den färdigskalade apelsinen var söt och god.
   Mina tankar vandrade runt i nutid och dåtid. Där fanns glädje och sorg. Minnen och framtid.

   Givetvis snurrade Kenya ett varv i min hjärna. Jag tänkte på massajerna och deras kultur. De stolta människorna, savannens vandrare. En etniskminioritetsgrupp.
   Vi kan tycka en massa, om människor i andra länder. Ta ställning och se det exotiska och fantasieggande med andra kulturer.

   Tidigt på morgonen så stötte vi ihop med ett helt gäng renar. Och ja, vi i Sverige har ju också en (faktiskt två) minioritetsgrupp(er.)
  Samerna, som lever enligt sina traditioner, som en del "svenskar" kan ha svårt att förlika sej med.
 Precis som massajerna så vill de skydda sin husdjur mot rovdjur. Inte mot lejon och hyenor, men väl mot björn, järv och varg.
  Precis där som här blir det konflikter. Oliktänkande som har svårt att mötas.

   Så långt bort och så nära. Så lika och så olika. I underläge.

  Jag tittade upp mot solen. Samma sol som nyss tittat på mej vid ekvatorn, värmde mej nu vid fjällsjön.

  Och jag förstod vittsen med "Eart Hour," den släckta timmen som vandrar runt våran jord. Våran gemensamma jord. Vårat gemensamma hem.
   Det spelar ingen roll om vi är från Uganda eller Österrike. Om vi är jämtlänning eller kurd. Same eller massaj. Vi bor här, med ett gemensamt ansvar. Både över jorden och varandra.

    Och om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in. Så vi borde nog tänka till och lämna detta hem beboligt för dem som kommer efter oss...

   Så därför, som en symbolisk handling släckte vi ner här hemma och rensade fisken till skenet av tre värmeljus.



 

Det smakar krav...

   Jag har en känsla av att tedrickare är lite mer finsmakare än kaffedrickarna. Eller?

   Jag menar bara att min erfarenhet av de som varje morgon måste ha sin koppkaffe för att komma igång, det är att det är samma sorts kaffe varje dag.
   Och samma på dagen och på kvällen. Ja, to m på natten.
   Jag är medveten om att jag kan ha fel.

   Som inbiten tedrickare så har jag idag hunnit med flera smaker i min tekopp. Jag har många favoriter, kanel och jasmin ligger högt på smaklökars önskan.
   Apelsin/choklad, ett rött te från Sydafrika är min lilla lyx.
   Att stoppa näsan i lakritstekoppen är också en njutning.
   För att inte tala om grönt te.

   Nästan som att plocka en påse med smågodis.

  Men det mest fantastiska är att jag kan göra skillnad. Att jag kan hjälpa någon till ett bra liv.
  Bara genom att välja rätt i affärens hylla.
  Att välja krav och fairtrade.

  "Någon" slipper andas in farliga gifter som tebusken annars skulle vara besprutat med. "Någon" får rättvist betalt och kan låta sina barn gå i skola."Någon" får rätten att vara fackligt ansluten...

  Det smakar nästan bättre än teet, att veta det.

  Ojps, det samma gäller ju kaffet och cacaon och...

                                          Foto; jag själv.

Jag förstår precis den känslan.

   Ibland säger några enkla rader så mycket. Man behöver inte konstra till det.
   På min mail stod det "det är inge kul här hemma, det var roligare i Kenya."
  
   Ja, det tar tid innan själen kommer ikapp. Innan vardagslivet blir mitt igen.
   Men sakta faller allt på plats. Mitt liv fortsätter, mitt Sverigeliv.
  
  Jag förstår precis vad hon menar, "det är inge kul här hemma, det var roligare i Kenya."
  Jag förstår precis den känslan.

                                Foto; Jag själv, med min Nikon 14.2 mpix.

Hi hi, jag menar förstårs att jag fotat med min Nikon, inte att fotot föreställer mej själv, hi hi.

Så trillade idén in.

   Så trillade idén in. Nu vet jag.
   Min nya bokhylla ska få hyllplan som är klädda med blad från gamla kartböcker. Och kanske, kanske ovansidan också, om sidorna är nog tilltalande.

   En liten bit av en hylla ska vara till för min reselitteratur. Mina senaste böcker är faktiskt köpta på rean, de handlar om promenader i Paris, London, Prag och ja, vart var det nu?
  Vackra böcker med tecknade bilder om sevärdheter och små oaser.

   Det är rofyllt att bara läsa och drömma sej bort. Och sedan att faktiskt resa också...

   Mitt senaste underbara resetips, plasthandskar!
   Så otroligt bekvämt att ta fram och använda när man ska skala en apelsin. Spelar ingen roll om du nyss hanterat smutsiga pengar, eller bara är lite dammig. Men det bästa av allt, du slipper klibbig apelsinsaft mellan fingrarna och i hela handen, efter din fruktstund.

   Men oj, nu kom jag från ämnet. Min bokhylla, som står här och ser lite vilsen ut.
  Jag tror att den saknar böcker.
  Så då förstår jag att den har hittat hem.

Min egen pilgrimsvandring. Del 12.

   Det börjar gå trögt det här. Att börja gå igen. På träningsbandet.
   Men idag ska jag prova. Bara en liten kilometer. Och inte tänka när jag står där, "Det här gick ju lätt jag fortsätter." Om det nu gör det, vill säga.
  
   Jag har bestämt mej för att inte deppa. Inte tycka att allt är som en tjock grå filt, bara för att jag inte kan rusa fram som jag är van.
   Jag kan ju så mycket annat...

   Vad då? Tänkte jag skriva (och skrev det också.)

  Här är min se framemotlista;
  En kilometer på bandet. Bara för att komma igång.
  En kilometer väntar på mej i badhuset också.
  Överväger en fotokurs, nu i vår.
  Sortering av mina böcker och det innefattar ett glatt adjö till många av dem.
 
  Och min födelsedag! Inte för att den är så speciell. Men den är min. Funderar att spendera den på relaxen. Men en bok, en morgonrock och en god sallad.
   Hoppas att det är riktigt kallt så jag kan gotta mej i en varm bassäng och ändå känna kylan bita i kinderna. Kanske lite kalla snöflingor som sakta dalar ner på mej som pricken över i:et.

   Min pilgrimsvandring har inte bestått av så många metrar på sista tiden. Men dessto mer tankar.
   Och något som slagit mej är att så många människor som slaviskt följer massor av serier på tven.
   Varför lever de inte sina egna liv?

   Och om det nu känns som om jag hade en grå filt över mina axlar, så ska jag brodera dit lite oranga blommor idag, för att få det lite färgglatt omkring mej.
  

Min "nya" bokhylla.

   Varför berörs jag av begagnade, gärna lite slitna saker?
   De får gärna vara skamfilade och lite trasiga.
   Och hus som är gråa och vindpinade klappar mitt hjärta några extra slag för. De som står övergivna med ledsna tomma fönster, där är det kärlek vid första ögonkastet.

   Jag har precis köpt en bokhylla. Redan när jag såg den första gången stannade jag till, värmde min blick i det slitna träet. Det syntes att den varit använd, kanske inte bara som bokhylla.
   Lejontassarna som den stod på stack stolt fram och lyfte hela hyllan en decimeter från golvet.

   Två hyllplan där det egentligen skulle ha varit tre, retade min fantasi. Skulle man lägga dit en i helt avvikande färg? Eller skulle den hyllan tapetseras med urrivna boksidor?

  Den var inte mer än hundratjugo centimeter hög, så ovansidan syntes bra, där någon kanske haft en krukväxt och vattnat förmycket så träet fått fläckar och bågnat lite.

   Jag är glad att jag är den jag är, för precis så är det med människor också. Jag kan se bortom ytan. Jag tänker ofta att jag vet ju inte varför den jag möter är som den är. Jag vet ju inte deras historia och då ska man inte dömma.
   Och bakom den mest annorlunda människan jag möter kanske den mest spännade historia finns.

   Precis som min bokhylla kan jag se genom allt det slitna och ser att den har en själ. Jag ser att den varit älska och använd.

   Jag är glad att jag inte fastnar för det mest perfekta och intetsägande.

Min egen pilgrimsvandring. Del 11.

   Jag ska fortsätta min promenad.

   Jag ska snart resa mej från denna underbara plats, där jag stannade i slutet på januari.
   Ja, nu är det ju inte riktigt så att jag suttit stilla i över en månad. Men mina gåbandspromenader med uppdaterade kilometrar har av förklarliga anledningar fått vila.

   Jag var in i en sportaffär i Nairobi och där fanns massor av gå/löpbandsmaskiner. Och där stod jag en stund och bara log. Snart, tänkte jag är jag på väg till Umeå igen.

   Men en pilgrimsvandring är inte bara att gå. Den innebär reflektion också. Och möten med andra människor. Så det är nog det sist nämnda jag ägnar mej åt. För jag kan inte gå på bandet just nu.

   För en månad sedan fastnade jag men min tå i ett av banden på min ryggsäck. Knak. Aj vad det gjorde ont.
   Så i en månad har jag haltat omkring. Struntat i att det gjort ont. Gått på dammiga vägar. Bestigit ett litet berg i regnskogen tidigt en morgon. Upp och ner i trapporna på ett fd kloster. Vandrat runt i teodlingar. Dansat med barnen i Wayowayo (fritidsgården i en kåkstad) och dansat på ett bröllop. Också har jag har gått och gått och...

   Så nu, här hemma i Sverige måste min fot få vila. Den tycker om att vara i högläge. Att bara vara still.
   Så därför har jag inte lämnat mitt rofyllda läger, en liten bit ifrån Gålsjöbruk.

   Jag sitter där och tänker. Sorterar mina tankar och foton från min (våran) så otroligt häftiga resa.

   Jag sitter nog där och äter en tallrik tärnad frukt med lite youghurt och honungsglaserade jordnötter.

   Och känner att livet är så helt underbart och snart är jag om inte på banan igen, så på bandet igen.