Marseille

   Är i Marseille. Står längst upp på den vackra kustvägen som slingrar sej längs franska riveran. Havet är så vackert turkost med lite vispgrädde som guppar vid klipporna. Tittar jag riktigt noga så ser jag ett stimm av fiskar som simmar, de måste vara ganska stora efter som jag kan se dem ända här uppifrån.

   Första gången jag flög utomlands, ropade kapten att om vi tittade ut till vänster så var det Marseille vi såg. Natten var aldeles svart och någon hade strött ut massor av diamater som glittrade långt där nere. Och min längtan dit var född. Bilden hade etsat sej fast i mitt minne. Dit skulle jag någon gång.  Och nu är jag här!

   Jag känner den ljumma vinden och solen värmer. Blundar och njuter. Att livet kan vara så härligt. Det här måste jag minnas, tänker jag. Mina aldeles egna rofyllda mornar här vid havet, med en bok och stillheten. Snart ska jag gå hem till hotellet och mina fina ungdommar. Vi ska ta  bussen in till centrum. Strosa runt där, upptäcka den gamla stolta staden. Äta crêpes med choklad och banan. Kanske åka på en rundtur och få sevärdheter presenterade för oss. Gå på marknaden i de trånga gränderna, känna de inte allt för angenäma dofterna av rå fisk och välhängt kött. Blir så glad av att jag kan dela upplevelsen med några av de finaste vänner jag har.

   Öppnar mina ögon och står hemma i mitt eget badrum. Lite förvirrat ser jag mej omkring. Vaknar upp till nutid. Det har gått sex månader sedan jag kom hem. Och här är massor av snö. Jag hör traktorn som plogar ute på gården, men när mina ögon var slutna hörde jag loket till de lilla tåget som tog oss upp för de smala slingrande gränderna, där vi satt i öppna vagnar och lät håret smekas av den franska vinden.
  
  
    I min hand håller jag en stor fyrkantig tvål som luktar anis. La savonnerie Marseillaise, står det på den.
 Med tvålen i handen minns jag vår resa, doften har tagit mej tillbaka. Den har väckt min reslust, min lust att upptäcka och uppleva.
   Nu ska jag ta en varm dusch och tvåla in mej med minnen, hela dagen ska jag vara i Marseille.

Varför står jag i en snöstorm och pimplar?

  Har stått på en sjö idag och pimplat. Och undrat, varför står jag kvar i en snöstorm som jag bara ser ungefär tio meter framför mej i? När jag älskar min varma goa säng, med en bok och söndagens Dagens Nyheter med alla bilagor. Och en kopp grönt te till.
   Varför kravlar jag mej upp långt innan någon annan vettig person ens skulle vända sej om i sängen och släppa dagens första fis.

   Och detta elände att klä sej. Redan hemma i hallen beter jag mej som en tre-åring. När jag sätter på mej tröjan till mitt underställ, börjar jag nästan att gråta. Jag blir kokhet, svettas och sliter skrikand av den. Går omkring färdig klädd nertill och naken upptill, ända tills det är dax att åka. Lika dant varje gång. Men jag kan klä mej varmt. Lager på lager. Är inte speciellt frusen och bryr mej inte så mycket om blåst.

 Men det finns ett stort MEN. Att vara tjej och stå på en sjö med hundrafemtio män och vara kissnödig. Då är det inte så kul med alla lager kläder. Min tjejpotta är inte heller riktigt bekväm, när den är välfylld. Svårt att inte skvimpa på kläderna när den ska tjorvas ur täckbyxorna. Ett liggunderlag kan vara ok, som provisorisk utedass, när det inte blåser. Alternativet att gå flera hundra meter till skogskanten, får vägas emot att bara dra av sej hela munderingen och leende huka sej ner.

   Jag kan gå flera mil på gångvägar runt stan. Skriva upp i min hälsa/motionsbok och känna mej nöjd. Så varför ge sej ut i djupsnö och pulsa.  Eller värre ändå, gå på isar som håller för halva tyngden för att sen ge vika och låta kängorna med ett knyck glida igenom till nästa islager. Fan och aj, vad det är jobbigt. Och att var Bambi på hal is är inte heller någon höjdare.

   Och inte nog med det. Det ska bäras också. I livet ska man gå med lätt packning. Men på sjön, ja då får man allt kånka på diverse bra att ha saker. Man avgör själv vad som är viktigt. Det är bara att pricka av listan på "måste ha med" och "bra att ha med". Man måste också fundera "vad orkar jag bära?"

   Ja, varför står jag då där, mitt i stormen och är kissnödig. Vad är det som väger upp? Varför stannar jag inte under täcket? Varför läser jag inte slutet på boken och får reda på vem mördaren är?

   Jo, när jag kommit hem. Packat upp och i bästa fall rensat fisken, så kokar jag en kopp te och läser DN. Och jag vet det redan, jag är duktig på att ta till vara på mitt liv, och jag får det bekräftat än en gång.
   Nej, jag blir inte ledsen av att läsa alla sidor med dödsannonser, men jag hoppas att människorna som skrivit sitt sista kapitel och satt punkt, verkligen levt. Att det gjort det de velat. Att de inte av bekvämlighet eller oföretagsamhet låtit livet glida dem förbi. Att de njutit och skrattat. Att de levt.

   Det är därför jag stod där i stormen idag, för att ta tillvara på det livet har att erbjuda. För att det är så otroligt kul att känna när det nappar. Så himla gott att äta ungsstekt röding imorgon.

   Och nu är det dags att ta reda på vem mördaren är!

I Paris är jag förälskad

  Ett dagboksblad ur mitt liv.

  Morgonpromenad till Romantik museet. Bestämmer mej för att gå dit imorgon för att äta min frukost där, på bakgården.
   Strosar runt och köper en ny karta, där alla små gränder finns med.
   Mitt kära resesällskap har inte riktigt blivit klara när jag kommer hem på förmiddagen.
  Sent om sider tar vi metron till katakomberna. Först äter vi en improviserad brunch. Jag tar en baguette med ost och tomat.
  Väntan blir ganska lång, innan vi blir insläppta att gå ner i det 1,8 km långa underjordiska gångsystem.
  Vet inte riktigt vad jag tycker om alla dödskallar och ben som ligger travade som ved. Det är - var människor som skrattat, levt och  älskat. Vill de ligga här till allmän beskådan? Måste läsa in mej på katakombernas hela historia. Om människorna. Om andra värdskriget. Spännande.
  Inte fota med blixt, inte röra. När jag blir fotad (utan blixt) lutar jag mej bakåt, mot skeletten... Ja, ibland så lever man nära döden. Nu kände jag det så påtagligt. Jag inte bara snuddade vid döden, jag lutade mej emot den, och ja, det kändes väl ganska ok. Jag tror nämligen inte att de döda varken är bittra, långsinta eller onda. På andra sidan blir vi bara snälla!!

  Sedan tog vi en metro vidare till Charles de Gaule Etoile och triumfbågen. Min rygg sa genast; "Eftersom hissen är trasig, så skona mej, gå inte alla trapporna upp." Så då gjorde jag inte det.

  Fortsatte Champs-Elysées ner i solskenet. Satte mej på en bänk och tittade på alla människor. Jag trivs med tanken på mej själv med en bok på avenyn. Tycker att jag hör hemma här.
  Gick en sväng ner till Pont Alma, sedan vidare. Tittade på alla vykorten, väskorna och allt annat Paris inspirerat.
  På Place de Madeleine tänkte jag köpa äkta fransk senap, men de tog inte Visa-kort. Så det blev inget.

  Gick in i Mari-Madeleinekyrkan. Betalade en euro och köpte ett ljus, tände det och satt där i stillheten. För 24 år sedan fanns Du i mitt liv. Stora förundrande ögon som lät Din blick fastna  i min. Som sedan den dagen väglett mej. Ville säga grattis, men det fanns ingen att säga det till.
   Det lyste så vackert av alla ljus och kanske var det Maria som i ljusblå klänning vakade över ljusen. Ja, jag vet inte. Kände samhörighet med henne, hon miste sin son hon också.

  I min stilla ensamna stund, så visste jag att Du tyckte att det var fint med ljuset, men samtidigt lite tramsigt. Du ville heldre att jag skulle skänka pengarna till någon som behövde dem för att överleva. Där skulle de göra mer nytta. Så tyckte Du.
   Pengarna skramlade när jag lade ner dem i kvinnans mugg. Hon tackade, merci, merci, och ändå fler merci. Lite konstigt kändes det. Det var ju egentligen inte jag som gav, jag förmedlade dem ju bara.
   Tänk om hon vetat varför jag gav dem. Att någon som föddes för precis 24 år sedan, var orsaken till att hon idag kanske kunde köpa sej ett mål mat.

   Massor av små mysiga affärer kantade vägen bortöver. En godisaffär med smågodis för 33 kronor hektot, ja inte kilot, lurade mej att handla för att få en orginell ny godispåse.
  Butiker runt Louvren fick påhälsningar av mej. Så mycket spännande böcker om Paris, katakomberna och metron. Skulle lätt kunnat fylla en hyllmeter i bokhyllan hemma.
   Solen var fortfarande varm och jag slog mej ner på träbron och tittade på alla båtarna och på människorna som pick-nickade där på bron över Seine. Jag tittade på alla hänglås som förälskade människor låst fast där.
   Mina ungdommar kom och satt sej hos mej en stund i solen och vi delade varandras upplevelser av dagen, innan vi gick mot St Michel, där vi åt. Jag tog en god fisksoppa med ost och en öl.
  Metron tog oss hem och det blev en  promenad till en nattöppen Monop, där jag köpte frukt och dricka till morgondagens frukost.  

   Jag är så glad för mina reseminnen, att jag gjort mina dagboksblad. Och jag vet att nästa gång jag reser till Paris ska jag ta med ett hänglås som jag ska låsa fast där, bland alla andra tusentals som hänger där. För i Paris är jag förälskad.

Något jag säger till någon är något de kan bära med sej hela livet

  Ord är märkliga. Var för sej är det bara lösryckta. Ensamna utan sammanhang. De kan vara vackra, intetsägande, hårda, flerbetydande, känslosamma eller laddade.

   Ett enda ord kan betyda så mycket. Man måste vara varsam hur det används.Vad man säger och hur. Ord kan såra. Och ord kan fylla någon med hopp. Ord kan få så stor betydelse i någons liv, att livet självmant avslutas. Vi har ansvar hur de används och vilket tonfall de skickas iväg med.

   Tänk, nyss låg jag på ett vandrarhem i London och pratade med min dotter. Hon berättade vad jag sagt när jag kommit hem från första föräldraträffen, när hon skulle börja ettan. Hon mindes exakt det jag sagt och hon mindes hur glad jag lät. Jag hade glömt, men när hon påminde mej så kom jag ihåg.
   Då mindes jag också att jag sagt precis det samma till några föräldrar på väg hem, den kvällen. Och jag mindes deras svar, kort och hårt "vad är det för bra med det???"

  Med ett litet lyckopirr i magen gick min dotter för att träffa sina blivande klasskamrater. Några kände hon sen förrut. Andra var aldeles okända barn. Och tänk att det där lyckoflaxet som snurrade runt inom henne var för att hennes mamma berättat att två av barnen kom från andra länder. Hon skulle få ta del av andra av kulturer, andra språk, andra religioner och lära sej om andra maträtter.

  Jag låg i min säng på vandrarhemmet och var så tacksam för hur jag använt orden. Orden jag glömt att jag sagt till henne då en gång för länge sen. Och jag insåg att det jag säger till någon är något de kan bära med sej hela livet. En svindlande tanke över vilket ansvar det är att tala.

Att avsluta någons liv

   Imorgon ska fina sonen vara med och flytta. Han ska kliva in i ett främmande hem och hjälpa till att avsluta ett boende. Packa, bära, slänga.
    Någon som han inte känner alls, bara har en berättelse om, klarar inte själv av sitt liv längre. Klarar inte av att komma ihåg att han ska byta kläder och att duscha. Maten som hemtjänsten kommer med är lite för svår att äta med ett lock på. Livet lever ett eget liv och han hänger inte med. I kurvorna går det rakt fram och sen är det svårt att hitta tillbaka och styra upp kursen.
    Det enda som känns tryggt och bra är att få försvinna in i fotoalbumet med svartvita kort. Leendet kommer fram när det smutsiga pekfingret visar mamma, pappa, morfar och morbröderna.

    Sonen vet inte egentligen inte så mycket om mannen som bott där. Han har lovat att hjälpa de äldre karlarna att bära och tömma lägenheten.
   Först tänkte jag förmana honom. Tänk på att det är en annan människas hem du ska gå in i. Och tänk på att om han var en enstöring, en udda människa innan sjukdommen, så kommer det att märkas i hans hem att han levt de sista åren i en egen värld, fast i vår värld ändå.
  Jag tänkte säga att han inte fick skämta och göra ironi av saker eller kanske av avsaknad av saker i hemmet.
  Det är ett förtroende att avsluta andras liv. Att ödmjukt kunna kliva in i någon annas innersta och med snälla ögon se att det här har någon annan betraktat med sina ögon och sagt "hemma" om.
  Tänkte säga att du kan dusch när du kommer hem, men inga äckliga miner där. Du måste visa respekt bete dej bra.

   Sen tänkte jag, varför ska jag ens säga något? När jag vet att jag har finaste sonen. Som med värdighet kommer att sortera, packa, och bära. Som kommer att förstå och kanske bli lite ledsen när han tänker på att här har det bott någon som inte verkat haft ett så bra liv.

   Kanske kommer de att köra något till det nya boendet. Kanske kommer de att sätta sej en stund bredvid honom, han som flyttat från lägenheten. Kanske känner de att han är nyduschad och ser att kläderna är rena och kanske ser de att pekfingernageln som pekar på kortet av mamma, är kortklippt och ingen sorgkant finns kvar.
   Om de inte hinner så ska fina sonen och jag gå dit och hälsa på någon dag senare.
 

Musikkärlek

   Musik är som en vitamininjektion. En glädjekälla. En vulkan av styrka. Bara av att fyllas av takten, rytmen, orden och faktiskt tystnaden emellanåt ger sådan kraft, sådan livslust. Det behöver inte vara den största idolen eller världsstjärnan, nej ibland kliver någon aldeles okänd in och berör. Ibland är det bara en mening i hela texten som ekar till inom mej och öppnar en minnesbank av känslor.

   Det är en konst att låta varje människa ha sin musiksmak, utan att lägga in sin egen värdering. Det som vibrerar i mej är kanske inte detsamma för någon annan. Och precis tvärtom.
   Kanske borde man träna på att lyssna på artister och musik som man i vanliga fall rynkar på näsan åt. Livet skulle bli så mycket rikare om man vågade upptäcka nya tonarter inom sej själv. Och att låta någon berätta varför de gillar just den låten eller artisten. Att låta någon öppna en ny musikdörr, vilken höjdare.

  Ikväll har lilla Nanne Grönwall fyllt mej med sin stora röst. Inte bara sina egna låtar, hon hade också letat bland 70-tals musiken, vilka som betytt mest för henne. Och riktigt rockat loss till dem.
  Jag letade i mitt minne och funderade på vilka låtar som format mej till den jag är idag. Vilka strängar som spänts och vibrerat i takt med mitt liv.
   Den första som trängde sej fram var "Is this the way to Amarillo." Kan det ha varir -72?  Min första aldeles egna singel. Som jag spelade den. Så jag älskade den. Sådan glädje jag fylldes med. Och allt det där kan jag känna precis nu också. Rytmen sitter i min ryggmärg och lyckan finns i mitt bröst ännu.

Idag lyssnade jag på en intervju med Dan Hylander, min stora idol en gång i tiden. Och efter intervjun så  hade han växt till en ännu större idol. Nej, han avböjde att berätta om sina låtar. Han ville att det, som de som lyssnade på hans musik tolkade och gjorde till sitt eget, skulle få bli så. Han ville inte förstöra deras upplevelse genom att säga att den här låten skrev jag när jag... Nej, musik betydde så olika för alla och så skulle det förbli.
   Tack Dan och nu ska jag leta upp en av mina största, största musikkärlekar, "Svart kaffe." Jag tror att den slår i takt med min puls. Den golvade mej, som en stor våg svepte den omkull mej, då en gång förlänge sen. Den har alltid funnits i mitt blod sen första gången jag hörde den med Dan.

Trisslotter

  Dom ligger här två trisslotter. Oskrapade. Fulla av ovisshet. 25 kronor? 100 kronor? Klöver eller tvapparat?
  Bevisligen kan man vinna större summor, jag vet om några stycken i min bekantskapskrets som blivit ganska mycket rikare. Men ofta sponsrar mina lotter andra lottköpare, genom att få siffror som inte alls hör ihop.

   Är pengar lycka? Hur mycket skulle vara kul att vinna? Hur skulle mitt liv förändras både positivt och negativt?
   Det märkliga är att jag vet att jag kommer att vinna. Jag vet hur det känns när jag skrapat fram tre lika. Tre lika som ger mycket pengar. Och jag vet hur jag ska använda dem. Vilka som jag ska dela glädjen med.
   Oftast blir jag så förvånad när det som visats är en vinst på femtio kronor. Va, inte den här gången heller? Ja, jag blir uppriktigt förvånad. Jag köper ju lotten för att vinna. Men inte riktigt än...
   Jag vet också att jag inte kommer att skrika ut det till alla. Nej, jag vill suga på min karamell i tysthet ett tag. Bara gotta mej i vetskapen att massor av möjligheter finns.

   Jag vet att man kan göra gott utan miljoner. Bara genom att skänka av sin tid, så kan det göra underverk.
   Och om jag och du och många andra skänker hundra kronor så kan vi tillsammans ge miljarder till behövande. Tillsammans är vi miljonärer.

   De ligger här, mina trisslotter, kanske det är nu som jag ska sitta här och le tyst. Eller skratta högt för mej själv och tänka, ja jag visste att det skulle kännas så här med tre tvapparater på lotten.