Filosofiska jag.

   Ibland är livet som ett glas.
   Vackert att titta på. Njutningsfullt att vila läpparna mot. Underbart att fylla med det som retar smaklökarna.

   Vad man ska komma ihåg är att det är skört, så skört.
   Håll det varsamt. Smek det med både handen och blicken, men krama inte sönder. Tappa inte.

   Det är så lätt att handskas ovarsamt och tillfoga sprickor eller slå ur en skärva.

   Var rädd om ditt glas. Och var rädd om andras.

   Det mesta går att laga. Men den som sitter med en miljon skärvor efter ett duralexglas vet att det är omöjligt. Totalt omöjligt.

  Så var försiktig med hur du hanterar ditt och andras dryckeskärl.
  Fyll det med härlig frisk vätska och skåla varsamt med din vän.

Var jag krona och du klave?

   Hur underligt det blev. Så många frågor. Så många tankar.
Också den där konstiga känslan över att jag bord ha förstått. Borde ha lyft blicken och tittat...

   Min morgonpromenad i solen gick jag med lätta steg. Solen värmde och det kändes som om sommaren fortfarande hängde sej kvar.
Så kom jag på att det vore väl kul att surra lite med dej. Jag blir glad över att träffa positiva människor. De som bejakar livet och lever det fullt ut. Som inte gnäller över småsaker.

   Det dröjde en stund innan du öppnade. Med ett leende. Och förvånat frågade du "Skällde inte hundarna när du kom?"
  Nej, de gjorde ju inte det. Så underligt. Det hade aldrig hänt förr att de var tysta.

   Om jag lyft min blick. Om jag tittat mot hundkojan vad hade jag sätt då?
Hade Döden suttit där och kliat dina hundar bakom örat? Hade hen suttit där i avklippta fransiga jeans och en vit t-shirt. Vippat på tårna i sina väl uttrampade sandaler medan hen väntade att du skulle bli klar och följa med.
    Kanske skulle en vacker tatuering slingrat sej fram på hens arm. Namnet på hens käraste vän, Livet.
   Ja, de två klarar sej inte utan varann. Livet och Döden.  Motpoler som dras till varann, som inspirerar och väcker varandras lust.

  Jag lyfte aldrig blicken. Jag såg aldrig Döden.
  Och nu tänker jag, "Satt Döden där och singlade slant om vem som skulle få följa med hen? Var jag krona och du klave?"
  Jag hade velat fråga "Hur väljer du och varför?"

 Jag vet bara att dina hundar var aldeles tyst, när jag kom. Jag vet också att du följde med Döden när hen gick. Och jag vet också att du älskade Livet otroligt mycket, in till ditt sista andetag.

4 985 meter över havet.

  Precis idag börjar jag. Sätter symboliskt fötterna i startblocken. Blundar och fokuserar. Som elitidrottarna ser jag mej själv gå i mål. Känner glädjen i mitt bröst över att ha klarat det.

   Jag har satt på mej skygglappar, sådana som travhästarna har. Jag ska inte kunna snegla åt sidan och upptäcka alla hinder.

   Jag tänker på hur duktig jag är. Tänker på hur fantastisk min rygg är som fixar så mycket, som kommer att låta mej njuta av "att jag kan."
 
   Blir smittad av glada, positiva människor. Deras tankar och upplevelser blir mina för en kort minut. Jag kan tanka in deras energi och surfa högt på vågkammen.

    På tal om högt.
    Mitt mål är 4 985 meter på fem dagar...
    Om jag tänker så här, mina steg ligger på sextio centimeter och varje steg innehåller fyra kubikcentimet lycka. Om jag räknar ut hur mycket komprimerad lycka det blir och delar i fem så får jag veta hur mycket lycka varje dag kommer att innehålla.

   Eller måste jag plusa på alla dagarna av förväntan, fram till dess? Innehåller de dagarna också fyrakubikcentimeter?

   Var det så här jag tänkte en gång för länge sedan, när jag gjorde mina räkneuppgifter i gymnasiet. Och nästan jämt tillhörde de bästa i kassen.
   Fattade jag redan då att matte var till för att kunna räkna ut det positiva i livet? Att allt handlar om det. Att det är det, själva livet är skapat för.
   Och det är därför som matte är så viktigt att kunna.  

  

Jag ska bli kaffedrickare.

   Den stora tedrickaren, ska bli kaffedrickare. Ja det är sant. Jag menar inte att jag ska sluta med te. Nej det går inte. Det vill jag inte.
   Några av mina finaste vänner är faktiskt te-are. Åtminstonde en lärde jag känna riktigt, riktig bra tack vare att vi fikade ihop och bytte tepåsar. Invigde varann i våra favorit smaker. Hade en rolig gemensam stund att se fram emot.
  
  Redan i sommras bestämde jag mej för att börja dricka kaffe, igen kanske jag ska tillägga. När började jag egentligen?
  Jag slutade när jag var 19 år och magkatarren bad mej sluta. Det var då teet kom in i mitt liv. En fantasirik följeslagare. Trender har kommit och gått.

   Vanligt svart te inresserar mej inte så mycket längre. Och kanske borde jag gå en kurs och fördjupa mej i dess hemligheter, för att njuta ännu mer av mina testunder.

   Nu kom jag från ämnet. Jag ska ta nya tag och försöka föra en kopp starkt, hett kaffe till mina läppar.
   Där finns också variationer och smakvarianter att upptäcka. Men det är dess nyttighet som lockar mej.
   Jag ska erkänna att det inte gått så bra hitintills. Men jag ska! Det finns nyttigheter i kaffet som jag vill ha. Det är det som är anledningen.

   Så nu står en nyinköpt burk fram för mej. Givetvis en fairtrade märkt från Tanzania.

  Och fast min blick dras till min stora påse med olikdoftande teer, så ska jag verkligen ge kaffet en chans. Utan att muta mej själv med att "jag kan ju välja ett supergott te sedan och dricka det."

  Får väl säga välkommen in i mitt liv då. Nu sätter jag på en panna för nu ska ta en stilla njutningsstund. Och jag tar en, bara en bit mörk fairtrade choklad med frukt och nötter och firar att det är fredag eftermiddag och jag är ledig.

Behöver...

   Behöver stillhet. Kravlöshet.
   Behöver långa ensamna höstpromenader.
  
   Behöver en relaxdag på badhuset.
   Behöver tysnaden.

   Behöver formulera mej.
   Behöver andas i lugn takt.

  Behöver saltvatten.
  Behöver fäskpressad granatäppeljuice.

  Behöver, för att må bra.

Denna människa är sänd i min väg för att lära mej någonting

   Det finns människor i min omgivning som sänder ut så mycket dålig energi. Som tolkar allt till missnöje. Som med minen och kroppsspråket dämpar ner.

   Jag brukar då tänka på orden som Bidde sa, en gång för länge sedan. "Denna människa är sänd i min väg, för att jag ska lära mej någonting."
   Ja, jag tar till mej det. Jag har lärt mej så otroligt mycket av just den meningen. Det är bara att vända på allt och tänka "så vill inte jag vara, om jag säger eller beter mej så, så blir andra ledsen."
 
  Och en sak till det är alltid jag som tillåter om någon får såra mej, jag väljer själv.
  Jag kan välja att tänka "stackars dej som inte vet bättre, du som saknar både empati och socialkompetens. Det du gör och säger har inget med mej att göra egentligen. Det säger mer om dej än om mej."

  Och yes, jag tror på karma. Det du ger, det får du tillbaka, kanske inte just av den personen men av någon annan. Det gäller både positivt och negativt.
  Så skicka iväg ett leende idag, så får du ett tillbaka.

Finns han?

   Var nyss på en trevlig middag. Ja, det var trevligt till att börja med i alla fall... Och det är det jag tänkte berätta om.

   Vi gjorde oss till singlar allihop, även de som var gifta eller sambos. I ordets bemärkelse, singel. Och det hela gick ut på att hjälpa till att göra en kontaktannons till var och en. Hitta en partner, hjälpas åt att hitta bra egenskaper som skulle passa in.

   Den man som mina vänner tyckte skulle stämma in på mej, var nog inte så dumt tänkt.
   Bland annat fick han inte vara svartsjuk.
   Han skulle tycka om böcker.
   Han fick gärna vara exotisk och komma från ett annat land. Sedan var det väl lite delade meningar om hur exotisk han skulle vara...
  
   Jag minns faktiskt inte allt som de andra tyckte skulle vara pluspoäng på mannen i mitt liv. Några saker fick jag genast dementera, nej det var för mej oväsentligt.

  Det var kul att varje person fick vara i fokus. Få all uppmärksamhet en stund.

  Sedan har jag tänkt, "ja hur skulle han vara?" På riktigt, vad skulle stå i min kontaktannons? Om jag fick plocka från ett smörgåsbord, vad skulle jag valt?

  Jag får väl börja med, inte svartsjuk!
  Han ska vara självständig. Stå på egna ben.
  Händig, en riktig fixare med precis allt. Allt!
  Gärna nördig, ha ett specialintresse, som han delar med sej av. Där han låter mej upptäcka det roliga i något som jag inte redan är insatt i.
  Helst inte röka eller snusa.
  Absolut inga problem med alkohol.
  Och något viktigt, jätte viktigt, jag gör gärna saker tillsammans med honom men inte jämnt. Mina vänner betyder så otroligt mycket, så jag vill ha mitt självständiga liv utan honom ibland. Och inga sura miner då.
  Han måste respektera mina barn och att de alltid är nummer ett.
  Ekonomiskt oberoende.
  Han ska vara min trygghet, hur mycket det än stormar.
  Han ska kunna laga mat. Riktig mat.
  Inget krav - men det är inget hinder om han är fin att titta på.
  Han ska vara allmänbildad.
  Inte ha en massa fördommar.
  Han får hemskt gärna tycka att böcker och att fotografera är kul.
 
 
  Men herre gud, vilka krav! Finns den mannen?
  Och när jag läser igenom min lista så inser jag att ja, jag bor ju ihop med honom redan.