Att gå på luffen

   "Jag har tänkt, att när man går på luffen, då rår man egentligen om alltihop man ser." Ur Rasmus på luffen av Astrid Lindgren.
   Så är det ju faktiskt. Om vi bara tittar oss omkring så äger vi allt. Naturen bara bugar och säger varse´god.
Men ser vi det jämt? Tar vi tillvara på det? Låter oss fyllas och glädjas.
   Idag är en inte alltför bra dag i mitt liv. Så imorgon ska jag sätta mej på en sjö. Ha varma goa kläder på mej. Ha med gott fika. Där ska jag sitta och titta mej omkring. All vacker snö, alla snötygnda träd som ramar in min lilla sjö, allt ska jag ta till mej. Se det vackra i. Kanske får jag se någon fågel eller en älg.
    Jag ska släppa ner min gröna blinkpirk och förväntansfullt sitta och vänta på napp. Jag tror att jag kommer att få fyra rödingar på åtta-tio hekto. Det tror jag verkligen.
   Så kommer min "luffar" dag att se ut. Och jag ska fälla ner huvan och låta vinden ruffsa om i mitt hår. Ja, imorgon ska jag rå om allt jag ser! 

Årets tråkigaste dag?

   Jag minns känslan av att vakna upp på juldagen. Tomten hade gjort sitt besök. Ett helt år till nästa gång. All förväntan var över, alla paket var öppnade.
    Men också glädjen över bokhögen som låg bredvid min säng. Doften av badskummet. Ett kuvert med pengar. En fin tröja (en aldeles egen, inte ärvd efter storebror :D ) Kanske en chokladask. Jag hade till och med sparat julklappsetiketterna som suttit på paketen. Små vackra med olika handstiler och glitter på endel.

   På juldagen stod det bär och tinade på våran köksbänk. Mammas rikedom jordgubbar, hallon, blåbär, hjortron, svarta och rödavinbär. För då var det släktmiddag och det var alltid bär och glass till efterrätt. Det var före strösslet och chokladsåsens tid. Men tjock vispad grädde i en skål hörde till.
   Vi var tre barn, min bror, min fyra år äldre moster också jag, som kröp runt under borden och lekte. Bland det mest spännande var att titta om vi kunde se något av tanternas underbyxor. "Tanterna" var runt fyrtio år, och deras trosor hette underbyxor. Med lite nostalgi och med mycket värme minns jag mina barndomsjular.
   Jag har tagit med  en del av mina gamla traditioner, i mitt vuxna liv, men skapat många egna.
   Dopp i grytan, det är mitt mesta, bästa matminnet, som jag har. Varje julafton har jag doppat  vörtbröd, lagt på en ostskiva och sen senap på den. Det var våran lunch hos min faster och farbror klockan tio på julaftons förmiddag, fast då var det förstårs skinka till doppebrödet. Oftast är jag numera ensam om att doppa mitt bröd, ingen vid vårat julbordet vill ha det. Men det gör inget. För hos oss är det viktigt att alla får precis det de vill ha. Ibland har det till och med funnits "fyra små rätter", för att någon önskat det. Och pizza.
   En egen skapad tradition, blev när våra barn var små, och vi varje kväll i december hade en egen liten julstund. Vi myste ihop oss i sängen på kvällen, och tog fram en ny bilderbok om tomten och julen. Nästan som en adventskalender fast utan luckor. Små fingrar som pekade och våra älskade ungar som nästan berättade mer för mej om sagan, än det som stod i boken. Och massor med kluriga frågor, ja det är sådant jag sparat längst in i mitt hjärta. Boken om Sill-August och gubben Granström, det var favoriten det.
   Vi hittade också på nyårspresenten. Den vi gav på årets sista dag. Av två anledningar. Det fanns något mer att se fram emot, när julaftonslyckan var över. Och det var rea i mellandagarna...
   I år ska jag också ge en nyårsgåva. Kanske ska jag införa det igen i mitt liv och i lilla Isabells liv. Det är så kul att få ge. I år är hon aldeles för liten för att bry sej. Men när hon blir större och vaknar den 25:e december, så vet hon att det snart är nyår och än finns det lite julmagi kvar, precis som mina numera stora barn tyckte.
   Nu ska jag slå in det jag köpte i London till henne. Och det blir inte i julpapper, nej för det är ju ingen julklapp utan en nyårsgåva. Det är skillnad det.   

En utställning om det goda

   Så märkligt det kan bli ibland.
   Bara för någon dag sedan hamnade jag i en diskussion, om det goda i livet. Jag minns inte riktigt hur orden föll. Men avslutningen vart lite överlägset, att jag var nog den ende som var så naiv att jag trodde att jag aldrig hade blivit lurad. Ungefär så...
  Vad jag menade var att de gånger jag åkt på en nit, det var inte de jag mindes. Utan alla gånger som jag mött ärlighet. Att det var de jag valde att minnas. Att det var så jag ville ha mitt liv, att jag själv kunde påverka mitt tänkande. Och där igenom min handling också.
   Andra får gärna se mej som naiv och godtrogen, men jag mår bra av fokusera på snällhet.
  Så hamnade jag på en utställning om godhet, vilket sammanträffande! Så glad jag blev. Jag hade gott om tid och jag var aldeles ensam som strosade runt och läste. Läste om människor som gjort skillnad. Som vågat ta ställning. Som kanske också fått höra att de var naiva som trodde...
   Några visste jag vilka de var och vad de gjort. Jag läste om dem alla och kände beundran för vad de trott på och vågat göra. Astrid Lingren, Carl Gustav von Rosen, Iqbal Mashi, Sara Wägnert, Arne Naess, Rosa Parks, Folke Bernadotte...
  Det var en vandringsutställning jag hamnat på och den fanns här några veckor för att sedan packas ihop och vandra vidare till en ny stad. Det låg en gästbok uppslagen och där fanns en liten säck, som man fick dra ett visdomsord ur. Givetvis tog jag ett.
   Jag log när jag läste "Man måste tro på det goda för att kunna göra det" av "Louis Gabriel Ambroise de Bonald" Ja, det var väl de orden jag skulle ha avslutat vår tidigare diskussion om godhet med.
    Samtidigt så tänkte jag på saker som jag gjort. Att jag har också vågat. Vågat av godhet. Och att jag borde tänka mer på det och känna mej stolt. Att vi alla kan göra skillnad. Att vi faktiskt bestämmer våra tankar själv, och jag ska fortsätta tänka snällt. Och att man måste tro på det goda för att göra det.

Varma koppen

I våran familj kan vi inte säga "varma koppen" utan att explodera av skratt. Ett internt skämt. Men vi skrattar alltid snällt. Och vi gör det med lite stolthet faktiskt.
   Pappan i familjen, fiskegurun. Som fiskar jämt. Utom precis när isen lagt sej så det inte går att slänga ut en fluga och isen är så skör att den inte håller att gå på. Då fiskar han inte, men annars jämt, jämt, jämt.
   Den här speciella gången hade han suttit ute på isen för sjätte dagen i rad med fiskekompisen Calle. En del dagar hade termometern krupit under 30-strecket. Men inget hindrade när isfisket var som bäst. Tror till och med att han i sömnen kände när rödingen nappade och inspirerade till ännu en dag på sjön.
   Men för att orka hålla ut från tidig morgon, tills det började skymma på eftermiddagen, krävdes energi. Inte så kul med hopfrusna mackor med ost. Lite tröttsamt att alltid värma korv. Varm nyponsoppa mättade inte så mycket. Inte kaffe heller.
   När han kom hem med ryggsäcken full med stor röding, log han lyckigt. Nu skulle vi få se. Nej, det var inte fisken han ville visa. Ur ryggsäcken plockade han fram ett tomt skrövligt paket med varma koppen, sparrisoppa, och höll fram det mot oss. Jo, den här hade Calle haft med sej och bjudit på och förpackningen hade våran fiskare tagit med sej hem, för att kunna köpa samma soppa. Varmt, mättande och gott.
   Vi tittade förundrat på honom. Jaha? Och när han började visa hur man bara skulle hälla hett vatten i en kopp och sen hur enkelt som helst röra ner pulvret. Ja, det var då som jag förstod att jag bodde ihop med Crocodile Dundee. Ååå vad vi älskade honom.
   Det bara gick inte att hålla sej för skratt, när vi förstod att familjens kock hade gjort århundradets upptäckt. Han som kommer från en familj där man lagade all mat från grunden. Där bären plockades, rensades och kokades sylt eller saft av. Där han hängde på sej geväret, gick ut i skogen sköt sin tjäder, lät den hänga, snodde den och sen stekte den i ugnen, och tog vara på skyn, redde den och kokade en sås. Där han drog upp sin fisk, rensade den, saltade in den och dagen därpå gjorde en god fiskgryta. Och tog reda på fiskrenset och kokade en fiskbuljong på det.
   Han som lagade all mat genuint och grundligt, förstod ingenting. Visste vi sen förrut att varma koppen fanns? Att man kunde fixa soppa så?
   Men man får skratta. Om man gör det snällt. Man får skratta om man skrattar med och inte åt. Och det som är så fantastiskt är att han är så mycket smartare än alla livsmedelsbluffar, för han kan laga mat utan fusk, utan konsistensgivare, förtjockningsmedel och färgämnen.
   Ja, det är med mycket kärlek vi skrattar, när någon pratar om "varma koppen".

Underbar och älskad av alla.

Ibland blir man bara så glad. Så där riktigt så ögonen tåras. Det blev jag när jag lyssnat på Martina Haags föreläsning. Egentligen blev jag glad av två anledningar. Först av hennes ord och sen efteråt...
   Nää, livet är inte kört fast man går ut 9:an med usla betyg. Fast man mest suttit och längtat bort från lektionerna. Längtat efter att åka moped med den snygga killen. Heldre gått på systemet som 15-åring och köpt ut, och sen festat runt. Struntat i skolan totalt.
   Nää, det är inte kört, det är hon ett levande bevis för.
   Föreläsningen var egentligen för arbetssökande. Inte för strulputtar, utan för aldeles vanliga arbetslösa, men även för  vuxna som vill ändra kurs mitt i livet. Men allra mest för yngre.
    För mej var det Martina som drog. Ville höra och se hennes entusiasm. Höra henne berätta om sin längtan efter någon att höra ihop med. Om sitt självförtroende som svajade. Det jobbiga med att ingen tror på en. "Men Martina alltså, du vill bli skådespeleska... men ärligt hur många filmer har du varit med i de senaste tio åren?"
      Hennes budskap var, håll fast vid din dröm, även om ingen tror på dej, fortsätt tro. Formulera för dej själv och andra vad du vill ha, vad du vill göra. Önska av livet och du får vad du önskar.
   Ja, för hur ska någon veta vad du önskar om du inte säger det högt?
   Hon fortsatte med att berätta hur hon fick sin önskan uppfylld. Inte raka spåret, men med en stor gir som författare innan hon klev upp på scenen och spelade huvudrollen i en film om sitt eget liv. Häftigt!
   Blev så glad åt hennes ord. Jag har också drömmar, fast inte om att få ett jobb. Jag tror som Martina, att man får det man vill, om man önskar. Att man ska vågar önska och tycker att man är värd att få det man vill ha.
   När föreläsningen var slut, hade hon givetvis med sej böcker. Det är då jag blir så rörd. Med ett leende säger hon, att inte kan hon som varit arbetslös så länge och vet hur det är att ha dåligt med pengar, ta betalt här bland alla arbetslösa. Nej, alla som inte har ett jobb kan ställa sej i kö, så ska det få en bok gratis, så långt de räcker. Blir de några kvar så säljer hon, till de som har råd att betala. "Så underbar och älskad av alla."  Hon är precis som titeln på en av sina böcker.
   Kön är lång, så jag går ett varv bland alla godisstinna montrar. Strosar runt tills jag ser att kön nästan är slut. Kanske har jag sådan tur att det finns en bok kvar, till mej som kan betala för mej?
   Nej, den sista eller är det den näst sista, får en lång färgad kille. Han trycker den mot sitt bröst och sträcker på sej. Det är hans stora, lyckliga leende som får mina ögon att tåras. Jag kan dela hans känsla, tänk att få en bok av författarinnan själv. Att hon inger hopp om framtiden. Kunde hon resa sej, fixa ett jobb och ta med sej sin godhet, så nog fanken ska han göra det också. Han kan bli precis vad han vill. Jag ser det i hans ögon och i hans leende.

Resor för själen

   Resor för själen, det låter väl härligt. Den kom idag med posten, resebrochyren med de lite annorlunda resorna. Bara att bläddra igenom den får mej att längta. Rubrikerna är som den vackraste poesi. Blomvandring på Madeira. Havsvandring i leende Ligurien. Livet längs Nilen. Drömmen om Toscana. De väcker lusten att uppleva, att veta mer, att resa. Men framför allt att drömma. Att tillåta mej att vara utan begränsning.
   Det finns så mycket som lockar, som vill upptäckas. Alla intryck som sveper in mej och ibland trollbinder. Det fantastiska i att få kliva in i någons vardag och leva i en annan kultur än den som är min. Att våga se med andra ögon utan att dömma. Att med alla sinnen öppna, tacka ja, det är stort.
   Och att ha någon att resa med, det är också stort. Att ha vänner som också är nyfikna och njuter av livet och att de vill upptäcka på samma sätt. Jag är så glad att de finns i min närhet.
   Ofta lockar en resa mej till att veta mera. Ibland att leta i litteraturen efter sånt som kan stilla min nyfikenhet, men det händer att hela min kropp skriker; "måste tillbaka, vill se mer, hann inte allt jag ville."
   Vem jag reser med har också betydelse. Att dela sitt liv så nära med någon är spännande. Det blir en resa i den andres liv också. Att lyssna är en konst och att dela med sej av sina innersta tankar är en resa i sej.
   Jag känner mej så rik som har förmånen att ha råd att resa. Som har vänner att resa med. Som har ett jobb där jag har lätt att få ledigt, ibland med mycket kort varsel. Men jag tror att det allra viktigaste är att jag har någon att komma hem till och att jag har ett hem, i ett tryggt och bra land. Det är också det som jag lärt mej att värdesätta av mitt resande.
   Och ibland är det bara skönt att resa i fantasin, bläddra i en resakatalog och låta själen resa fast kroppen stannar kvar i min varma goa säng.   

Jag älskar mitt liv

   Jag älskar mitt liv. Så tror jag att min nya blogg ska heta. Den som jag inte börjat skriva än. Där jag ska proppa in alla bra saker i mitt liv. Hälsa. Mat. Kultur. Resor. Tänkvärda saker. Glädje. Allt som jag ibland glömmer bort att värdesätta, små vardagliga ting som faktiskt är mitt liv. Mitt liv som jag älskar.
   Jag har redan funderat ut en början. Snart är det nytt år. Nystart och massor med löften som låter så trovärdiga precis då, just när klockan slår midnatt och det gamla trötta året kryper ner under en filt.
   Nej, jag ska inte börja stort för att sedan i februari tappa farten och glömma. Jag vill fortsätta att säga att jag älskar mitt liv. Älska mitt liv hur det än blir. Jag måste ge det de bästa förutsättningarna, för att fortsätta känna glädje. För att orka hålla kursen även när det blåser storm ibland.
  Steg 1. Jag har köpt en ny almenacka! Jag har letat och letat. Ställt upp några krav som varit viktiga. Den skulle vara fin att titta på. Jag skulle bli glad av den. Den skulle vara liten, så att den inte skulle rymma så mycket, för jag vill inte ha så många måsten i mitt liv. Och det viktigaste, den skulle vara annorlunda mot de jag haft de senaste åren, för att påminna mej om att inte bara gå i samma hjulspår. På köpet fick jag något viktigt som jag själv hade glömt att tänka ut, den är miljömärkt.
   Den är cerise, eller som det hette när jag var yngre knallrosa. Pink står det på baksidan, ja riktigt rosa. Med lika rosa blommor tryckta som mönster, hade den varit av trä hade det kallats intartchi.  Den är så liten som jag ville att den skulle vara. Datumen ligger vågrätt efter varann istället för lodrätt, som i de jag haft förrut. Det ser onekligen nytt ut för mej. Min hjärna måste nog ha lite tid på sej för att tycka att det är riktigt okey, men då får den den tiden.  Och jag blir så glad av den.  Den hålls ihop av ett lika rosa band med årtalet 2012 tryckt på.
   Jag bryr mej inte om ifall någon tycker att det var det fjuttigaste till nytänk. Precis som med miljö så tänker jag att det ska vara hållbart, så därför börjar jag smått.
   Redan ikväll ska jag sätta mej ner och fylla i några meningar här och där. Kanske skriver jag in "köp en trisslott" eller "vilken bra dag det här kommer att bli". "Du är fin" kan jag skriva på ett annat datum eller bara rita ett hjärta. Ja, det är ju jag som är författaren till boken om mitt liv 2012. Så jag skriver vad jag vill

10 december

   Idag är det den dagen som alltid förknippas med min största sorg. Dagen då mitt liv räknas som ett före och ett efter. Dagen då Din lilla hand släppte taget om mitt pekfinger. Jag har skrivit om det på min förra blogg, att om det varit en film skulle man gjort ett klipp i filmen och spelat någon vacker, sorgsen musik. Men ingen klippte i  mitt liv, ingen lade in filmmusik. Jag satt kvar i min verklighet och genomlevde minut för minut, fast jag inte ville.

   Du har lärt mej att se hur vackert och skört livet är. Du har blivit min ledstjärna. Fått mej att ta tillvara varje dag och se den som den unika gåva den är. Och känna tacksamhet och tänka annorlunda. Jag tänker aldrig varför skulle just jag drabbas? Jag tänker istället, varför inte jag? Det ger mej perspektiv på livet och det har lärt mej att känna ödmjukhet.
   Idag har jag tänt ett ljus för Dej i Storkyrkan i Gamla stan.
   Istället för den traditionella julkrubban, så var jungfru Maria havande och satt på en åsna. Bredvid stod Josef och bakom honom de tre visemännen med sina gåvor. Allihop bevakades av ett lejon, med snälla ögon, vill jag tillägga. De halvmeter höga träfigurerna  var vackert målade i mjuka färger. Jungfru Maria hade en ljusblå klänning och höll sin vänstra hand beskyddande över den stora magen.
   Där ställde jag Ditt ljus, aldeles nedanför Maria.
   Stillheten och den vackra musiken i kyrkan fick mej att sitta kvar en lång stund. Mina tankar fanns hos Dej. Fyllde mej med känslan att aldrig vara ensam. En tro på något mer, något större. En gåva Du gav till mej då vi skildes. Ett löfte om att mötas igen.
   Men också ett löfte från mej till Dej, att leva det liv Du inte fick leva.

   Det har hänt att jag funderat vad som drivit mej till vissa saker ibland. Vart jag fått en del ideer ifrån och stilla undrat, är det Din eller min önskan? Som när jag köpte min moped. Vart fick jag det ifrån? Att jag skulle ha en moped.  Du skulle ha fyllt 14 år den sommaren. Kanske var det Du som ville att jag skulle känna det häftiga med att åka moped och låta vinden smeka mitt ansikte samtidigt som alla sommardofter strömmade emot mej.
   Jag vet inte, men jag tänker så. För det jag vet, det är att min tanke innan den sommaren aldrig ens snuddat vid ordet moped.
   Ikväll finns Du nära mej, mitt hjärtebarn. Och kanske är det för att Du inte lever, som  jag tar all kärlek som jag skulle överröst Dej med och ger den till Dina yngre syskon. Kanske är det så att Du har fått mej att förstå hur otroligt, fantastiskt, det är att de finns i mitt liv. Att de är de vackraste gåvor livet gett mej. Jag kan bara säga med min allra ödmjukaste röst, tack, tack, tack.
  

Det blev inte Riga.

Det blev ingen resa till Riga. Det blev ingen paketutdelning på något barnhem eller i någon familj.
   Besvikelsen muras upp tegelsten efter tegelsten i mitt bröst. Tungt och grått.
   Vårat boende är vattenskadat, det har läckt in vatten genom taket, så det går inte att övernatta där. Som om inte det räckte, så var det något fel på den hyrda bussen som vi skulle åka i.

  All glädje och förväntan hade ingenstans att ta vägen, utan stelnade i murbruket mellan  tegelstenarna som staplades högre och tyngre inom mej.
   Man måste få vara ledsen när det inte blir som man tänkt. När den packade väskan står öppen och och mest liknar ett hånflin i våran hall.
   Det skulle ha blivit en så fantastisk och speciell resa, på så många sätt... Sorgen att göra andra ledsen finns också med, de som ville höra om resan, de som skänkt saker och ville se korten.

    Det går någon dag och plötsligt märker jag att glädjen finns kvar där inne i murbruket, den är så stark att den spränger sönder den stelnade leran som krackelerar och faller isär. Glädjen talar om för mej att 15 banankartonger är på väg till Riga från oss och från massor av skolbarn. Full med leksaker, hygienartiklar och mat. Bara för att min resa inte blev av, så blir inte glädjen för kartongernas mottagare mindre. De kommer att få sina mjukisdjur. Sina pussel. Dockorna. Skrivblocken. Målarskrinern. Toalettväskorna fyllda med smink. Halsbanden kommer att fästas runt flickhalsar. Det kommer att bjudas på kola, choklad, russin och kex endå. All den glädjen finns kvar.

   Någon pensionär kommer att packa upp sin låda från mej. Lägga ut julduken, tända värmeljuset i lyktan. Äta av alla konserver. Koka pastan. Dricka kaffet och öppna julklappen som jag slagit in. Kanske med den julröda pläden runt sina axlar, den jag köpt på Coop. All kärlek jag varsamt packade ner, kommer ju fram. Allt finns kvar.

   Man måste få vara ledsen och låta en tår trilla, inte stoppa undan det sorgsna. Jag kan inte låta det bli det bestående minnet,  min besvikelse. Tegelsten efter tegelsten faller och lämnar luft och rymd i mitt bröst. Nej, jag har bokat tågresan till Stockholm tur och retur. Jag har tagit semester. Jag måste fylla min ledighet och inte deppa bort den, för att det inte blev som jag tänkt. Och jag tänker; "det måste finnas en mening med allt". Helt plötsligt fanns en annan möjlighet. Något annat att berika mitt liv med. London låter spännande.

   Men min tänkta upplevelse i Riga lever kvar inom mej och kanske ska jag följa med på fadderresa till Riga i januari istället. Och meningen kanske är att jag ska skaffa ett fadderbarn där. Var det därför vägen dit blev så krokig? Inom mej har tanken redan väckts. Jag känner mej så glad när jag tänker så.

Världsaidsdagen

   Hon höll fram sitt lilla barn mot mej. "Ta henne, ta hand om henne och ge henne ett hem. När jag dör har hon ingen" Flickan tittade med stora ögon på mej och stoppade in den lilla tummen i munnen. Hon slog ner blicken och borrade in sitt ansikte vid mammans hals. Ville inte titta på en "viting" på nära håll.
   Vi stod bakom deras hus, ett hus byggt av röd lera som i ena änden hade rasat ihop. Det var ingen som underhöll bostaden längre, pappan i familjen var död. Död i aids. Av mammans insjunkna kinder och de smala armarna förstod jag att hon inte heller hade så långt kvar. De fanns bromsmediciner, men hit, långt ute på landsbygden hade inga recept letat sej. Hon var inte ensam om att känna oro för sina barn. Det fanns många i samma situation, där kanske den enda att förlita sej på var en åldrig mormor, om ens det. Och är man mamma själv så har oron inga gränser. "Din lycka är min, och gråten är min när du gråter.."
   Nej, jag tog inte emot den vackraste gåvan hon gav mej, och inom mej bär jag alltid frågan, hur blev den lilla flickans liv?

   Många år senare i en väntrum på en hälsocentral i Sverige. Jag sitter och väntar på min dotter som är inne hos läkaren. Dagen där på skulle hon fylla tjugo. Det var femte eller sjätte gången hon var där för att ta prover. Tröttheten hon kände gör att hon snart sov dygnet runt. Läkaren kliade sej i huvudet och sade att han inte kan göra mer, nu måste infektionsavdelningen ta över. Men först skulle några fler prover tas och en lungröntgen. Hon ser honom skriva och kryssa i rutor på remissen till sjukhuset. "Va", säger hon "tror du att jag har hiv?"
  Nej han tror inte det, inget tyder på det, inga svullna lymfkörtlar, inga andra tecken heller. Men ändå, jo allt måste uteslutas, därav röntgen på lungorna också. Läkaren berättade att mot hiv och aids finns bra mediciner nu, man kan leva ett bra liv numera trots en så alvarlig sjukdom. Då fanns det värre sjukdommar man letade i hennes blod, som han hoppades att de inte skulle vara, mot dem fanns ingen medicin alls.

   Dagen innan hon fyllde tjugo år så skulle hon hoppas att de var hiv hon hade, om de hittade något annat så var det värre...
   Jag bestämde mej för att aldrig vara rädd för någon med hiv eller aids. Aldrig med en enda gest eller min, aldrig med ett enda ord ta avstånd. Och kommer någon till min arbetsplats så kommer jag att välkomna med en stor kram.
   Idag tänder jag ett ljus på väldsaidsdagen. För den lilla flickan vid Viktoriasjön. För min dotter här i Sverige, som inte hade hiv. För alla som törs berätta att de har sjukdommen och ger den ett ansikte  och för alla som inte törs. Kanske speciellt för de som inte törs.
   Jag tycker att alla ska tänka tanken; varför törs man inte tala om idag 2011 att man bär på detta virus?
 Fundera hur det skulle vara om du själv eller ditt barn fick diagnosen. Hur vill du bli bemött?
 Av mej skulle du få en varm stor kram i alla fall. 
   

Årets julklapp

   Läser att årets julklapp är Matkassen. Den där som man beställer och den blir hemkörd direkt till dörren. Man väljer för hur många personer, och sen plockas den i för fyra eller fem dagar. Spännande recept följer med, sen är det bara att laga.
  Tack, men nej tack. Varför ta ifrån mej nöjet att handla. Att själv välja. Att upptäcka nya olivoljor i hyllan. Se att just nu är det jätte billigt med granatäpplen. Välja just den päronsort som jag vill ha. Eller bara nöjet att träffa min granne och stå och surra en stund.
   Varför ska vi omyndigförklar oss själva och tro att någon annan kan komponera middagen bättre än vi själva.

   Börja med att välja en ny vara som du aldrig testat förrut. Gör det till en vana, överraska dej själv med något nytt varje vecka. Visst kan vi tänka själv vad som är säsongsmat. Visst kan vi väl se var ett  kravmärke eller fairtrad symbol sitter på förpackningen. Går det trögt, är fantasin dålig, kolla då in veckans matsedel på lunchrestaurangerna.
   Jag vet, jag vet, jag vet, vi tycks inte hinna längre. Vi köper oss lite tid. Nej, inte vi, jag vill inte vara med! Jag vill inte göra mej beroende, trots att jag inser att det är suveränt för vissa.
   Jag vill mycket heldre ha en stor tygkasse i julklapp som jag kan använda när jag går och handlar.

Vykort

   Jag älskar vykort. Både att få och att skicka. En vacker bild och förhoppningsvis en vacker tanke. Bland mina vänner finns det de som till och med väljer ut frimärket med omsorg, det blir jag extra glad åt. Jag menar, tänk att någon funderar ut vilket litet konstverk längst upp i högra hörnet på kortet, som på något sätt hör ihop med mej.

   Jag brukar lite skämtsamt säga till mina barn; "När jag ligger på långvården, så lev era liv och slit inte ut er med massor av måsten runt omkring mej. Det enda jag vill är att ni skickar vykort till mej."  Personalen ska montera upp spånskivor på ena väggen ( på den andra vill jag ha ett fönster med ett träd utanför, så jag kan följa årstidena. Och se alla fåglar) där de ska ska nåla upp alla mina kort. Vilken lycka.

   Jag älskar att skicka vykort också. Eller rättare sagt kort, för det kan ju vara ett kort med ett tänkvärt ordspråk eller ett grattiskort eller ett påskkort. Jag har tre speciella vänner som är precis som jag. Som jag vet att jag får riktiga papperskort av när jag fyller år, inte en facebook hälsning för att datan påmint mina nätvänner om min dag.
   Jag har en låda i sovrummer där jag har både skrivna och oskrivna kort. Nu ikväll tittade jag igenom den, läste endel av korten, plockade fram andra som jag köpt för att de tilltalade mej och lade i en hög. Jag ska börja skicka dem. Bara för att göra någon glad.

   Det finns  kort som betyder något specillt för mej. Mun och fotmålades kort. Många kanske suckar lite åt dem, jag vet! Det gjorde jag förrut. Kort som känts lite påtvingade som kommit med posten med ett inbetalningskort.
   Men så fick jag en livshistoria berättad för mej. Roberts. Det var hans systerdotter som lät mej lära känna honom. Genom hans bilder och hennes ord. Hon gav mej en bok om honom och andra konstnärer som skapar konst på ett sätt som vi andra inte ens skulle kunna rita en sträckgubbe på.
    Robert är död nu, men hans sätt att måla lever kvar genom andras fötter och munnar. Så fantastiskt.

   Nu ligger det en bunt med kort i mitt kök som jag har bestämt mej för att skicka. Bara så där, utan anledning förrutom att göra någon glad. För jag har förstått att vi vykortsskickare är ett utdöende släkte.
    Men jag vet också att alla blir glad över en liten personlig hälsning, kanske med ett pyttelitet konstverk med sitt största intresse påklistrat.
    Men först ska jag skriva julkort, vilket också är en utdöend företeelse, som jag håller vi liv.
  

Bordsbön

Bordsbön. Så strängt. Så gammeldags. Så religöst.
   Välj själv. Det kan ju vara precis tvärt om.
   Läser om författaren Alexander Ahndorin och hans möte med en japansk flicka. När alla andra slängde sej över maten knäppte hon sina händer och bad en bordsbön, innan hon åt. Han tyckte att det låg sådan värdighet i det, att hon utstrålade något särskilt när hon tog sej tid att stanna upp. Det gjorde stort intryck på honom.

   Jag tror att det ligger mycket i det. Att faktiskt stanna upp. Känna tacksamhet. Att förstå sammanhanget.
   Jag har rest i andra länder där inget tas för givet. Där man inte står på ICA eller Coop och gnäller över att det är så svårt att hitta på vad vi ska äta till middag. Där funderar man, har vi något att äta idag?
   Vi som lever i ett sådant fantastiskt land att vi har mat varje dag, borde känna tacksamhet och inte bara ta det förgivet. Vi borde känna medkänsla och sympati varje gång vi gör ett val i affären. Veta vilken skillnad  det gör för en kaffeodlare i Brasilien eller Kenya, beroende vilket kaffe vår hand sträcker sej efter, ekologiskt utan gifter eller... Veta vilken skillnad det är för ett litet barn beroende vilken cacao vi väljer, om det är ett fairtade märkt paket så vet vi att det inte är en barnslav som plockat frukterna.
   Vi borde stanna upp och inse det stora med att vi kan odla, att vatten och sol tankar in de nyttigheter vi behöver, gödslat med kompost så är samspelet perfekt.

   När jag nyss var på en resa till Turkiet, njöt vi av de vackra uppläggningarna på våra tallrikar. Grönsakerna var vackert skurna och komponerat smakfullt runt kanterna på våra väl tilltagna tallrikar. Tänk att någon hade stått i köket och gjort detta konstverk åt oss. Och pricken över i var den så otroligt vackra fågel utskuren av en aubergi, som vakade över all mat. Bara det är väl värt att känna tacksamhet för. Istället för att bara tacka kyparna för den goda och fantasirika maten, bad vi faktiskt att få prata med kockarna och tala om hur de berikat vår resa.  De blev så glada.

   Jag tänker ialla fall börja med en lite meditativ stund innan maten. Känna tacksamhet, stillhet och ro. Titta på maten och njuta en stund av doften. Och veta att de val av matvaror jag gjort har haft betydelse för andra. Och för mej - Du blir ju faktiskt det du äter. 
  

Jag kan göra det jag vill

   Vad livet är fullt av möjligheter. Bara man ser dem och tar tillvara tillfällena som dyker upp. Ibland räcker det att drömma och få försvinna in i fantasin en stund. Alla mina projekt blir inte verklighet, men ger mej välbehag, när jag vilar i känslan att jag kan om jag riktigt vill.
   Jag har några milstolpar som jag vill förbi. Några "ska göra saker" sådant jag verkligen ska göra. Sen finns det  "vill göra saker" och de ligger där och förgyller mina tankar, men behöver inte uppfyllas egentligen, men det vore kul...

   10-klubben, där ska jag bli medlem! Har väl inte satsat så hårt, men jag ska. Min största gädda ligger något kilo under. De är härliga att fajtas med och mina kattvänner blir så glada. Visst jag kan sitta på min lilla sjö och fiska, jag vet att det finns monster där. Men det kunde ju vara skojigt att resa till riktiga gäddvatten. Åland till exempel. Ett litet hinder är att jag inte känner någon annan som är intesserad. Eller kanske det blir sporren, utmaningen att fixa det själv.

   Engelska. Ja, engelskan, den måste jag bättra på. Och vart gör man det bäst? Antingen på en språkskola i England. Eller varför inte jobba som au pair. Vilket lyft för mej och för den familj som får ha mej...

   Min bok är "ett måste". Vill så gärna hålla den i min hand och känna att det här är verkligen något som betytt mycket i mitt liv. Foton och texten är jag.
   Det mest underbar är att jag faktiskt kan välja. Jag kan göra det jag vill, gränsen sätter jag själv.

En saga, en sann saga.

Hej. Jag är en liten råtta. En sån där liten mjuk, stickad av grått garn. Och just nu, precis nu ligger jag ner packad i en kartong tillsammans med massor av mjukisdjurvänner. Alltså det här är så spännande, det pirrar lite i min mage och lite nervös är jag allt.

  Men jag ska ta det från början. Jag flyttade in hos min lilla människa för fyra år sen. Jag kom i en julklapp och egentligen är jag en julråtta. Jag har till och mer en röd stickad toppluva på mej. Då var allting nytt och spännande också. Vem var hon som jag skulle bo hos? Skulle hon tycka om mej? Eller skulle hon lägga undan mej och heldre läsa ur sina julklapps böcker?
  Hon älskade mej och jag henne. Vi var alltid tillsammans och jag fick sova i hennes säng och följa med på skolan ibland. Sen fick jag sitta i hennes bokhylla tillsammans med en bil som hon byggt av lego och ett foto i en fin ram med guld på. Det var också kul på sitt sätt, jag visste att jag var speciell, och att hon var rädd om mej. Men ändå...

   Hon växte upp och blev större min människa. Och en dag när hon torkade bort dammet på fotoramen och på min nos, höll hon i mej länge. Hennes ögon var så vacker blåa och hennes mun log.
   "Mamma," sa hon "kanske Råttan Boll skulle vilja åka till något barnhem i Lettland eller Rumänien?"
   Och så blev det. Hon tog med mej och legobilen till skolan, och där fanns så många mjukisdjur och bilar och kritor och ryggsäckar och målarböcker och ja, hur mycket som helst som barn på skolan gett, för att barnen på barnhemmen skulle få det i julklapp.

   Fröken med rödahåret, hade skaffat banankartonger. Och där stoppade hon ner allt. De kartonger hon hade hämtat  räckte inte till för oss alla mjukisdjur, ryggsäckar, badbollar, pennor och block. Så hon fick fråga efter fler. Hon klappade mej på kinden och lade mjukt ner mej bland alla andra nallar, grodor, igelkottar, grisar, lejon och faktiskt ett rådjur, Bambi.
   "Åååå vad alla barnen kommer att bli glada när ni kommer," sa hon och log.

   Så nu ligger vi här i nerpackade i en kartong - det blev femton proppfulla banankartonger till slut. Och rödhåriga frökens bror bar ner alla kartonger tre trappor, till en bil som körde oss till ett ställe där vi kommer att bli lastad i en stor buss. Det här trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om, när jag satt där lite ensammen mellan legobilen och fotot.


    Äventyret har just börjat, för sen ska vi åka på en jättestor båt över ett hav, Östersjön, för att komma till barnhemmet.
   Jag längtar så. Jag är så nyfiken på vem som kommer att bli min nya människa. En liten pojke eller flicka? Det spelar ingen roll. För så är det ju med oss mjukisdjur, att vi kan älska många. Och många barn kan älska oss. Det allra, allra bästa är att få bli en julklapp igen och att se ett barns glada ögon när vi möts för första gången. Jag längtar... å vad jag längtar till jul.

Ett hemligt knep

   Det finns människor i min närhet som inte går att välja bort. De finns där bara. Med en aura av negativitet runt sej. Inget är bra. Allt är fel. Mycket suckar och pustar. Och jag som gillar ord hör med smärta vilka ord som används. Meningarna börjar oftast med "nej". "Det tänker jag inte". "Jag orkar inte". "Tror du på det där".
   Den obotliga optimisten inom mej krympte. Kröp liksom ihop och bad nästan om ursäkt att jag var så naiv att jag trodde... Min glädje som ofta bubblar över, vissnade ihop från en vacker druva till ett skrynkligt litet russin. Förtvinade. Tills jag en dag bestämde mej för att ingen, INGEN kan ta ifrån mej glädjen, den där euforiska känslan jag ofta får. Den jag lärt mej att surfa på ett par dagar, och bara njuta av. Det som är jag.

   Jag kom på ett knep. I min tanke lät jag ett järngaller falla ner mellan oss. Och allt det negativa nådde aldrig fram till mej. Jag hörde inte orden, jag såg inte det oleende ansiktet och kunde inte tyda av  det stängda kroppspråket.
   Jag mådde bra. Jag kunde fortsätta att vara jag, utan att smittas av så mycket, nej, ursch och fy. Men efter ett tag smög sej en lite obehagskänsla på mej. Det var ju inte bara ett galler som föll ner, min fantasi är så bra att jag till och med hörde hur det lät. Och det var ingen bra känsla att höra det metalliska ljudet. Jag ville inte stänga någon ute, bara slippa den negativa molnet.
   Då kom jag på knep två. Och det är det jag använder mej av nu och mår så bra. Jag tänkte mej ett besök på Indiska - affären alltså, där valde jag ut ett vacker skirt tyg i turkost och grönt, så underbart vackert. Numera är det ett tyg som faller ner emellan oss, aldeles tyst, bara ett litet vinddrag sveper förbi och genom det tunna, tunna gardinen ser jag den jag pratar med. Men den silar bort och låter mej slippa att vara nära det som gör mej så illa. Och jag valde in en guldtråd i tyget också så det jag ser och hör färgas av det vackra och goda.
   För det är ju det jag tror på det vackra.    
 
  

Hur allt började

   För tio år sen var första gången vi skickade ett julpaket genom Hoppets stjärna. Det var Irene - mamman till min sons klasskompis Ester, som frågade om vi kunde fråga om barnen i klassen ville skänka ett paket var till ett barnhem i Lettland eller var det Rumänien? OM de ville! Det blev både ett och två. Det kändes bra att våra små fick lära sej att dela med sej av sitt överflöd. Att tänka till vad de ville ge. Och att lära sej om andra kulturer, hur de lever.
  Min dotter, två år äldre än lillebror, smög också ner ett paket.

  Varje år sen dess har vi skickat iväg både saker, mat och goda tankar. Det mesta skickar vi till barnen. Bara tanken på hur annorlunda de lever där jämfört med mina barn, skär i mej. Minns hur viktigt det var med gosedjuren, sagorna på kvällen alla mysiga ritualer vi hade. Förväntningarna inför julen. Allt vackert med alla dekorationer och att hjälpa till att baka och sen få smaka.

   Jag önskar att de mjukisdjur vi skickar ska hitta sin bästis, där hos något barn som behöver någon att borra in sin lilla näsa i och drömma sej bort. Någon liten en som inte behöver känna sej ensam när natten är lång och mörk.
   Vi skickar spel, pennor, pussel, julsaker, hygienartiklar och godis ja det är bara fantasin som sätter gränser.

   Själv gör jag iordning en kartong till en pensionär i Lettland. Det är en av årets höjd punkter för mej, när jag tar min speciella dag i november för att tänka ut  och sen gå och handla  till en okänd människa på andra sidan Östersjön.
   Min dotter har också fortsatt att skicka kartonger till barnhemmen. Och på de skolor hon jobbat på har både vuxna och barn engagerat sej. Det blir ganska många kartonger vi sänt. Ifjol var det åtta, också min då. I år tror jag det blir ännu fler. Önskar man kunde sända ett tack till vart enda barn som känner medkänsla och skänkt. Och till de föräldrar som handlat nytt och förstår värdet i att lära sina barn att godhet föder godhet.
    En enda gång har jag hört "Tror du att det kommer fram då?" En enda gång. Och ja, jag tror det. Jag har läst på Hoppets stjärnas hemsida och sett bilder. Ja, jag tror faktiskt att det kommer fram.


   Något aldeles otroligt, fantastiskt overkligt är att i år ska min son, min dotter och jag få följa med till  Lettland och hjälpa till att sortera paket och sen dela ut dem. Både på barnhem och hos privata.  Givetvis betalar vi vår resa själv. Lika så boende och mat.
    Jag vet att biljetter är bokade allt är klart, men än känns det så overkligt, att verkligen få vara med på riktigt i det som i tio år varit en stor del av vårt julfirande - att lära sej tänka på andra.
   Blir också så glad åt mina fina goa vänner som också gör iordning saker och skickar. Lilian, Monica och Görel. Och jag lovar att berätta för er om resan och jag är aldeles säker på att jag kommer att säga "Ja, kartongerna kommer fram, det vet jag"

Brevväxling

Idag kom det ett brev till mej. Ett vackert handskrivet brev. På framsidan letar sej små blå förgätmig runt som en krans. Kuvertet är grönt och det är också tryckt som ett gammaldags bokmärke på det. Jag vet vem det är ifrån, Ester min brevvän. Smaka på det brev vän, en vän som man växlar brev med.
   Läckra glada frimärken, två stycken, en glasstrut och en glasspinne. Om jag inte redan visste så skulle jag kunna utläsa att hon är naturmänniska, för hon har klistrat på ett brevmärke från WWF, en säl som ligger och solar på en klippa.
  Tänk att ha en brevvän i dessa data och mobiltelefoners tider.
   Jag blir så glad för hennes brev. Personliga, genomtänkta, långsamt skrivna, långsamt skickade och så vackra.
   Idag innehöll de en överraskning. Hon vet att jag sparar på godispåsar. Sånna där man fyller smågodis i.
   Det började som ett litet skämt, när jag hittade några påsar som blivit kvar efter en julgransplundring. Så små, men så var de i mitten på 1990-talet. Jag jämförde de stora påsarna som karamellkungen vill att vi ska ösa i nu till jul och påsk. Det var så det började. Sju olika påsar hade jag när min jobbarkompis Mattias hittade ännu en ny till mej.

   I april 2009 var jag på "Choklad och lakritsmässan" och lyssnade på Thomas Hedlund när han berättade om sin bok "Godis åt folket". Kunde inte annat än gå fram till honom och prata. Jo, han hade skrivit i sin bok just om de små godispåsarna som blivit så stora. Det blev ett roligt samtal.
   Min samling har växt och de mest otroliga påsar har kommit till mej, på lite olika sätt. Jag kan villigt erkänna att de från Paris har gett mej lite oro. Får påsar i plast finnas med? Ja, jag bestämde mej för att de räknades för att de var den allra häftigaste designen på dem.

   Idag har Ester skickat tre gamla rariteter till papperspåsar. Hon hade varit på loppis och frågan är om de här inte slår påsarna från Paris med hästlängder. Årtalet vet jag inte men det står tryckt  "Hasselqvist Hjo Tel. 34 och 50" på den ena. "JOH:S PERSSON tel.52-Getinge" är tryckt på den andra. Den tredje är nog vackrast av dem alla, brun botten, nej den går inte att beskriva... För mej är det solklart att de räknas som godispåsar fast de inte skulle ha fyllts med dagens smågodis. Snarare bröstkaremeller eller polkagrisar.
   För mej har mitt samlade gett mej många roliga stunder. Den tar så liten plats och det är så spännande att gå in i en godisaffär och det är då, bara då som jag köper smågodis när jag finner en ny påse, aldrig annars.
   Och det är inte så dumt att att bli ihåg kommen av sina vänner när de ser något sött och gott.
  

Julpaket till Lettland

   Sitter här med en tom banankartong. Än så länge är den tom! Jag ska fylla den både från hjärtat och från handen. Jag tror på godhet, har alltid trott på det snälla. Och det vill jag fortsätta med, trots att jag tror i motvind ibland.

   Så här är det, jag ska skicka kartongen till "någon" pensionär i Lettland. "Någon" för mej aldeles okänd människa som inte lever i det överflöd som finns här. Som inte har den matriella standard som jag har. "Någon" som kanske känner det extra mörkt nu när det blir jul.

   Om jag kan bidra med att förgylla en enda människas liv, så är jag nöjd.
   Jag tänker ofta, väldigt ofta på hur bra jag har det. Jag tänker det ödmjukt och tacksamt. Jag tänker också på om reinkarnation finns, vem är jag i mitt nästa liv? Eller vem var jag i mitt förra? Man behöver inte ha den tron, man kan bara leka med tanken. Bara tanken borde få oss att inte ta allt förgivet.

   Genom Hoppets stjärna får jag den möjligheten att fortsätta tro på det goda. De förmedlar min kartong till Lettland. Och för mej räcker det, jag behöver inget tack. Behöver inte veta vem som får den. Kanske är det min glädje att få dela med mej som är störst. Jag vet inte.

   Jag har försökt tänka ut vad vill man ha i ett julpaket? Vad behöver man? Och vad skulle vara lilla guldkanten att få.
   Och jag är aldelse övertygad om att nu när jag börjar packa ner i kartongen mat, kaffe, te, värmeljus, tändstickor, godis, kakor, hygienartiklar, tandborstar, julduk, servetter, julkort och en chokladask inslaget i julpapper, så kommer mottagaren att märka att jag stoppat ner kärlek i kartongen också.
   Tack till http://www.hoppetsstjarna.se/
  

Mörkrädd

   Det händer att jag åker med en buss ibland som stannar ca 10 minuter hemmifrån. Inte speciellt ofta, men ibland. Tycker inte att det känns jättekul att kliva av där sent i mörkret. Oftast har jag någon som möter mej och vi tar en gemensam kvälls/nattpromenad hem.

   Den här kvällen svarade ingen när jag ringde. Och jag insåg att antingen fick jag ta en annan buss. Eller kliva av på en annan hållplats längre bort som inte ligger så ensligt. Sista alternativet var att strunta i att vara rädd och gå hem själv i mörkret.
   Jag valde det sista alternativet. Ville hem snabbt just den här kvällen. Tror att det var något på tven som fick mej att stoppa undan rädslan. Jag trodde i alla fall att jag inte var rädd längre.
  När bussen släppt av mej och farit vidare, ja då var jag ensam! Kände mej plötsligt som jordens enda överlevare. Mina steg ekade och trottoaren lyste regnvåt. Perfekt för att spela in en skräckfilm...
  Då hör jag plötsligt springande steg bakom mej. Mörkret och lite dimma gör det svårt att urskilja, men jag hör att stegen närmar sej raskt. Och plötsligt dyker han upp, ja jag antar att det är en han, för han har svart huvtröja och med huvan döljer han sitt ansikte. Åldern är svår att uppskatta, men någon i övre tonåren tror jag. Lång och snabb hinner jag registrera. Jag stannar och väntar. När han kommit nära så säger jag precis som jag känner; "Gud vad glad jag blir att du kommer så att jag slipper gå ensam här i mörkret".
   Han stannar en bit ifrån mej och fäller ner huvan. Och mitt i glädjen i att inte vara ensam här på denna ödsliga plats, blir jag förvånad. Va? Det är ju min son. Jo, han hade sett på nummerpresentatören att jag ringt och gissade sej till att jag ville att någon mötte. Goa, fina kille.

  Efteråt har jag tänkt; vad eller vem var jag egentligen rädd för? Uppenbarligen inte för någon som gömde sej i en svart huvtröja och sprang efter mej!
   Då måster det ha varit någon äldre jag var rädd för. Så numera är jag lite vaksam när jag möter pensionärer. Särskilt de som har sådana där röda rullatorer som heter Oskar, är lite rädd att de ska busa och köra på mina smalben. Eller de med käpp, käpp med isdubb. Vad kan inte de hitta på. Fälla ut piggen och hacka mej i foten, eller kanske hacka sönder en ruta till busskurerna. För visst är pensionärerna hemma hela dagarna och har långtråkigt. Och har tid att jäklas.
  De unga i huvtröja de går ju i skolan och har inte tid med sånt. Och på kvällen möter de sin mamma vid busshållplatsen.

Min nya blogg

   När man gnäller på allt som är nytt - då är man gammal! Så brukar jag tänka. Som när affärer ändrar om, och man inte hittar i sina invanda hyllor. Här stod alltid brödet förrut, men inte nu. Vart ska man hitta det nu då? Förrut behövde man inte ha lånekortet med på biblioteket för att låna, men nu måste man. (Det finns en liten filial dit jag brukar åka och där ser de mellan fingrarna när man glömt -tack. Jag säger inte vilket...)
   Ja, det finns många "bättre förr" saker. Men som sagt klarar man inte av förändringar så börjar man nog bli lite grå vid tinningarna...
   Var nyss på en semesterresa. En del av dygnets timmar tillbringades på en solig strand, där vi låg och filosoferade om livet. Och en dag var det just förändringar som var ämnet. Jo, jag försöker tänka så, att det är spännande med nya saker. Det håller oss ung att tänka i nya banor, att inte låta det stelna och låta det vara som det alltid har varit förr.

   Dagens Nyheter som vi båda semesterfirare prenumererar på, har ju nyss klädd upp sej. Stramat till på en del ställen, lyft sej, kastat om och ändrat sej ganska mycket. Inte direkt till okännerlighet, men ja inte riktigt sej lik. Har läst en massa gnäll och bestämt mej för att inte klaga alls, bara känna mej ung och gilla. Men endå nog vill jag hitta Bengt och Hannas kåseri längst bak på kulturen på fredagar. Och under vill jag kolla in Igor sports reklam...

   Något mer nytt i mitt liv är den här bloggen! Jag gillade min gamla Havannamamma jättemycket, visste vart allt fanns. Hur jag ändrade. Den kändes hemma. Men glömmer jag lösenordet och inte kommer in, ja då börjar jag nog bli gammal.
   Men i mitt sinne är jag ung och intalar mej att jag ville ha en ny blogg. Göra nytt och skapa annorlunda. Men mitt namn behåller jag. Havannamamma det är ju jag.