Jag vill så gärna spara den här känslan av upprymdhet. Kunna ta fram den när molntussarna drar fram i mitt liv och skymmer.
Skulle vilja göra som Lill Lindfors, med sin man i byrån. Ta fram den vid behov.
Därför skriver jag här, så jag åtminstonde kan läsa och ta fram minnet av känslan.
Inte för att jag glömmer bort hur den finns i mage och har fortsatt sprida sej uppåt i mitt bröst. Hur lätt det är att le. Hur lätta mina steg känns och hur lätt det trillar snälla, glada ord ur min mun.
Åååå jag önskar alla människor en dos av den här medicinen. Åtminstonde en gång i veckan, men helst tre gånger om dagen.
Receptet är enkelt, gå på en välgörenhetsgala och gör skillnad. Både för din egen del och för andras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar