Var jag krona och du klave?

   Hur underligt det blev. Så många frågor. Så många tankar.
Också den där konstiga känslan över att jag bord ha förstått. Borde ha lyft blicken och tittat...

   Min morgonpromenad i solen gick jag med lätta steg. Solen värmde och det kändes som om sommaren fortfarande hängde sej kvar.
Så kom jag på att det vore väl kul att surra lite med dej. Jag blir glad över att träffa positiva människor. De som bejakar livet och lever det fullt ut. Som inte gnäller över småsaker.

   Det dröjde en stund innan du öppnade. Med ett leende. Och förvånat frågade du "Skällde inte hundarna när du kom?"
  Nej, de gjorde ju inte det. Så underligt. Det hade aldrig hänt förr att de var tysta.

   Om jag lyft min blick. Om jag tittat mot hundkojan vad hade jag sätt då?
Hade Döden suttit där och kliat dina hundar bakom örat? Hade hen suttit där i avklippta fransiga jeans och en vit t-shirt. Vippat på tårna i sina väl uttrampade sandaler medan hen väntade att du skulle bli klar och följa med.
    Kanske skulle en vacker tatuering slingrat sej fram på hens arm. Namnet på hens käraste vän, Livet.
   Ja, de två klarar sej inte utan varann. Livet och Döden.  Motpoler som dras till varann, som inspirerar och väcker varandras lust.

  Jag lyfte aldrig blicken. Jag såg aldrig Döden.
  Och nu tänker jag, "Satt Döden där och singlade slant om vem som skulle få följa med hen? Var jag krona och du klave?"
  Jag hade velat fråga "Hur väljer du och varför?"

 Jag vet bara att dina hundar var aldeles tyst, när jag kom. Jag vet också att du följde med Döden när hen gick. Och jag vet också att du älskade Livet otroligt mycket, in till ditt sista andetag.