Du.

...ibland när livet är som vackrast. När naturen visar all sin blomsterprakt. När regnet gör så att alla dofter kommer till sin rätt. När en pytteliten groda gör så att jag förundrad hukar mej ner och följer dess krokiga, farliga väg ner i närmsta dike. När stillheten bara låter löven försiktigt spela i takt med mina andetag...
   ...då kan jag bli så ledsen.
 
 Du fick aldrig uppleva allt det här. Solen hann aldrig smeka Din kind. Vinden rufsade aldrig om i Ditt mörka hår. Så mycket som aldrig blev. Livet blev aldrig vårat.
   Jag fick följa Dej en bit, en liten bit.
   Tyst inom mej visste jag vad Du sa: "Du kan inte följa mej längre nu. Det här är min väg, som är utstakad bara för mej och sista biten måste jag gå själv. Du har en annan väg att gå mamma, vi måste skiljas åt nu. Jag klarar mej själv." Och sedan gick Du, dit jag inte kunde följa med...
 
  Och jag vet, det är inte farligt att vara ledsen. Det är en del av livet. Precis som Du.

Semesterminnen.

   Ur miljösynpunkt ska vi dra ner på vår konsumtion. Vi ska handla miljömärkt och närproducerat. Vi ska också tänka efter, behöver vi verkligen det här? Ja, så tycker jag också att vi ska tänka. Men samtidigt måste vi handla. Och samtidigt är det ett nöje.
   På mina semesterresor kommer det alltid med minnen med hem. Ofta i form av något ätbart, eller något som min hud vill bli insmord med. Och det underbara är att när jag är någon annanstans så är det helt plötsligt annat som är närodlat. Något som känns aldeles rätt både miljö och känslomässigt.
  
  Något av det bästa jag vet, är oliv och rapsolja. Jag är storkonsument av det. Vid varje IKEA besök följer Åke Ekströms ekologiska rapsolja med hem. Priset är suveränt. Och som present är den guld värt. Det går inte ens att jämföra med en flaska vin...

  Nyss var jag på Gunnarshögs gård på Österlen och provsmakade rapsolja. Så njutningsfullt att doppa bröd i olika oljor och känna de skiftande smakerna. Det gick inte att välja. Trots att jag tycker bäst om  neutral olja som jag själv får smaksätta, så blev det vitlöks-, krondills- och vitlöksolja. Alltså jag kunde inte välja.
   Men när jag säger så, så valde jag ju faktiskt, för jag valde bort den nya oljan av ramslök. Lite osmart av mej, men så blev mitt val.

  Det tilltalade mej otroligt att det fanns tetror à la vin att köpa, fast givetvis fylld med rapsolja.

  Jag glömde inte utsidan, min hud fick en fuktighetskräm baserat på rapsolja, så nu sitter jag och njuter av doften på min arm och känner mej så nöjd.
 
  Och nu till något aldeles otroligt jätte roligt. Kanske inte miljömässigt, om man tänker närodlat. Men man kan tänka solodariskt, jag ska skaffa mej ett eget olivträd. Jag ska ge arbete till någon i Grekland som sköter om det åt mej. Som plockar olivern, pressar och fyller flaskor. Givetvis så betalar jag för det.
   Jag får också döpa mina flaskor, för det är ju mina. Så på de litrarna som blir mina kommer det att stå HAVANNAMAMMAN`S. 2012
  Häftigt va?  
  

Att få flyta med havets hjärtslag.

   Det sägs att havet är fullt med brännmaneter. Det sägs att havet är aldeles för kallt att bad i nu, för att det har regnat så mycket. Det sägs att nej, man ska inte bada nu.
   Jag har hört, men valt att inte lyssna.
   Min kropp gjorde ett aldeles eget val. Den sa till mej att jag orkar inte med en lång kall vinter om jag inte får tanka in havets energi. Saltvatten måste få tränga in i varje por. Måste viktlöst få flyta med havets hjärtslag.
  
   Jag låtsades att jag inte hört om maneterna. Stängde av när kylan nämndes. Lät min kropp bestämma. Gav den vad den ville ha.
   Och här sitter jag nu. Lycklig. Saltdoftade. Förberädd tills vintern kommer. Och vet att jag orkar. Orkar med mörkret och kylan. Vet att jag kommer att glädja mej åt den första snön, när den kommer.

   Och jag vet att jag ska lyssna till mej själv. Min kropp vet vad den behöver.

Junis sista natt.

   Juninattgrön. Smaka på ordet.
   Låt det fylla alla sinnen. Låt det rulla runt inom dej. Färgen. Doften. Friskheten. Lite åt prinssestårtegrönt, fast utan den sötsliskiga smaken.
   Min fina vän Lilian har lärt mej att ta tillvara på juni. Att vara ledig och riktigt uppleva juni. Att knappt vilja sova.
  
   Vi parkerade husbilen vid en liten skogsbilväg. Det fanns inget namn på stället, men kanske Myggvägen hade varit passande?
   Naturen överföll med all blomsterprakt, alla gröna nyanser, alla dofter.
   Jag ska inte ljuga och påstå att jag njöt ett dugg av promenaden med packning ner till sjön. Längs ryggen rann svettpärlor, runt och i öronen anföll myggarmén. Och solen gjorde att luften stod still att andas i.

   Om jag vore intresserad av hjortron skulle jag ligga sömnlös, rädd att någon annan skulle hitta de fina ställena som var vit av alla blommor. Nu konstaterad jag att det blir nog bra med bär till de som vill plocka.

   Vid sjön blåste det. Och där med sa vi tack och hej då till myggorna. Istället sa vi  hej till fågelparet som byggt sitt bo in i vindskyddet. Lite försiktiga var de när vi presenterade oss. Men jag fick fota det två små ungarna. Som tur var frågade de inte om jag tyckte barnen var söta. För de var de inte. Aldeles nakna med ett dun ovan för den stora blå svullnaden som senare ska bli ett öga. Nej inte söta, men bara så OTROLIGA.
    Tack lilla fågelfamilj att ni visade mej ett av naturens undet.

   Vinden fläktade skönt och vågorna spelade för oss. På mitt spö satt ett drag i koppar och rött som var som den läckraste förrätt. Både rödingarna och öringarna högg villigt. Och fler än en gång tog jag fram fiskekortet och läste. Nej, det var ingen begränsning hur många man fick ta.

   Junis sista natt. För ljus och mäktig att sovas bort. Men också aldeles för myggig för att ta en promenad i. En bok höll mej sällskap och med fönster åt alla håll kunde jag emellan åt låta blicken vila i det juninattgröna. Det går inte att spara den på en palett, den måste upplevas live.

   Så plötsligt möter mina ögon ett par stora bruna nyfikna ögon. Hon bara står där och tittar nyfiket på den jättestora vita saltstensliknade sak som parkerat på hennes väg.
   "Kameran, kameran..." Men jag vet att om jag rör mej så är hon borta direkt. Några stillsamma minuter vilar våra blickar i varandras innan hon vänder sej om och tycks ropa "kom så går vi." De försvinner stilla och majestätiskt i juninatten, mammaälg och hennes lilla rödpälsade kalv som hon haft stående i allt det gröna invid vägen.
   Kvar satt jag och konstaterar att det blivit juli men fortfarande var allt färgat av juni...

När livet väljer.

Tänk så märkligt det kan vara. Att plötsligt ändras livet och det som var viktigt förrut tappar sin betydelse. Det som gav glädje och livslust byter skepnad och blir mera neutralt, ett mera jasså.
   Livet går vidare och annat glittrar mer, lockar till upplevelse. Det är inte lätt att bryta upp, men ibland väljer livet själv. Vill skapa nytt och gå  vidare.

   Jag tittar på de slitna fönterkarmarna. Vet att varje spik varje penseldrag är gjort med kärlek. Skapat av ömhet och glädje. Inom mej ler jag och vet att här ryms så många minnen, här finns så mycket av mitt liv.

   Det är inte så att jag kommit på helt plötsligt, att nu vill jag inte lägre, nu ska jag vidare. Det är mer mitt lilla hus som säget att nu börjar vi att bli klara med varann. Nu har vi delat så mycket och den vackra gnistrande känslan vi hade, har börjat falna. Jag vet, all den djupa kärlek vi haft, tryggheten, skratten, längtan och glädjen kommer alltid att finnas inom mej. Och alla underbara, fantastiska minnen som format mej. 

   Jag tror att huset vill känna sej behövt. Det vill fyllas med någons passion och idéer. Något jag inte lägre ger det.
   Mitt lilla hus vill skapa nya minnen. Det vill vibrera av liv. Golvet längtar efter att känna bara fötter som mjukt smeker träet. Fönstren vill vara ramar som låter nya ögon skapa konstverken utanför.

   Det är inte så att min kärlek tagit slut, nej det kommer den aldrig att göra. Men när jag riktigt lyssnar inom mej, känner efter, så bara vet jag att så här har livet valt. Och när något tar slut så är det alltid början på något nytt. För oss båda.