Punkt; .

   Ibland tar orden slut. De vill inte bli formulerad och nerskrivna. Så är det nu.

   Jag kommer att komma fram till Umeå, jag fortsätter cykla på gymet och jag har cyklat förbi Själevad och är snart framme vid Sidensjö.
    Och i min tanke kommer det vackra uppburrade fåglar i en rönn. Sidensvansar, julkortsfågeln som ibland äter sej full just på rönnbär. Vart finns de på sommaren? Finns de vid mitt sommarparadis, fast jag aldrig sett dem där?
    Jag tycker om ordlekar Sidensjö bli lätt till en sidensvans.

    Ibland tar orden slut, men kanske inte riktigt i alla fall.
    Jag har hittat igen ett vackert block och en behagfull kulspetspenna. Mina ord ringlar sej ut i mitt lila block med träd på, blir till korta meningar som betyder så himla mycket för mej. Men kanske är det bara till mej själv de är skrivna där.
   Kanske det är där min fortsättning kommer att hamna.

   Om det blir några fler inlägg här, vet jag inte. Jag sätter punkt nu.
   Här sätter jag punkt;        .

Jag valde "Björkmackaparken" istället.

   Undrar ibland vad smärta är. Och hur hjärnan tolkar det, i olika situationer. Olika dagar, vid olika händelser.
     Jag tror att man ska passa sej för att säga, lite föraktfullt "jaha, nu går det minnsan bra att vara ute och gå, igår gnällde han när gräset skulle klippas. Då kunde han inte..."

    Det är också märkligt hur min hjärna styr mina tankar. När jag har ont, alltså ont, kanske inte värstaste ont, men den mest tärandes onda. När kroppen aldrig får vila och känna sej som i ett gult harmoniskt skimmer.
    Då styr min hjärna om mina tankar. Om jag inte är observant och motar bort det smutsiga som blandas i mitt glas när jag doppar penseln i vattnet till mitt livsakvarell, så blir mina tankar just så smutsiga.
    Jag orkar inte vara positiv, orkar inte tro på det goda. Orkar inte med mej själv och absolut inte andra.


   Läkaren undersökte min fot, tittade, klämde och frågade. Jo det gjorde ont där, ja när han tryckte där gjorde det jä..... ont. Mmm två månader och en vecka sedan. Absolut mycket bättre nu än förrut, men absolut inte bra.

   Ja, ibland stod jag ut med att smärtan i foten gjorde så ont att det till och med gjorde ont innuti öronen. Det gick bra att halta fram. Det gick bra att blunda så inte tårarna skulle rinna.
   Jag stod ut för att annars hade jag missade så många spännande, händelserika upplevelser.
   Hjärnan liksom talade om att "det gick."Att jag klarade det.

   Smärtan blev till lite starkare kontraster i konstverket - eller konstvärket kanske. Den fanns bara där och inte mer med det. Men den hindrade mej inte från att leva.

  " Jag skickar dej på röntgen direkt," sa läkaren. "Sen får vi se vad som ska göras."
   Medans han pratade om operation och kortisonsprutor, så sa min hjärna till mej att det där har du inte tid med. Så ont var det väl inte att jag skulle skippa min skrivarträff.

   Jag lyssande till vad min hjärna viskade till mej. Och i "Björkmackaparken (som min son trodde att det hette när han var liten, för vi hade mackor med när vi varit dit och lekt) var det mysigt med en morotskaka och te. Och trevligt sällskap.

    Jag undrar bara vad min hjärna sagt om jag hade haft en tråkig dag framför mej. Hade den tyckt att jag hade ondare då?

"Det här ögonblicket vill jag spara."

  Jag vill så gärna spara på stora och mäktiga känslor. Inte låta dem försvinna i vardagens vardagliga händelser.
   Men det är så lätt att låta dem förvirra sej bort i allt som händer. De försvinner i glömskans hav. Kanske blir man påmind ibland att just ja, så var det, nu minns jag...
   Det händer att man minns olika, när man ska dela sina minnen. "Nämen så där var det ju inte. Så här minns jag det."

   Jag blir så glad av mina små minnes anteckningar, som jag finner ibland. Jag får återuppleva känslan av både glädje och tacksamhet. Och ibland sorg, som också har sitt värde att minnas.

   Kanske är det därför som jag älskar att fotografera?  Att fånga ögonblicket en tiondels sekund. Att kunna spara det. Minnas. Dela det med vänner. Att få uppfyllas igen av den berusande känslan.

   Jag har sparat en magiska stund. En nästan helig känsla. Det som fyllde mej var stort, mäktigt och overkligt. Att jag verkligen upplevde det fick mej att bara stå aldeles still och bara finnas till. Att bara vara just i nuet.

  Utan att säga något till någon så hade jag tagit en ensam promenad i Kakamega, regnskogen. Mina fötter letade sej fram längs en smal stig. Och jag tänkte tanken "Ingen vet vart jag är och på skylten stod det att man fick gå på egen risk. Vilka djur fanns? Kunde jag gå vilse? Hur långt vågade jag gå?"

  Vackra fjärilar höll mej sällskap. En hornbill, kanske en kusin till våra skator, underhöll mej en stund. Bland allt lummigt och grönt fann jag en bänk att sitta på. Och plötsligt tog alla fåglar mej för ett gammal murket träd. De vågade komma fram, speciellt de med  svartblå glänsande fjäderskrud. Träd, blommor, lianer allt inramade min lilla sittplats, och dit vågade sej fler och fler fåglar.

   När jag äntligen bestämde mej för att leta mej hemmåt så var det med en stilla frid inom mej. Min stund där hade fyllt mej med något oidentifierbart. Något lätt och vackert.

   Och så stod jag där helt plötsligt. Mitt i det overkliga.
   Hade jag varit präst så hade jag trott att det varit vägen upp till himmelen som var framför mej.

   Jag bara stod där aldeles still, hur länge vet jag inte. Jag vet bara att det var mäktigt och att jag gärna återvänder till den känslan.
   Jag letade fram min kamera och tänkte "Det här ögonblicket vill jag spara."
   Och här har jag fångat den, precis den stunden finns här;

Foto; jag själv

Min egen pilgrimsvandring. Del 13.

   Jag som samlar på godispåsar. Papperspåsar som man öser smågodis i. Och är fortfarande så förrundrad över mångfalden på dem. Hur många olika har jag nu?

   Jag minns den där gången i Paris, när jag tydligen inte hade så stora problem i mitt liv, så jag måste skapa mej lite oro. Jag stod där och visste inte hur jag skulle förhålla mej till påsen i godisaffären. Den som jag nyss fyllt med små gelegodisar.
   Den var så vacker med pastellhjärtan på. Men fick den verkligen vara med i min samling? Den var ju av plast! Gilldes det?
   Efter stor vånda så bestämde jag mej för att okey då, den fick vara med. (Troligtvis för att den var så vacker och att den var från Staden, Staden i mitt hjärta.)

   Ja, nu hade jag samma vånda. Känner hur smått och fjuttigt det låter. Men gilldes det om jag cyklade på gymmet? Var det inte gå "Gå-på-gåbandet-till-Umeå", som gällde?

   Jag har stannat länge nog nu vid Gålsjöbruk. Jag har pluggat in mej på stället som Lars Stridsberg satte på kartan 1693. Och hur han utvidgade sitt bruk med ännu en stångjärnshammare 1701. Jag har läst om svårigheterna 1714 under krigsåren. Om bränderna.
   Jag har lärt mej om kyrkobyggen och framför allt om Hans Biskop från Kronoby i Österbotten, Finland. Hur han byggt åttkantiga kyrkor så även vid Gålsjöbruk.
   Jag vet att numera kan man bo, fira bröllop och ha konferenser på bruket.

   Ja, jag har stannat länge på min lilla rastplats. Men nu har jag bestämmt mej för att det är  aldeles tillåtet att cykla. Att fortsätta min "vandring" på cykel.
   Jag tänker inte lägga ner mitt projekt bara för att min fot inte riktigt vill detsamma som jag.

   Precis som i parolympics så tänker jag om lite grann. Kan jag inte göra på det här sättet, så gör jag så här istället.
   Jag menar inte riktigt att jämföra mej med toppidrotts män/kvinnor. Jag bara gör som de. Lite annorlunda.

   Vägen jag cyklat nu i ett par mil, är kantad av sjöar, men består mest av skog och några enstaka hus. Det känns nästan som den sista orörda vildmarken. Och jag trivs där i min egen takt, funderande på de ortsnamn jag nyss passerat. Grätnäs? Vem grät där? Eller är det felstavat och skulle egentligen heta Grötnäs, men det blev lite fel när de gjorde kartan 1843?

   Det är sådant jag roar mej med just nu, att fundera på oviktiga saker.

  

Om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in.

Foto;Jag själv.

    Att sitta på en sjö och fiska är en hälsokur.
   Solen värmde och snön krispade under kängorna. Ibland var en röding eller öring nyfiken på det gröna som blinkade nere hos dem, provsmakade och häpp så satt de fast på kroken.

   Mitt te smakade citron idag. Och den färdigskalade apelsinen var söt och god.
   Mina tankar vandrade runt i nutid och dåtid. Där fanns glädje och sorg. Minnen och framtid.

   Givetvis snurrade Kenya ett varv i min hjärna. Jag tänkte på massajerna och deras kultur. De stolta människorna, savannens vandrare. En etniskminioritetsgrupp.
   Vi kan tycka en massa, om människor i andra länder. Ta ställning och se det exotiska och fantasieggande med andra kulturer.

   Tidigt på morgonen så stötte vi ihop med ett helt gäng renar. Och ja, vi i Sverige har ju också en (faktiskt två) minioritetsgrupp(er.)
  Samerna, som lever enligt sina traditioner, som en del "svenskar" kan ha svårt att förlika sej med.
 Precis som massajerna så vill de skydda sin husdjur mot rovdjur. Inte mot lejon och hyenor, men väl mot björn, järv och varg.
  Precis där som här blir det konflikter. Oliktänkande som har svårt att mötas.

   Så långt bort och så nära. Så lika och så olika. I underläge.

  Jag tittade upp mot solen. Samma sol som nyss tittat på mej vid ekvatorn, värmde mej nu vid fjällsjön.

  Och jag förstod vittsen med "Eart Hour," den släckta timmen som vandrar runt våran jord. Våran gemensamma jord. Vårat gemensamma hem.
   Det spelar ingen roll om vi är från Uganda eller Österrike. Om vi är jämtlänning eller kurd. Same eller massaj. Vi bor här, med ett gemensamt ansvar. Både över jorden och varandra.

    Och om inte alltför länge flyttar vi ut och andra flyttar in. Så vi borde nog tänka till och lämna detta hem beboligt för dem som kommer efter oss...

   Så därför, som en symbolisk handling släckte vi ner här hemma och rensade fisken till skenet av tre värmeljus.



 

Det smakar krav...

   Jag har en känsla av att tedrickare är lite mer finsmakare än kaffedrickarna. Eller?

   Jag menar bara att min erfarenhet av de som varje morgon måste ha sin koppkaffe för att komma igång, det är att det är samma sorts kaffe varje dag.
   Och samma på dagen och på kvällen. Ja, to m på natten.
   Jag är medveten om att jag kan ha fel.

   Som inbiten tedrickare så har jag idag hunnit med flera smaker i min tekopp. Jag har många favoriter, kanel och jasmin ligger högt på smaklökars önskan.
   Apelsin/choklad, ett rött te från Sydafrika är min lilla lyx.
   Att stoppa näsan i lakritstekoppen är också en njutning.
   För att inte tala om grönt te.

   Nästan som att plocka en påse med smågodis.

  Men det mest fantastiska är att jag kan göra skillnad. Att jag kan hjälpa någon till ett bra liv.
  Bara genom att välja rätt i affärens hylla.
  Att välja krav och fairtrade.

  "Någon" slipper andas in farliga gifter som tebusken annars skulle vara besprutat med. "Någon" får rättvist betalt och kan låta sina barn gå i skola."Någon" får rätten att vara fackligt ansluten...

  Det smakar nästan bättre än teet, att veta det.

  Ojps, det samma gäller ju kaffet och cacaon och...

                                          Foto; jag själv.

Jag förstår precis den känslan.

   Ibland säger några enkla rader så mycket. Man behöver inte konstra till det.
   På min mail stod det "det är inge kul här hemma, det var roligare i Kenya."
  
   Ja, det tar tid innan själen kommer ikapp. Innan vardagslivet blir mitt igen.
   Men sakta faller allt på plats. Mitt liv fortsätter, mitt Sverigeliv.
  
  Jag förstår precis vad hon menar, "det är inge kul här hemma, det var roligare i Kenya."
  Jag förstår precis den känslan.

                                Foto; Jag själv, med min Nikon 14.2 mpix.

Hi hi, jag menar förstårs att jag fotat med min Nikon, inte att fotot föreställer mej själv, hi hi.

Så trillade idén in.

   Så trillade idén in. Nu vet jag.
   Min nya bokhylla ska få hyllplan som är klädda med blad från gamla kartböcker. Och kanske, kanske ovansidan också, om sidorna är nog tilltalande.

   En liten bit av en hylla ska vara till för min reselitteratur. Mina senaste böcker är faktiskt köpta på rean, de handlar om promenader i Paris, London, Prag och ja, vart var det nu?
  Vackra böcker med tecknade bilder om sevärdheter och små oaser.

   Det är rofyllt att bara läsa och drömma sej bort. Och sedan att faktiskt resa också...

   Mitt senaste underbara resetips, plasthandskar!
   Så otroligt bekvämt att ta fram och använda när man ska skala en apelsin. Spelar ingen roll om du nyss hanterat smutsiga pengar, eller bara är lite dammig. Men det bästa av allt, du slipper klibbig apelsinsaft mellan fingrarna och i hela handen, efter din fruktstund.

   Men oj, nu kom jag från ämnet. Min bokhylla, som står här och ser lite vilsen ut.
  Jag tror att den saknar böcker.
  Så då förstår jag att den har hittat hem.

Min egen pilgrimsvandring. Del 12.

   Det börjar gå trögt det här. Att börja gå igen. På träningsbandet.
   Men idag ska jag prova. Bara en liten kilometer. Och inte tänka när jag står där, "Det här gick ju lätt jag fortsätter." Om det nu gör det, vill säga.
  
   Jag har bestämt mej för att inte deppa. Inte tycka att allt är som en tjock grå filt, bara för att jag inte kan rusa fram som jag är van.
   Jag kan ju så mycket annat...

   Vad då? Tänkte jag skriva (och skrev det också.)

  Här är min se framemotlista;
  En kilometer på bandet. Bara för att komma igång.
  En kilometer väntar på mej i badhuset också.
  Överväger en fotokurs, nu i vår.
  Sortering av mina böcker och det innefattar ett glatt adjö till många av dem.
 
  Och min födelsedag! Inte för att den är så speciell. Men den är min. Funderar att spendera den på relaxen. Men en bok, en morgonrock och en god sallad.
   Hoppas att det är riktigt kallt så jag kan gotta mej i en varm bassäng och ändå känna kylan bita i kinderna. Kanske lite kalla snöflingor som sakta dalar ner på mej som pricken över i:et.

   Min pilgrimsvandring har inte bestått av så många metrar på sista tiden. Men dessto mer tankar.
   Och något som slagit mej är att så många människor som slaviskt följer massor av serier på tven.
   Varför lever de inte sina egna liv?

   Och om det nu känns som om jag hade en grå filt över mina axlar, så ska jag brodera dit lite oranga blommor idag, för att få det lite färgglatt omkring mej.
  

Min "nya" bokhylla.

   Varför berörs jag av begagnade, gärna lite slitna saker?
   De får gärna vara skamfilade och lite trasiga.
   Och hus som är gråa och vindpinade klappar mitt hjärta några extra slag för. De som står övergivna med ledsna tomma fönster, där är det kärlek vid första ögonkastet.

   Jag har precis köpt en bokhylla. Redan när jag såg den första gången stannade jag till, värmde min blick i det slitna träet. Det syntes att den varit använd, kanske inte bara som bokhylla.
   Lejontassarna som den stod på stack stolt fram och lyfte hela hyllan en decimeter från golvet.

   Två hyllplan där det egentligen skulle ha varit tre, retade min fantasi. Skulle man lägga dit en i helt avvikande färg? Eller skulle den hyllan tapetseras med urrivna boksidor?

  Den var inte mer än hundratjugo centimeter hög, så ovansidan syntes bra, där någon kanske haft en krukväxt och vattnat förmycket så träet fått fläckar och bågnat lite.

   Jag är glad att jag är den jag är, för precis så är det med människor också. Jag kan se bortom ytan. Jag tänker ofta att jag vet ju inte varför den jag möter är som den är. Jag vet ju inte deras historia och då ska man inte dömma.
   Och bakom den mest annorlunda människan jag möter kanske den mest spännade historia finns.

   Precis som min bokhylla kan jag se genom allt det slitna och ser att den har en själ. Jag ser att den varit älska och använd.

   Jag är glad att jag inte fastnar för det mest perfekta och intetsägande.

Min egen pilgrimsvandring. Del 11.

   Jag ska fortsätta min promenad.

   Jag ska snart resa mej från denna underbara plats, där jag stannade i slutet på januari.
   Ja, nu är det ju inte riktigt så att jag suttit stilla i över en månad. Men mina gåbandspromenader med uppdaterade kilometrar har av förklarliga anledningar fått vila.

   Jag var in i en sportaffär i Nairobi och där fanns massor av gå/löpbandsmaskiner. Och där stod jag en stund och bara log. Snart, tänkte jag är jag på väg till Umeå igen.

   Men en pilgrimsvandring är inte bara att gå. Den innebär reflektion också. Och möten med andra människor. Så det är nog det sist nämnda jag ägnar mej åt. För jag kan inte gå på bandet just nu.

   För en månad sedan fastnade jag men min tå i ett av banden på min ryggsäck. Knak. Aj vad det gjorde ont.
   Så i en månad har jag haltat omkring. Struntat i att det gjort ont. Gått på dammiga vägar. Bestigit ett litet berg i regnskogen tidigt en morgon. Upp och ner i trapporna på ett fd kloster. Vandrat runt i teodlingar. Dansat med barnen i Wayowayo (fritidsgården i en kåkstad) och dansat på ett bröllop. Också har jag har gått och gått och...

   Så nu, här hemma i Sverige måste min fot få vila. Den tycker om att vara i högläge. Att bara vara still.
   Så därför har jag inte lämnat mitt rofyllda läger, en liten bit ifrån Gålsjöbruk.

   Jag sitter där och tänker. Sorterar mina tankar och foton från min (våran) så otroligt häftiga resa.

   Jag sitter nog där och äter en tallrik tärnad frukt med lite youghurt och honungsglaserade jordnötter.

   Och känner att livet är så helt underbart och snart är jag om inte på banan igen, så på bandet igen. 
  

Känner mej som grevéosten i sin kupa.

   Jag lever lite i ett vakum, just nu. Jag vet det sedan förrut, att sådan är jag.
   Känner mej som grevéosten i sin kupa, lite avskärmad. Alla ljud och röster når inte riktigt in till mej alla gånger.

   Jag blir lite ledsen av saker jag möter. Ser saker i en annan dimension.
   Ser våra lyxproblem och vänder bort min blick. Orkar inte med dem. I skyltfönstret ser jag alla skal jag kan välja på till min Iphon. För det är klart jag har en Iphon? Eller?
   Jag vet, det här är min värld, med våra "jobbiga" val. Cerise? Eller kanske zebrarandigt skal?        

   Och var det rätt person som blev utröstad i matlagningsprogrammet?

   Jag vet, det tar ett tag för mej att landa. Att lyfta på ostkupelocket och krypa fram.

  Jag har hunnit titta igenom hela högen med post nu, den som legat och vänta på mej. Och nästan längst ner fanns ett orange kuvert. Jo, oranga pensionskuvertet låg också där. Men det här var lite mer apelsinorange och mindre.
   Innehållet var ett fint kort med fina ord i. Och jag säger det här och nu, som svar; klart vi kommer och hälsar på!

  Egentligen är det en glad solros på kortet, som tittar lite över kanten på sina solglasögon.
  Det står på köksbordet och jag ser på det ofta och tänker att det är solen. Samma sol här, som den som lyser på andra sidan ekvatorn.

  Och jag tycker att den säger till mej att det tar lite längre tid, här uppe i norr. Det tar längre tid innan vi släpper in värmen och berörs. Det är så mycket lättare att ägna sej åt ytliga oväsentliga saker.
  
   Den säger också det jag redan vet, att jag lever i ett fantastiskt land. Tryggt och välordnat trots vår ytlighet. Inga jordbävningar, inga tsunamin, inga vulkan utbrott...

   Och den säger också att vi alla bor på samma jord, det är allas hem och vi har alla ansvar för den.

   Kanske tolkar jag in aldeles för mycker i det lite sneda leendet på solen (solrosen.) Men jag tycker mej se att den ska lysa över Kenya och se till att valet fjärde mars kommer att gå bra. Att det blir lungt och fredligt och rättvist.

   Jag ska också skriva att jag blev väldigt glad av kortet. Tack.

 

Moringa.

   "Moringaroad please," jag det var så vi sa till taxichauffören när vi skulle hem. Jo, vi sa väl "Savelberg" också antar jag.
    Men det var bara en adress, en gata så lika alla andra  gator i Nairobi. Gropig, halvt om halvt trottoarlös, röd av sandigt damm. Kantad av murar och stora träd. Och efter klockan 19.00 ganska öde.

   Moringaroad, ett gatunamn, ett tillfälligt hemma.

   Av en slump så stötte jag på namnet igen. På Body shopen, när jag skulle köpa en ny flaska av min favoritolja.
   Jag är lite tråkig och brukar alltid köpa samma doft, clementine. En liten flaska på 100 mg som räcker länge trots att jag använder den på händerna, i ansiktet, på kroppen och t om i håret.
   Men på en av flaskorna stod det moringa. Den doftade moringa. Ja, inte dammig väg med grillad majs och het sol.
   Hur luktade det då? Och vad var det då?

   Jag fick berättat för mej att i Indien så var det elefanternas favoritträd. Och det var oljan ur fröna som användes.

   Så nu har jag suttit och läst om moringa träden, ja det är ett helt släkte, utspridda på den södra delen av vår värld.

   Det är nästan ett mirakelträd. Användbart till mycket, näringsrikt och snabbväxande.

   Hade jag inte bott på Moringaroad, så hade inte min nyfikenhet väckts av namnet på flaskan. Och jag hade väl inte mått så illa utan den här kunskapen egentligen.

   Men just nu känner jag mej bara så glad att jag bott på en gata döpt efter detta häftiga träd.

   Fortsättning på mitt inlägg, två dagar senare;
 
   Jag tycker om att glädja mej i onödan, istället för att oroa mej i onödan.
   Nu har jag glatt mej, inte i onödan kanske, men av fel anledning.
   Jag har varit så glad att jag bodde på Moringa. Och så gjorde jag inte det!! Jag bodde på Muringa. Men skit samma, jag har lärt mej massor om träden moringa. Och jag har varit glad och nöjd. Och är det fortfarande.
  

Hoppas att min själ inte tog båten hem.

   Det tar tid för själen att hänga med.
   Förr var allt så enkelt, man gick, tog hästen eller kanske en långsamt skumpandes buss. Eller lokaltåget som stannade vid varje station.

   Min själ är inställd på pole pole, dvs långsamt långsamt. Den har har inte riktigt kommit ikapp. Trots att jag bromsade in på slutet och tog tåget hem från Arlanda.

   Nej, min själ har inte riktigt hunnit hem än. Att förflytta sej från ekvatorn och hit hem tog 25 timmar. För mej! Min själ behöver betydligt längre tid för att anpassa sej hem.

   Melodifestivals låtarna blev skön god natt musik. Jag somnade. Snarkade. Flöt bort i drömmarnas land.
   Med en telefon signal återkom jag till "riktiga livet." Men vilket liv? Vart?
   Yrvaket tittade jag mej omkring. Vart var jag? I vems hem sov jag? Jo, för jag fattade att jag vaknade någonstans.
   Jag kände inte igen mej. Igenom min hjärna tumlade olika sovställen. Det var inget tält. Inga kala väggar. Inget malarianät...
   Bredvid mej halvlåg någon i soffan. Soffan! Då måste det kanske vara hemma hos Joseph?
 Tankar sega som acaciahonung försökte ta mej till nuet.
   Då säger jag helt ologiskt till personen bredvid, "den där tven är jättelik min." Jag orkar inte forsätta meningen utan pekar med hela handen och hoppas att personen är tankeläsare och förstår att jag menar att tv-bänken också är liknande den jag har hemma.

  Pole, pole väldigt pole går det upp för mej att jag känner igen mer saker. Blommorna i fönstret. Böckerna. Tekoppen.
  Och han som ligger i andra änden av soffan är ju han jag lever ihop med sedan 1000 år.
  Jag är hemma.

   Men min själ den svävade kvar bland leende och dansande barn. Ville inte släppa taget om värmen och glädjen. Den ville forsätta höra massajernas sång och hyenans skratt. Den ville stanna under malarianätets skydd. Och lyssna efter flodhästarnas frustande och blåsande i vattnet.

   Jag ska ta det lungt idag. Köra någon tvättmaskin. Koka en kopp chai. Och mest sitta och vänta in min själ.
   Jag hoppas att den inte tog båten hem, för då blir det inte mycket gjort på väldigt länge, för mej.
   Men då får det väl bli så då!

  

Tre saker som ville bli nedskrivna.

   Ska man skriva listor? Ska man rangordna upplevelser?
   Jag vet inte. Men man kan behöver ju inte skriva från 1-10.
   Så nu skriver jag tre saker som bara trillar över mej. Tre saker som berört på något sätt, utan att var någon topptio lista.

   1. När jag får kliva ur safaribussen på savannen och hålla min fot som jämförelse mot ett avtryck av flodhästens stora trampdyna i leran. Aldeles nyss hade den gått förbi där, på väg ner i floden, detta märkliga djur.

   2. Min ensamna promenad i regnskogen. Där massor av gula små fjärilar höll mej sällskap. Och en svartvit hornbill nyfiket funderade på vem eller vad denna vita varelse var för någon/något, som sakta smög fram.

   3. Jag måste skriva min lunch på Javahouse, bestående av ananas, papaya, melon, mango, vindruvor och jordgubbar toppat med yougurt, nötter och honung. Precis så, mest fruk och sedan lite av det andra. Som avnjöts i skuggan av stora svalkande träd.

   Som sagt det är inte någon rangordning, bara precis det som trängde sej fram i min hjärna som är så full av upplevelser och intryck.

Mitt liv just nu.

   Mitt liv just nu ar varmen, solen och mangojuice.
   Det ar fotter roda av sand.
   Det ar hyenans skratt pa natten.
   Det ar stora leenden bland dansade barn.
   Det ar masaidans under svart stjarnhimmel.
   Det ar lejonungar som tumlar runt.
   Det ar haftigt varmt regn.
   Det ar ugali.
   Det ar spannande kultur.
   Det ar ... ja, det bara ar mitt liv just nu, lite annorlunda an det brukar.
   Och jag alskar det.

     

Min egen pilgrimsvandring. Del 10.

   Aldeles strax ska jag pausa. Stanna till, kliva av mitt gåband.
   Jag har fantastiskt nog nått fram till det ställe där jag aldeles på riktigt, skulle kunna stannat vid. En rastplats vid vatten. Med bänkar och bord och till och med utedass.
    Här ryms husbilar och någon husvagn. Och så jag då!

    Jag kan inte historian om Gålsjöbruk, men det är inte länge kvar innan vägskylten visar höger, men jag går inte ända dit fram. Inte till den intill liggande kyrkogården heller. Fast den lockar med sina gamla gravar.
    Kanske röker jag en abborre som jag metat upp och dricker en sparad efes från Turkiet till fisken.
    Och nu stannar jag här i ensamheten på Gålsjöskogen. Och nu gör jag en lång paus från min vandring till Umeå på mitt gym.
   

   Imorgon sätter jag mej på flyget som ska ta mej till Nairobi. Mina fötter kommer att rödfärgas av sanden. När jag snyter mej är det som kommer ut ur min näsa också färgat av sand. Har man en gång trampat på Afrikas röda jord, så finns den för alltid kvar...
 
   Jag kommer inte längre att titta efter hur många meter jag gått. Inte hur långt tid jag har kvar på min timme att gå.

   Jag kommer att vandra  i den toppmoderna staden och njuta av värmen. Jag kommer att gå in på Yaya centre och shoopa spännade saker.
   Jag kommer att att gå i det man inte får kalla slummen längre, ordet är utbytt mot kåkstäder. Men människorna och dess "bostäder" är inte utbytta.

   Jag kommer att sitta i Nairobi National Park och dricka champanj och äta ananas. Medans elefanterna och zebror strövar runt omkring.
   Kanske besöker jag Sheldricks för att titta på elefantbabysar som får mat i en gigantisk nappflaska.

    Jag kommer att cykla i Hells Gate, och fotografera och fotografera alla gnuer och vårtsvin - de sist nämnda är mina aldeles speciella favoriter.

    Masaierna kommer att visa mej alla djur på savannen. Och de kommer att dansa och "humma" sånger på sitt traditionella vis.  Och bjuda på den mest fantastiska middag när afrikanatten är aldeles "brack."
   
    De handikappade barnen i Kiriko kommer att nyfiket titta på vitingarna, muzongos.
    Mina ögon kommer att tåras av lycka då jag tittar ut över alla odlingar där, ananas, kaffe,te, sockerrör, mango...
   Jag tror att en liten bit av min själ blev kvar där i  byn Kiriko. Den svävar stilla i värmen och i alla glädje som finns där.
   Det ska bli kul att hitta igen den och känna mej aldeles hel.

    Jag vill fyllas av allt det positiva som finns hos de människor som i våra ögon kallas fattiga. Och på något konstigt sätt, så inser man att det är svårt att tycka så efter ett tag, de är ju de som är rika. Rika på allt det som vi tappat bort.

    Tycker redan att jag känner den heta, kryddiga doften av Afrika.

    Twende! (Som betyder "nu åker vi" på swahili.)
 

Min egen pilgrimsvandring. Del 9.

   Vem är det som går och går och aldrig kommer till ... Ja, så kan det kännas ibland. Men jag går. Och idag fick jag en annan dimension på min vandring.
    Kanske är det de som är en pilgrimsvandring, att vara stilla i sina egna tankar. Och låta de stora, ibland ofattbara frågorna komma till mej.

   Jag har fortsatt in i Ångermanland, styvmorsviolenslandskap vill jag minnas. Vägen är lättgått fast det är lite uppför.
   Mina tankar snuddar vid luffarna, förr i tiden och jag inser att ja, de kunde nog vandra genom hela Sverige trots att det tog tid.
    Här är sommarvackert med mycket skog och små vattendrag.

   Och helt plötsligt är jag i Sollefteå och möter Ångermanälven. Stor och mäktig när jag går över bron. Jag kan inget alls om älven. Vet av monumentet att det flottats i den och den är känd för sin lax. Men resten måste den berätta själv för mej. Vart kommer den ifrån? Har den någon liten bokstavs diagnos eller är den bara lugn och stillsam hela vägen?

   Jag fortsätter åt höger när jag kommit upp på, kan det heta nipan? Kanten jag går på som ligger högt ovanför älven.
   Den är inte lika vänlig som Indalsälven eller nej det var fel att säga så, den håller sej lite mer på avstånd. Har en större integritet kanske. Den bara finns där.

   Jag tänker mycket. Tänker på den gamle mannen, han som håller igång med promenader och cykling. Med kluriga uträkningar. Som tycker om smårödingar till middag. Och som vårdar sin hustru, hon också 80+.

  Tänker på hur man kan ställas inför frågor som man inte visste att man kunde få. Frågor som man inte kan veta svaret på.

   Om det efter tia-attacken han nyss haft, skulle komma en stor stroke, ville han att de skulle försöka hjälpa honom eller skulle de låta bli?
   Vad tänker man när man känner sej som en tidsinställd bomb, som man inte vet om den ska explodera och inte när i så fall.
   Jag hoppas att någon satte sej ner hos honom och höll om honom, när han måste fatta sitt beslut.

   Det var det jag ägnade många tankar åt på min promenad idag. Att ställas inför det ofattbara och vara aldeles ensam i sitt beslut.

  Vid Överlännes svänger jag vänster, medans Ångermanälven fortsätter rakt fram mot havet, och den märker knappt att jag säger "hej då." Vägen jag följer nu den går uppför, uppför, uppför...
  Med svetten rinnandes efter ryggen så vet jag att snart så är det fika-tajm igen.

  Och jag fortsätter tänka på den gamle mannen och det beslut han tog. Och på hur jag skulle ha valt.

Jag gillar bloggar.

   Jag gillar bloggar. Att läsa bloggar. Och jag fastnar lätt i dem. Tiden rinner iväg och hoppsan en timme har gått.
   Massor av bokbloggar är jag inne och nosar på. Plockar åt mej tips och memorerar författare.

   Men jag följer bara tre, de andra kommer jag mest in på av en slump. Läser och häpnar ibland vilka fina sidor jag hittat.

   Här är mina favoriter.
   "Bakemyday" trycker jag på gilla knappen för. En ung kreativ kille, med bakning som intresse. Läckra bilder och gärna mjölkfria. Honom hittar jag igen i olika magasin där hans recept som är så konstnärliga och många gånger roliga. Att han gillar Paris är inte helt fel.

    "Mat- och bakbloggen Frostrosor" väcker också lust att plocka fram ingredienserna och sätta igång. En småbarnsmamma som delar med sej av sitt liv i köket. Med två mjölkproteinallergibarn (oj vilket ord) så tilltalar hennes recept och foton mej.

    "Tantbloggen," som inte alls skrivs av en "tant" utan av en kvinna någonstans mitt i livet. Hon funderar, reflekterar, summerar och tycker till. Konstigt men även hon har en liten bit av sitt hjärta i Paris.

   Önskar nog att jag också kunde vara lite mer ambitiös, men jag är jag.
   Ville ha en egen annorlunda blogg om min pilgrimsvandring. Med mer tankar och funderingar. Med mer grus i sandalerna. Och en inlagd karta. Men så vart det inte.

    En fiskeblogg vore kul. Full med foton rakt ner i färgglada draglådor och glittrande fiskefjäll.

    Vill också ha en egen reseblogg. För foton och dagboksblad. För kartor och minnen. Men...

   
    Jag ska nu göra som jag ser att andra bloggare gör. Tacka för att ni läst min blogg.
   
    Summera år 2012 och skriva att jag gjorde jag 81 inlägg.
  
    Det mest lästa inlägget var; 1. Havannamamman.
                                                 2.Var det en dildo jag behövde.
                                                 3. Han är topplocket i min motor.

 

Min egen pilgrimsvandring. Del 8.

    Jag har fortsatt min vandring i kartboken och på gåbandet.
   Och i bassängen, det får väl symbolisera en simtur i Indalsälven, det då.

   Dax att röra på sej och jag fortsätter längs 87:an. Varför? Varför har man glömt att ta med den här delen av Jämtland när man skrev turistguiden? 

   Krångede kraftverk är väl ett störande moment i allt det vackra. Men väcker tankar. Vattenkraft? Kärnkraft? Något ska vi ta vår energi ifrån...
   Jag blir gladast av de stora vingarna från vindkraften.
  Solceller är också en trevlig bekantskap och jag hoppas att få se mycket av det i Kenya.
 
   Alltså, nu ska jag fika igen. Det kan inte bli annat än en kopp varm choklad (fairtade) med vispgrädde. Och filmjölkslimpa med bara bregott på.
   Jag stannar i Gevåg, sitter åter igen vid Indalsälven aldeles där den snuddar vägkanten på en fikaplats med bord och bänkar. Så vackert och jag riktigt känner hur det fläktar svalt i solen.

   Jag är själv förvånad hur långt jag hunnit. Tittar på kartan och räknar mina kilometrar. Jo, det stämmer.
   Jag går förbi Ragunda gamla kyrka. Och kan man gå förbi Döda fallet utan att nämna det. Utan att låta tanken snudda vid 1796?  Som en spännande saga fast på riktigt. 
   Numera är det även känt för sin utomhusteater med vridläktare.

   Vi följs åt ända till Bispgården, jag och Indalsälven. Vi har olika mål och det har varit kul de mil vi delat, men nu svänger jag norr ut på en rödasfalterad väg.
   Skrattar lite när jag ser vägskylten Blåsås och strax kliver jag in i Ångermanland.
  
    Idag när jag gått färdigt på bandet kom en medgymmare fram till mej och tyckte att jag var duktig som gick så snabbt och så länge.
    Tänkte säga att jag snart var i Sollefteå.
    Men jag sa bara "tack, jo jag känner mej duktig också."

  

 

Jag vet att det inte var bättre förr, men...

    Tror att jag börjar bli gammal. Jag vill ha det på det sätt jag är van!
    För äventyr är jag inte för gammal, men för att ta mej till äventyret.

    Förr hade jag en biljett, som jag kunde ta fram och kolla på. Jo, dagen stämde, tiden stämde, alltså allt är ok. Ååå jag vill ha en vanlig gammeldags biljett nu också.

    Nu sitter jag här med ett repigt visa-kort (hoppas fungerar hela vägen.)  Där i det kortet finns en flygresa. Bra då vet jag det.

    När jag tar fram mitt pass och tittar så vet jag att där ligger t om två flygresor. Bra då vet jag det.

    I sonens mailbox ligger sista resan. Bra då vet jag det också...
   
  
   
   Jag den stora globettrottern (ha ha) stod först i kön på Arlanda gate 5, framför oss låg en härlig vecka i Tunisien. Ja, jag stod först i kön snabb och effektiv. Reseledaren. Det var jag det.
   "Jamen det här är ju ingen biljett," säger killen i incheckningen, "det är ju bara bokningsbekräftelsen."
   Pling, sa det i mitt huvud, kul med en vecka i Stockholm istället.
   Jag hade inte klickat mej fram nog långt på datorn, så jag hade inte skrivit ut rätt papper. Alltså biljetten.
   Efter den gången så vill jag inte vara redeledare mer. Vill inte uppleva den känslan igen.
 
   Men nu sitter jag här och tittar på mitt visakort och pass, som ska ta mej till en annan kontinent. Och förhoppningsvis hem också.

    Jag tittar också på en annan biljett som jag sparat. Den är mörkgul i hård papp. 3 gånger 5,5 centimeter.
   SJ persontåg Tur och retur, står det på den. Priset var 3.50, men det är överstryket och istället står det 4.30. Den gäller i 10 kalenderdygn och stämplas genast vid uppehåll, allt står på den lilla papp biten.
   Med den i handen så visste min farmor Emma att hon hade en biljett från Stöde till Sundsvall och hem igen.
    24.3. 1948 är datumet.

Jambo. (Hej, på Swahii.)

    Det är 15 år sedan nu. Sedan ett telefonsamtal från min vän Monica gjorde att spännande saker hände i mitt liv.
   Att jag klev av de ekorrhjul jag befann mej i.
   Så här var det, jag fick frågan om jag ville följa med som moraliskt stöd, när Monica skulle till Birka folkhögskola för att få vägledning om vilken linje hon kunde söka.
    Jamen det var klar att jag följde med. Hade aldrig hört talas om folkhögskolan. Visste inte vad det innebar att gå där. Inget om studiebidrag. Inget om de olika linjerna som fanns.

   Just då i mitt liv snurrade det för fort. En åttaåring och en sexåring, varav den minsta precis skulle börja skolan, nej det passade inte in i mitt liv med skiftgång då. Ville inte vara borta så många kvällar, nätter och helger, ville inte...

   Mina älskade föräldrar hade flyttat på servicehem, och för dem ville jag finnas till.
   Tyckte mitt liv mest gick ut på att klippa naglar, hemma, på jobbet och på servicehuset. Mitt liv måste väl gå ut på något annat? Eller?

  För att korta ner historien, så var det jag som började på Birka, inte Monica.
  Jag valde en linje som hette "internationellalinjen med miljöinriktning."  Allt föll på plats, hela jag blev bara så lycklig. Guldår.

  Mina fem veckor i Kenya och mina vänner som jag mötte nere i Afrika och de som jag gick skola med har berikat mitt liv. Så otroligt.

  Det sägs att har man trampat i den röda sanden, så finns den för alltid kvar på huden. Kanske är det så?
  Året därpå reste jag ner med min fina vän Yvonne som jag träffade just på Birka.
  Åren har gått, mitt liv ser så annorlunda ut nu. Det har ett helt annat tempo.

  Varje gång jag tittar på mina foton från mina resor, ekar det svagt inom mej, en längta tillbaka, något oidentifibart darrar till.

  Jag tror på att man ska uppfylla sina drömmar. Jag inser att livet är aldeles för kort för att slösas bort och jag tror på att man själv väljer sitt liv.  
  Så därför reser jag snart dit igen...
  

Jag skriver listor på det jag gjort, jag.

    Jag tycker inte om långa listor på saker "att göra." Det får mej att inte vilja göra. Massor av måsten.
    Nej, jag har vänt på allt. Jag skriver en lista på det jag gjort. Så jag kan se hur mycket jag hunnit, hur effektiv jag varit.

    Idag har jag skrivit flera saker som jag fått undan. Inte stora världsliga ting, men puzzelbitar i mitt liv som jag måste lägga.
    Jag har avbeställt Dagens Nyheter. Jag har monterat ihop en box som jag köpt på IKEA, och börjat sortera i den, kläder som ska med mej på resan. Jag har letat fram telefonnummer, så att jag kan ringa på måndag och fixa då (sådan är jag, skjut upp allt som går till morgondagen ;)

    Jag har ringt och beställt mer alvedon och voltaren. Och jag har bestämt mej för att inte oroa mej för smärta. Och det beslutet tar jag idag, när jag har jätteont. 

   Det måste väl bli en kul blogg EFTERÅT, att berätta hur jag inte kunde flyga hem från Afrika för att jag stod på savannen och bara skrek och grinade för att jag inte kunde gå. Som jag gjorde på ÖB.
   Tänker så här; det måste ju finnas smärtstillande där också, även om det är annat än vad jag är van. Kanske någon väldigt rolig sort...
 
   Vad jag också skrivit att jag fixat på min lista är glädje, förväntan, ödmjukhet, tacksamhet och skratt.
   Alltså det har jag redan packat ner.

Min egen pilgrimsvandring. Del 7.

    Idag föll ett tidningsurklipp ur en bok när jag sorterade böcker.
    Jag hade rivit ur det, ur Dagens Nyheter 2009. Jag minns det så väl. Hur ledsen jag var och hur gärna jag velat vara med.
    "Pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela." Svenska kyrkan i Hässelby hade en informationsträff.

    Jag var hemma, sjukskriven för min rygg. Uträknad. Nerräknad.
    Livet var mest ont. Inte som Lena Ph sjunger, "mest på natten, inte så mycket på dan..."  Ont jämt. Illont. Glödheteont. Depparont.
   Och inte gick det att tänka på någon vandring till Compostela inte.

   Idag när jag gick min timme på gåbandet. Min egen pilgrimsvandring, så var det inte kul. Tungt, motigt och bara nej, vill inte.
   Jag kände att inte var det här jag ville.
   Jag ville gå på riktigt. Känna luften. Höra gruset knastra. Se nya vyer. Riktiga pilgrimsvandringen.

   Men så mitt i det svettiga, så tänkte jag på kakorna jag ätit idag, på kalaset jag varit på. Fina hembakade kakor i trevligt sällskap. Men det var just kakorna som mina tankar började snurra runt.

   Jag mindes när jag som barn följde med mamma på syjunta.
   Vad underbart för själen. Mamma och hennes vänninor träffades och handarbetade eller stoppade yllestrumpor med hål i hälen. Och fikade, givetvis hembakat och kaffe. (Ingen drack te.)
   En aldeles legal både avkopplingsstund och socialsamvaro.
   Idag skulle nog någon jämnställdhetsminister lagt sej i satt stopp för träffarna eller krävt könskvotering.

   Kakor är som små hantverk. Något för både ögat och gommen. Och näsborrarna.

  Ja, idag så mindes jag mina barndomstanter. Och vilka kakor som förknippades med vem.
  Mammas var nog hennes stora jitterbuggare. Eller schackrutorna som jag aldrig begrep hur hon fick till just så rutiga.
   Faster Irmas var nog smörkransar (eller hette de kammar) med pärlsocker på. Och mormors måste bli brysselkex med grönfärgat socker.

   Och jag då? Blir nog inte ihågkommen alls på kakfatet...

   Ivarje fall så gick jag en bit till på kartan. Jag gick genom tunneln vid Statsberget och några hundra meter till. Där stannar jag.
   Där finns en plats som ger ro för själen utan syjunta.
   Den syns inte från vägen men där går en lång, lite ranglig trappa ner till Indalsälven.
   Där en egen lite värld  öppnar sej med spångar ut till stenarna i vattnet. Och aldeles vid stranden finns bänkar och bord.  
   Och just nu känns det som om jag vill sitta där och mumsa småkakor och dricka te. Och  inte alls gå ett enda steg till på denna vandring.

   Ja, så är livet just. Men jag vet också att imorgon är en ny dag med nya tankar.
  

 


  

Min egen pilgrimsvandring. Del 6.

   Jag fortsätter att gå. I min takt. Fortsätter att njuta av naturen runt om mej.
   Vatten har alltid betytt väldigt mycket för mej.

   Och vad jag glömt att skriva om, var den underbara lilla vilopausen vid Ösjön.
   Nere vid sjökanten fanns ett vindskydd, eller ett skydd för att slippa höra all biltrafik aldeles ovanför kanske. Men det var inte där jag satt mej. Nej, på bryggan med en kopp grönt te och ett grovt härlig aprikos/nötbröd  från Frejabageriet. Med ost och soltorkad tomat på.
   Med mina trötta fötter doppade i vattnet satt jag där en stund. Tankade in energi från fikat, stillheten och den bländande vattenytan.

   Men jag har ju hunnit längre. Jag har hunnit passera Indalsälven vid Stugun. Stor och bred flöt den fram just där.

   Mina tankar går åter igen till hur variationsrik den är.

   Kan man säga att älven "gått in in väggen?" Kan man säga det? 
   Jag menar när den stor och strid bara vräker sej fram och har världens energi och vilja. Kanske till och med en längtan till havet?
   Då kommer människorna på att den energin ska utnyttjas.
   Jag vet inte vart den första gången går ner för räkning. Vilket vattenkraftverk är det första? Kattstrupen? Midskog? Krångede? Bergeforsen?
 Eller ska man räkna med det allra första försöket, när den sa nej tack och bildade Döda fallet?

   Men den kom igen. Och igen. Och igen... Så underbart, den vägrade att kuvas helt.

   Just här flyter den fram och finns vid min högra sida när jag går. Det är märkligt hur rofyllt det är med vatten.
   Och jag är så brydd att ingen turistguide skrivit om vilken vacker väg den är, 87:an.
  
   Strånäset överraskar med sina stora gedigna gårdar.
   Kanske de som bodde där inte sålde sin skog till storbolagen från Sundsvall?
   Kanske behöll de skogen själva och avverkade för att själva bygga sina stora hus?
   Kanske skrattade de högt när virkespriserna höjdes och ingen hade lyckats lurat av dem sina tillgångar?      
   Vad vet jag, men det retar min fantasi i alla fall.

   Jag stannar åter igen vid vatten. Vid Fiskeviken finns en jättefin rastplats med bänkar och bord. Och jag får fortsätta att ha sällskap av Indalsälven.
   Sitter här aldeles ensam och dricker te igen, med en tunnbrödsstut fylld med renkött och pepperrot.

   Är bara så himla nöjd med mej själv. Att jag kommit på att jag ska gå till Umeå, på mitt eget sätt!

  

  


  
  

Att resa till är något annat än att resa från.

   Det är skillnad på att resa till. Och resa från.
   På vägen till, så finns förväntan. Spänning och planering.

   Kanske inte alla gånger den stora upplevelsen. Man kan resa till någon. Inte för något annat än att träffas. Fika ihop, äta och dela några dagar tillsammans.

   Men att resa till, är något annat än att resa från.

   Att resa från, då stannar man inte kvar, kanske i känslan av ensamhet, med disken efter sista frukosten tillsammans.
   När man reser från, så har man en reseupplevelse kvar. Resan hem som man kan göra något kul av.

  Och längtan hem. Att packa upp, om man köpt något. Att få sova i sin egen säng. Att se om det kommit någon post.
   Och känslan av vardag, det förutbestämda, lite tråkiga.

   Så är det nu.
   Så jättekul det var att resa till Dej. Vara hos Dej. Handla. Äta. Spela kort. Sova. Se på film.

   Men nu är jag hemma. Hos mej, och ja, imorgon är det måndag och vardag igen.

  Och nu när jag är hemma, så finns ju möjligheten att resa till igen. Till Dej.
  

  

Jag fann något bortglömt.

    Nu packas det om. Kartonger som stått och väntat på sin ägarinna, tas fram. Kollas igenom, sorteras och packas som sagt om.
   Det är allt som blev kvar när flytten gick i höstas. Men nu ska de till sitt nya hem.
   Påsar och kartonger ses igenom.
   Ja, böckerna ska stå i rätt bokhylla. Göra så att känslan, av hemma finns i rätt hem.

   Lite garner i olika färger som ska förvandlas till mössor och pannlappar, packas ner.
   Tydligen hoppade det händiga draget över en generation - jag fick inget alls av den varan. (Utan sorg skriver jag det.)
   Ja, allt möjligt spännande hittas igen.

    Och plötsligt stod en påse där, fylld med mina bortglömda böcker. En hel kasse med kärlek, mord, recept och äventyr. Massor med baksides texter som jag funnit spännande.

    Aldeles strax ska jag stoppa ner handen och ta upp en bok ur kassen, vilken som helst och lägga mej för att läsa.
    Tänk att livet kan vara så här bra.
    Jag behövde inte ens tänka tanken "Vad ska jag göra?" Bara av att hjälpa finaste dottern att plocka fram sina kartonger så fann jag något bortglömt som kan ge mej glädje.
   Tack!

  

Min egen pilgrimsvandring. Del 5.

  Det är en märklig vandring jag gör. Ute är det vinter. En vinter som jag gillar. Snö och inte alltför kallt och bra isar att pimpla på.

   På min promenad på gåbandet är det sommar. Jag vandrar förbi skogar och sjöar. Känner lycka över att kunna gå. Och hur kul det är att ha ett mål.

   Vad är då en pilgrimsvandring? Att gå och som enda sällskap ha sina tankar. Och en kropp som orkar. Kanske att möta okända människor och dela deras liv en liten stund.
   Den religösa aspekten är väl att komma till insikt med hjälp av något större.

  Jag förstår budskapet till mej! Och det är komiskt. Väldigt komiskt. Jag ska inte alltid vara på väg.

  Varför inte bra njuta och gå just den timme jag går? Varför blanda in framtiden? Varför inte göra klart det jag håller på med?

   I oktober stod jag i hallen hemma med en öppen resväska som jag höll på packa. En vecka i Turkiet låg framför mej. Om några timmar skulle planet ta mej till sol och värme. Till hammam och havet.
  Och vad gör jag? Med den vänstra handen plockar jag ner saker som är bra att ha med. I den högra handen håller jag telefonluren och bokar en resa till Nairobi.

   Varför ägnar jag mej inte åt att förbereda resan till kontinenten Afrika nu. Det är ju ibland halva resan.
   Men vad gör jag nu då? Jo jag planerar att resa igen och måste fixa den resan innan jag åker.

   Idag har jag bestämt mej för att varje dag avsätta tid för att förbereda inför Kenya-resan. Ska fylla mej själv med förväntan. Planera och i lugn och ro vara klar flera dagar innan jag byter kyla mot värme.
   Inte blanda in något annat resemål innan det här är avslutat.

   På min pilgrimsvandring korsade jag Indalsälven. Och tänkte "Men den är ju alltid på väg."

   Jag insåg också skillnaden. Om man följer dess vandring från början långt uppe i fjällvärlden och tills den möter Bottenhavet, så lever den ett variationsrikt liv.
   Trots att den alltid är i rörelse, så är tempot och insiteten olika. Det finns både forsar och sel.
   Så nu tänker jag lära mej det, genom att slå följe med Indalsälven i flera mil. Och just här flyter den på i ett aldeles lagom tempo för mej.

   Så ska livet vara. Så ska mitt liv vara.