Årets julklapp

   Läser att årets julklapp är Matkassen. Den där som man beställer och den blir hemkörd direkt till dörren. Man väljer för hur många personer, och sen plockas den i för fyra eller fem dagar. Spännande recept följer med, sen är det bara att laga.
  Tack, men nej tack. Varför ta ifrån mej nöjet att handla. Att själv välja. Att upptäcka nya olivoljor i hyllan. Se att just nu är det jätte billigt med granatäpplen. Välja just den päronsort som jag vill ha. Eller bara nöjet att träffa min granne och stå och surra en stund.
   Varför ska vi omyndigförklar oss själva och tro att någon annan kan komponera middagen bättre än vi själva.

   Börja med att välja en ny vara som du aldrig testat förrut. Gör det till en vana, överraska dej själv med något nytt varje vecka. Visst kan vi tänka själv vad som är säsongsmat. Visst kan vi väl se var ett  kravmärke eller fairtrad symbol sitter på förpackningen. Går det trögt, är fantasin dålig, kolla då in veckans matsedel på lunchrestaurangerna.
   Jag vet, jag vet, jag vet, vi tycks inte hinna längre. Vi köper oss lite tid. Nej, inte vi, jag vill inte vara med! Jag vill inte göra mej beroende, trots att jag inser att det är suveränt för vissa.
   Jag vill mycket heldre ha en stor tygkasse i julklapp som jag kan använda när jag går och handlar.

Vykort

   Jag älskar vykort. Både att få och att skicka. En vacker bild och förhoppningsvis en vacker tanke. Bland mina vänner finns det de som till och med väljer ut frimärket med omsorg, det blir jag extra glad åt. Jag menar, tänk att någon funderar ut vilket litet konstverk längst upp i högra hörnet på kortet, som på något sätt hör ihop med mej.

   Jag brukar lite skämtsamt säga till mina barn; "När jag ligger på långvården, så lev era liv och slit inte ut er med massor av måsten runt omkring mej. Det enda jag vill är att ni skickar vykort till mej."  Personalen ska montera upp spånskivor på ena väggen ( på den andra vill jag ha ett fönster med ett träd utanför, så jag kan följa årstidena. Och se alla fåglar) där de ska ska nåla upp alla mina kort. Vilken lycka.

   Jag älskar att skicka vykort också. Eller rättare sagt kort, för det kan ju vara ett kort med ett tänkvärt ordspråk eller ett grattiskort eller ett påskkort. Jag har tre speciella vänner som är precis som jag. Som jag vet att jag får riktiga papperskort av när jag fyller år, inte en facebook hälsning för att datan påmint mina nätvänner om min dag.
   Jag har en låda i sovrummer där jag har både skrivna och oskrivna kort. Nu ikväll tittade jag igenom den, läste endel av korten, plockade fram andra som jag köpt för att de tilltalade mej och lade i en hög. Jag ska börja skicka dem. Bara för att göra någon glad.

   Det finns  kort som betyder något specillt för mej. Mun och fotmålades kort. Många kanske suckar lite åt dem, jag vet! Det gjorde jag förrut. Kort som känts lite påtvingade som kommit med posten med ett inbetalningskort.
   Men så fick jag en livshistoria berättad för mej. Roberts. Det var hans systerdotter som lät mej lära känna honom. Genom hans bilder och hennes ord. Hon gav mej en bok om honom och andra konstnärer som skapar konst på ett sätt som vi andra inte ens skulle kunna rita en sträckgubbe på.
    Robert är död nu, men hans sätt att måla lever kvar genom andras fötter och munnar. Så fantastiskt.

   Nu ligger det en bunt med kort i mitt kök som jag har bestämt mej för att skicka. Bara så där, utan anledning förrutom att göra någon glad. För jag har förstått att vi vykortsskickare är ett utdöende släkte.
    Men jag vet också att alla blir glad över en liten personlig hälsning, kanske med ett pyttelitet konstverk med sitt största intresse påklistrat.
    Men först ska jag skriva julkort, vilket också är en utdöend företeelse, som jag håller vi liv.
  

Bordsbön

Bordsbön. Så strängt. Så gammeldags. Så religöst.
   Välj själv. Det kan ju vara precis tvärt om.
   Läser om författaren Alexander Ahndorin och hans möte med en japansk flicka. När alla andra slängde sej över maten knäppte hon sina händer och bad en bordsbön, innan hon åt. Han tyckte att det låg sådan värdighet i det, att hon utstrålade något särskilt när hon tog sej tid att stanna upp. Det gjorde stort intryck på honom.

   Jag tror att det ligger mycket i det. Att faktiskt stanna upp. Känna tacksamhet. Att förstå sammanhanget.
   Jag har rest i andra länder där inget tas för givet. Där man inte står på ICA eller Coop och gnäller över att det är så svårt att hitta på vad vi ska äta till middag. Där funderar man, har vi något att äta idag?
   Vi som lever i ett sådant fantastiskt land att vi har mat varje dag, borde känna tacksamhet och inte bara ta det förgivet. Vi borde känna medkänsla och sympati varje gång vi gör ett val i affären. Veta vilken skillnad  det gör för en kaffeodlare i Brasilien eller Kenya, beroende vilket kaffe vår hand sträcker sej efter, ekologiskt utan gifter eller... Veta vilken skillnad det är för ett litet barn beroende vilken cacao vi väljer, om det är ett fairtade märkt paket så vet vi att det inte är en barnslav som plockat frukterna.
   Vi borde stanna upp och inse det stora med att vi kan odla, att vatten och sol tankar in de nyttigheter vi behöver, gödslat med kompost så är samspelet perfekt.

   När jag nyss var på en resa till Turkiet, njöt vi av de vackra uppläggningarna på våra tallrikar. Grönsakerna var vackert skurna och komponerat smakfullt runt kanterna på våra väl tilltagna tallrikar. Tänk att någon hade stått i köket och gjort detta konstverk åt oss. Och pricken över i var den så otroligt vackra fågel utskuren av en aubergi, som vakade över all mat. Bara det är väl värt att känna tacksamhet för. Istället för att bara tacka kyparna för den goda och fantasirika maten, bad vi faktiskt att få prata med kockarna och tala om hur de berikat vår resa.  De blev så glada.

   Jag tänker ialla fall börja med en lite meditativ stund innan maten. Känna tacksamhet, stillhet och ro. Titta på maten och njuta en stund av doften. Och veta att de val av matvaror jag gjort har haft betydelse för andra. Och för mej - Du blir ju faktiskt det du äter. 
  

Jag kan göra det jag vill

   Vad livet är fullt av möjligheter. Bara man ser dem och tar tillvara tillfällena som dyker upp. Ibland räcker det att drömma och få försvinna in i fantasin en stund. Alla mina projekt blir inte verklighet, men ger mej välbehag, när jag vilar i känslan att jag kan om jag riktigt vill.
   Jag har några milstolpar som jag vill förbi. Några "ska göra saker" sådant jag verkligen ska göra. Sen finns det  "vill göra saker" och de ligger där och förgyller mina tankar, men behöver inte uppfyllas egentligen, men det vore kul...

   10-klubben, där ska jag bli medlem! Har väl inte satsat så hårt, men jag ska. Min största gädda ligger något kilo under. De är härliga att fajtas med och mina kattvänner blir så glada. Visst jag kan sitta på min lilla sjö och fiska, jag vet att det finns monster där. Men det kunde ju vara skojigt att resa till riktiga gäddvatten. Åland till exempel. Ett litet hinder är att jag inte känner någon annan som är intesserad. Eller kanske det blir sporren, utmaningen att fixa det själv.

   Engelska. Ja, engelskan, den måste jag bättra på. Och vart gör man det bäst? Antingen på en språkskola i England. Eller varför inte jobba som au pair. Vilket lyft för mej och för den familj som får ha mej...

   Min bok är "ett måste". Vill så gärna hålla den i min hand och känna att det här är verkligen något som betytt mycket i mitt liv. Foton och texten är jag.
   Det mest underbar är att jag faktiskt kan välja. Jag kan göra det jag vill, gränsen sätter jag själv.

En saga, en sann saga.

Hej. Jag är en liten råtta. En sån där liten mjuk, stickad av grått garn. Och just nu, precis nu ligger jag ner packad i en kartong tillsammans med massor av mjukisdjurvänner. Alltså det här är så spännande, det pirrar lite i min mage och lite nervös är jag allt.

  Men jag ska ta det från början. Jag flyttade in hos min lilla människa för fyra år sen. Jag kom i en julklapp och egentligen är jag en julråtta. Jag har till och mer en röd stickad toppluva på mej. Då var allting nytt och spännande också. Vem var hon som jag skulle bo hos? Skulle hon tycka om mej? Eller skulle hon lägga undan mej och heldre läsa ur sina julklapps böcker?
  Hon älskade mej och jag henne. Vi var alltid tillsammans och jag fick sova i hennes säng och följa med på skolan ibland. Sen fick jag sitta i hennes bokhylla tillsammans med en bil som hon byggt av lego och ett foto i en fin ram med guld på. Det var också kul på sitt sätt, jag visste att jag var speciell, och att hon var rädd om mej. Men ändå...

   Hon växte upp och blev större min människa. Och en dag när hon torkade bort dammet på fotoramen och på min nos, höll hon i mej länge. Hennes ögon var så vacker blåa och hennes mun log.
   "Mamma," sa hon "kanske Råttan Boll skulle vilja åka till något barnhem i Lettland eller Rumänien?"
   Och så blev det. Hon tog med mej och legobilen till skolan, och där fanns så många mjukisdjur och bilar och kritor och ryggsäckar och målarböcker och ja, hur mycket som helst som barn på skolan gett, för att barnen på barnhemmen skulle få det i julklapp.

   Fröken med rödahåret, hade skaffat banankartonger. Och där stoppade hon ner allt. De kartonger hon hade hämtat  räckte inte till för oss alla mjukisdjur, ryggsäckar, badbollar, pennor och block. Så hon fick fråga efter fler. Hon klappade mej på kinden och lade mjukt ner mej bland alla andra nallar, grodor, igelkottar, grisar, lejon och faktiskt ett rådjur, Bambi.
   "Åååå vad alla barnen kommer att bli glada när ni kommer," sa hon och log.

   Så nu ligger vi här i nerpackade i en kartong - det blev femton proppfulla banankartonger till slut. Och rödhåriga frökens bror bar ner alla kartonger tre trappor, till en bil som körde oss till ett ställe där vi kommer att bli lastad i en stor buss. Det här trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om, när jag satt där lite ensammen mellan legobilen och fotot.


    Äventyret har just börjat, för sen ska vi åka på en jättestor båt över ett hav, Östersjön, för att komma till barnhemmet.
   Jag längtar så. Jag är så nyfiken på vem som kommer att bli min nya människa. En liten pojke eller flicka? Det spelar ingen roll. För så är det ju med oss mjukisdjur, att vi kan älska många. Och många barn kan älska oss. Det allra, allra bästa är att få bli en julklapp igen och att se ett barns glada ögon när vi möts för första gången. Jag längtar... å vad jag längtar till jul.

Ett hemligt knep

   Det finns människor i min närhet som inte går att välja bort. De finns där bara. Med en aura av negativitet runt sej. Inget är bra. Allt är fel. Mycket suckar och pustar. Och jag som gillar ord hör med smärta vilka ord som används. Meningarna börjar oftast med "nej". "Det tänker jag inte". "Jag orkar inte". "Tror du på det där".
   Den obotliga optimisten inom mej krympte. Kröp liksom ihop och bad nästan om ursäkt att jag var så naiv att jag trodde... Min glädje som ofta bubblar över, vissnade ihop från en vacker druva till ett skrynkligt litet russin. Förtvinade. Tills jag en dag bestämde mej för att ingen, INGEN kan ta ifrån mej glädjen, den där euforiska känslan jag ofta får. Den jag lärt mej att surfa på ett par dagar, och bara njuta av. Det som är jag.

   Jag kom på ett knep. I min tanke lät jag ett järngaller falla ner mellan oss. Och allt det negativa nådde aldrig fram till mej. Jag hörde inte orden, jag såg inte det oleende ansiktet och kunde inte tyda av  det stängda kroppspråket.
   Jag mådde bra. Jag kunde fortsätta att vara jag, utan att smittas av så mycket, nej, ursch och fy. Men efter ett tag smög sej en lite obehagskänsla på mej. Det var ju inte bara ett galler som föll ner, min fantasi är så bra att jag till och med hörde hur det lät. Och det var ingen bra känsla att höra det metalliska ljudet. Jag ville inte stänga någon ute, bara slippa den negativa molnet.
   Då kom jag på knep två. Och det är det jag använder mej av nu och mår så bra. Jag tänkte mej ett besök på Indiska - affären alltså, där valde jag ut ett vacker skirt tyg i turkost och grönt, så underbart vackert. Numera är det ett tyg som faller ner emellan oss, aldeles tyst, bara ett litet vinddrag sveper förbi och genom det tunna, tunna gardinen ser jag den jag pratar med. Men den silar bort och låter mej slippa att vara nära det som gör mej så illa. Och jag valde in en guldtråd i tyget också så det jag ser och hör färgas av det vackra och goda.
   För det är ju det jag tror på det vackra.    
 
  

Hur allt började

   För tio år sen var första gången vi skickade ett julpaket genom Hoppets stjärna. Det var Irene - mamman till min sons klasskompis Ester, som frågade om vi kunde fråga om barnen i klassen ville skänka ett paket var till ett barnhem i Lettland eller var det Rumänien? OM de ville! Det blev både ett och två. Det kändes bra att våra små fick lära sej att dela med sej av sitt överflöd. Att tänka till vad de ville ge. Och att lära sej om andra kulturer, hur de lever.
  Min dotter, två år äldre än lillebror, smög också ner ett paket.

  Varje år sen dess har vi skickat iväg både saker, mat och goda tankar. Det mesta skickar vi till barnen. Bara tanken på hur annorlunda de lever där jämfört med mina barn, skär i mej. Minns hur viktigt det var med gosedjuren, sagorna på kvällen alla mysiga ritualer vi hade. Förväntningarna inför julen. Allt vackert med alla dekorationer och att hjälpa till att baka och sen få smaka.

   Jag önskar att de mjukisdjur vi skickar ska hitta sin bästis, där hos något barn som behöver någon att borra in sin lilla näsa i och drömma sej bort. Någon liten en som inte behöver känna sej ensam när natten är lång och mörk.
   Vi skickar spel, pennor, pussel, julsaker, hygienartiklar och godis ja det är bara fantasin som sätter gränser.

   Själv gör jag iordning en kartong till en pensionär i Lettland. Det är en av årets höjd punkter för mej, när jag tar min speciella dag i november för att tänka ut  och sen gå och handla  till en okänd människa på andra sidan Östersjön.
   Min dotter har också fortsatt att skicka kartonger till barnhemmen. Och på de skolor hon jobbat på har både vuxna och barn engagerat sej. Det blir ganska många kartonger vi sänt. Ifjol var det åtta, också min då. I år tror jag det blir ännu fler. Önskar man kunde sända ett tack till vart enda barn som känner medkänsla och skänkt. Och till de föräldrar som handlat nytt och förstår värdet i att lära sina barn att godhet föder godhet.
    En enda gång har jag hört "Tror du att det kommer fram då?" En enda gång. Och ja, jag tror det. Jag har läst på Hoppets stjärnas hemsida och sett bilder. Ja, jag tror faktiskt att det kommer fram.


   Något aldeles otroligt, fantastiskt overkligt är att i år ska min son, min dotter och jag få följa med till  Lettland och hjälpa till att sortera paket och sen dela ut dem. Både på barnhem och hos privata.  Givetvis betalar vi vår resa själv. Lika så boende och mat.
    Jag vet att biljetter är bokade allt är klart, men än känns det så overkligt, att verkligen få vara med på riktigt i det som i tio år varit en stor del av vårt julfirande - att lära sej tänka på andra.
   Blir också så glad åt mina fina goa vänner som också gör iordning saker och skickar. Lilian, Monica och Görel. Och jag lovar att berätta för er om resan och jag är aldeles säker på att jag kommer att säga "Ja, kartongerna kommer fram, det vet jag"

Brevväxling

Idag kom det ett brev till mej. Ett vackert handskrivet brev. På framsidan letar sej små blå förgätmig runt som en krans. Kuvertet är grönt och det är också tryckt som ett gammaldags bokmärke på det. Jag vet vem det är ifrån, Ester min brevvän. Smaka på det brev vän, en vän som man växlar brev med.
   Läckra glada frimärken, två stycken, en glasstrut och en glasspinne. Om jag inte redan visste så skulle jag kunna utläsa att hon är naturmänniska, för hon har klistrat på ett brevmärke från WWF, en säl som ligger och solar på en klippa.
  Tänk att ha en brevvän i dessa data och mobiltelefoners tider.
   Jag blir så glad för hennes brev. Personliga, genomtänkta, långsamt skrivna, långsamt skickade och så vackra.
   Idag innehöll de en överraskning. Hon vet att jag sparar på godispåsar. Sånna där man fyller smågodis i.
   Det började som ett litet skämt, när jag hittade några påsar som blivit kvar efter en julgransplundring. Så små, men så var de i mitten på 1990-talet. Jag jämförde de stora påsarna som karamellkungen vill att vi ska ösa i nu till jul och påsk. Det var så det började. Sju olika påsar hade jag när min jobbarkompis Mattias hittade ännu en ny till mej.

   I april 2009 var jag på "Choklad och lakritsmässan" och lyssnade på Thomas Hedlund när han berättade om sin bok "Godis åt folket". Kunde inte annat än gå fram till honom och prata. Jo, han hade skrivit i sin bok just om de små godispåsarna som blivit så stora. Det blev ett roligt samtal.
   Min samling har växt och de mest otroliga påsar har kommit till mej, på lite olika sätt. Jag kan villigt erkänna att de från Paris har gett mej lite oro. Får påsar i plast finnas med? Ja, jag bestämde mej för att de räknades för att de var den allra häftigaste designen på dem.

   Idag har Ester skickat tre gamla rariteter till papperspåsar. Hon hade varit på loppis och frågan är om de här inte slår påsarna från Paris med hästlängder. Årtalet vet jag inte men det står tryckt  "Hasselqvist Hjo Tel. 34 och 50" på den ena. "JOH:S PERSSON tel.52-Getinge" är tryckt på den andra. Den tredje är nog vackrast av dem alla, brun botten, nej den går inte att beskriva... För mej är det solklart att de räknas som godispåsar fast de inte skulle ha fyllts med dagens smågodis. Snarare bröstkaremeller eller polkagrisar.
   För mej har mitt samlade gett mej många roliga stunder. Den tar så liten plats och det är så spännande att gå in i en godisaffär och det är då, bara då som jag köper smågodis när jag finner en ny påse, aldrig annars.
   Och det är inte så dumt att att bli ihåg kommen av sina vänner när de ser något sött och gott.
  

Julpaket till Lettland

   Sitter här med en tom banankartong. Än så länge är den tom! Jag ska fylla den både från hjärtat och från handen. Jag tror på godhet, har alltid trott på det snälla. Och det vill jag fortsätta med, trots att jag tror i motvind ibland.

   Så här är det, jag ska skicka kartongen till "någon" pensionär i Lettland. "Någon" för mej aldeles okänd människa som inte lever i det överflöd som finns här. Som inte har den matriella standard som jag har. "Någon" som kanske känner det extra mörkt nu när det blir jul.

   Om jag kan bidra med att förgylla en enda människas liv, så är jag nöjd.
   Jag tänker ofta, väldigt ofta på hur bra jag har det. Jag tänker det ödmjukt och tacksamt. Jag tänker också på om reinkarnation finns, vem är jag i mitt nästa liv? Eller vem var jag i mitt förra? Man behöver inte ha den tron, man kan bara leka med tanken. Bara tanken borde få oss att inte ta allt förgivet.

   Genom Hoppets stjärna får jag den möjligheten att fortsätta tro på det goda. De förmedlar min kartong till Lettland. Och för mej räcker det, jag behöver inget tack. Behöver inte veta vem som får den. Kanske är det min glädje att få dela med mej som är störst. Jag vet inte.

   Jag har försökt tänka ut vad vill man ha i ett julpaket? Vad behöver man? Och vad skulle vara lilla guldkanten att få.
   Och jag är aldelse övertygad om att nu när jag börjar packa ner i kartongen mat, kaffe, te, värmeljus, tändstickor, godis, kakor, hygienartiklar, tandborstar, julduk, servetter, julkort och en chokladask inslaget i julpapper, så kommer mottagaren att märka att jag stoppat ner kärlek i kartongen också.
   Tack till http://www.hoppetsstjarna.se/
  

Mörkrädd

   Det händer att jag åker med en buss ibland som stannar ca 10 minuter hemmifrån. Inte speciellt ofta, men ibland. Tycker inte att det känns jättekul att kliva av där sent i mörkret. Oftast har jag någon som möter mej och vi tar en gemensam kvälls/nattpromenad hem.

   Den här kvällen svarade ingen när jag ringde. Och jag insåg att antingen fick jag ta en annan buss. Eller kliva av på en annan hållplats längre bort som inte ligger så ensligt. Sista alternativet var att strunta i att vara rädd och gå hem själv i mörkret.
   Jag valde det sista alternativet. Ville hem snabbt just den här kvällen. Tror att det var något på tven som fick mej att stoppa undan rädslan. Jag trodde i alla fall att jag inte var rädd längre.
  När bussen släppt av mej och farit vidare, ja då var jag ensam! Kände mej plötsligt som jordens enda överlevare. Mina steg ekade och trottoaren lyste regnvåt. Perfekt för att spela in en skräckfilm...
  Då hör jag plötsligt springande steg bakom mej. Mörkret och lite dimma gör det svårt att urskilja, men jag hör att stegen närmar sej raskt. Och plötsligt dyker han upp, ja jag antar att det är en han, för han har svart huvtröja och med huvan döljer han sitt ansikte. Åldern är svår att uppskatta, men någon i övre tonåren tror jag. Lång och snabb hinner jag registrera. Jag stannar och väntar. När han kommit nära så säger jag precis som jag känner; "Gud vad glad jag blir att du kommer så att jag slipper gå ensam här i mörkret".
   Han stannar en bit ifrån mej och fäller ner huvan. Och mitt i glädjen i att inte vara ensam här på denna ödsliga plats, blir jag förvånad. Va? Det är ju min son. Jo, han hade sett på nummerpresentatören att jag ringt och gissade sej till att jag ville att någon mötte. Goa, fina kille.

  Efteråt har jag tänkt; vad eller vem var jag egentligen rädd för? Uppenbarligen inte för någon som gömde sej i en svart huvtröja och sprang efter mej!
   Då måster det ha varit någon äldre jag var rädd för. Så numera är jag lite vaksam när jag möter pensionärer. Särskilt de som har sådana där röda rullatorer som heter Oskar, är lite rädd att de ska busa och köra på mina smalben. Eller de med käpp, käpp med isdubb. Vad kan inte de hitta på. Fälla ut piggen och hacka mej i foten, eller kanske hacka sönder en ruta till busskurerna. För visst är pensionärerna hemma hela dagarna och har långtråkigt. Och har tid att jäklas.
  De unga i huvtröja de går ju i skolan och har inte tid med sånt. Och på kvällen möter de sin mamma vid busshållplatsen.

Min nya blogg

   När man gnäller på allt som är nytt - då är man gammal! Så brukar jag tänka. Som när affärer ändrar om, och man inte hittar i sina invanda hyllor. Här stod alltid brödet förrut, men inte nu. Vart ska man hitta det nu då? Förrut behövde man inte ha lånekortet med på biblioteket för att låna, men nu måste man. (Det finns en liten filial dit jag brukar åka och där ser de mellan fingrarna när man glömt -tack. Jag säger inte vilket...)
   Ja, det finns många "bättre förr" saker. Men som sagt klarar man inte av förändringar så börjar man nog bli lite grå vid tinningarna...
   Var nyss på en semesterresa. En del av dygnets timmar tillbringades på en solig strand, där vi låg och filosoferade om livet. Och en dag var det just förändringar som var ämnet. Jo, jag försöker tänka så, att det är spännande med nya saker. Det håller oss ung att tänka i nya banor, att inte låta det stelna och låta det vara som det alltid har varit förr.

   Dagens Nyheter som vi båda semesterfirare prenumererar på, har ju nyss klädd upp sej. Stramat till på en del ställen, lyft sej, kastat om och ändrat sej ganska mycket. Inte direkt till okännerlighet, men ja inte riktigt sej lik. Har läst en massa gnäll och bestämt mej för att inte klaga alls, bara känna mej ung och gilla. Men endå nog vill jag hitta Bengt och Hannas kåseri längst bak på kulturen på fredagar. Och under vill jag kolla in Igor sports reklam...

   Något mer nytt i mitt liv är den här bloggen! Jag gillade min gamla Havannamamma jättemycket, visste vart allt fanns. Hur jag ändrade. Den kändes hemma. Men glömmer jag lösenordet och inte kommer in, ja då börjar jag nog bli gammal.
   Men i mitt sinne är jag ung och intalar mej att jag ville ha en ny blogg. Göra nytt och skapa annorlunda. Men mitt namn behåller jag. Havannamamma det är ju jag.