Du.

...ibland när livet är som vackrast. När naturen visar all sin blomsterprakt. När regnet gör så att alla dofter kommer till sin rätt. När en pytteliten groda gör så att jag förundrad hukar mej ner och följer dess krokiga, farliga väg ner i närmsta dike. När stillheten bara låter löven försiktigt spela i takt med mina andetag...
   ...då kan jag bli så ledsen.
 
 Du fick aldrig uppleva allt det här. Solen hann aldrig smeka Din kind. Vinden rufsade aldrig om i Ditt mörka hår. Så mycket som aldrig blev. Livet blev aldrig vårat.
   Jag fick följa Dej en bit, en liten bit.
   Tyst inom mej visste jag vad Du sa: "Du kan inte följa mej längre nu. Det här är min väg, som är utstakad bara för mej och sista biten måste jag gå själv. Du har en annan väg att gå mamma, vi måste skiljas åt nu. Jag klarar mej själv." Och sedan gick Du, dit jag inte kunde följa med...
 
  Och jag vet, det är inte farligt att vara ledsen. Det är en del av livet. Precis som Du.