Vem är lyckligast?

  "Du måtte vara olycklig du," kved S "som förlorat så mycket."
   Flickan log och hennes ögon glittrade. "Nej, faktiskt jag är lycklig jag, som fått äga så mycket," var hennes enkla svar.

   "Prat! Så många tårar som runnit nedför dina kinder. Olycklig det är vad du är."
   "Heldre våta kinder av sorg och saknad, än ökentorka i min själ över att aldrig mött kärlek," sa hon vid minnet av alla de, som betytt så mycket för henne, men som inte fanns kvar.

   "Prat! Ingen annan stackare har förlorat så många."
   "Kanske ingen annan har varit så älskad som jag varit heller," sa hon och leendet slätade ut hennes anletsdrag, när minnena smekte över hennes kind.



   Ja, du S, tänk på det. Vem är lyckligast, den som lever i sin fördomsfulla ensamhet eller den som vågar öppna sitt hjärta och ta emot?

Vad jag är duktig.

   Vaknar när solen letar sej in i glipan på gardinen. Sträcker på mej men ligger kvar en stund. Kurar ihop mej under det fluffiga täcket.
   Ligger stilla mellan dröm och vaken. Fem minuter, en kvart eller en halv timma spelar ingen roll.
   Till slut säger min mage åt mej att kliva upp och koka gröt.
   Dukar på det lilla bordet på balkongen. Gröt med torkade aprikoser och mjölk, en mjölk som smakar sött, mycket sött. Ett glas apelsinjuice. En hård smörgås med färdigskivad ost och marmelad till det. Och två kaffekoppar med te - för det finns inga stora tekoppar här.

   Lutar mej bakåt i stolen och lägger upp mina fötter på en annan stol. Tar fram min bok, den som jag inte riktigt trodde på, men som jag packade ner lite som reserv.
   Njuter av solen som sakta väcker den lilla byn. Njuter långsamt av min frukost och letar mej in mellan bokens blad och finner att en spännande värld växer fram.

   En timme är lagom, lagom länge för frukostätning, lagom länge för min rumpa i den inte allt för bekväma stolen. Och lagom innan solen står för högt på himlen och gör min morgonpromenad aldeles för het.

   Jag går en halv timma. Åt olika håll varje morgon, men alltid med början genom olivlunden och förrundras över att grenarna håller för mängden gröna oliver som tynger ner dem.
   Tittar på granatäppelträden med dess stora vackra frukter. Och fikonträdet som ger skugga under väldiga blad.
   Pelargonier och hibiskusar visar sin prakt och får mej att le åt dess småkusiner hemma i mitt fönster.

  Efter en halvtimma vänder jag, går barfota tillbaka i havskanten. Tittar ut mot ön om jag ska se några av de unika kir-kir getterna, men inte idag heller.
  Solen börjar bli het, riktigt het nu och väl hemma igen tar jag en sval dusch. Sval för att jag vill det. Sval för att varmvattnet inte kommit än.

  Dukar fram juice, mackor och pålägg. Och givetvis frukt, innan jag väcker mina fina tonåringar. En ny spännande dag att upptäcka tillsammans.
   Ett snabbt beslut en torsdag i slutet på augusti tog oss till Kreta på fredagen. Till ett underbart hotell och en härlig vecka att värma oss i. Och värma oss i minnet av den när höstrusket och snöstormarna kommer.



   
  Nu när jag städade fann jag det här dagboksblad från 2006.Som jag skrivit av här ovan.
  Och jag är så otroligt glad att jag ofta skriver ner mina upplevelser, både tankar och känslor.
  Just nu rusar lyckan igenom min kropp.Vilken fantastisk resa det var och vilka fantastiska resekompisar jag hade med.

  Vill tacka mej själv för att jag är så duktig på att skriva ner betydelsefulla händelser i mitt liv. Nej mitt liv går inte i repris, men ändå lite just nu, när jag minns...

Tack, Fredrik Lindström.

   Fredrik Lindström, tack för du sätter ord på mina tankar.
   Det ska bli spännande att läsa din diktsamling. Åtminstonde dikten som handlar om våran resa hit till Jorden.

   Jag brukar också tänka som du gör. Reser vi till London så har vi kollat upp sevärdheter. Vi vill se och uppleva massor av saker. Vi vill hinna med, inte missa något. Och vi vet att tiden är begränsad. Ja, vi stannar olika länge.

   Precis som våran tripp hit till Jorden. Vi kan naturligtvis bara vara här och gå omkring och drälla, bara vara här tills vi ska resa vidare.

   Vi kan också läsa på och suga ut det gottaste av sevärdheterna. Vi kan lyfta blicken och se längre bort. Och känna lyckan av att vi hamnat just här. Fotografera och spara på äventyr.
   Vi kan välja aldeles själva på ett enormt utbud, på just det här resemålet.

   Själv är jag nyfiken på ett litet ställe där de hjälper elefant- och flodhästbabysar som inte har sin mamma kvar som trygghet.
   Och på just det här destination Jorden, så finns det ett sådant ställe att besöka.
   Så då gör jag det snart...

... de skiter de fullständigt i, precis som jag...

   Just nu orkar jag inte med gnäll. Orkar inte med att det viktigaste som finns är vem som glömt sin matdosa i kylskåpet på jobbet. Syndabocken ska fram!
   Orkar inte med att det görs så stor affär av aldeles obetydliga saker. När världen är full av så mycket som är viktigare att lägga sin energi på.

   Då är det underbart att vara i närheten av människor som är engagerad, som har en tro och en vilja. Som kan sprida sin entusiasm och kunskap.
   De får mej att känna mej lycklig att jag inte är någon matdosemänniska. Att jag aldrig letar syndabockar.
   De får mej också att själv vilja inspirera och bli inspirerad. Och få andra att se det spännande i livet. Att det finns så mycket om man lyfter blicken ovanför matdosehöjden.

    Ska snart gå och lägga mej. Jag ska tänka på människor som gjort skillnad, som valt annorlund. Som skapat ett spännade och innhållsrikt liv.
   De som valt bort gnäll och tänker "Ok, det blev något till hunden eller komposten av den där matdosan som vart kvarglömd."

   Och vem som glömt den kvar, skiter de fullständigt i. Precis som jag gör.

Tant-Britt-blomman.

Jag önskar att alla som flyttar hemifrån, får en sådan underbar granne som jag fick i Tant Britt.
Ingen som lägger sej i, bara vänlig, rar och hjälpsam utan att vara påträngande. Någon som vattnar blommorna när jag reser bort och matar mina akvariefiskar.
 
  Hon fanns där i mitt liv. Kanske som en trygghet, lite extra mamma.

 Åren gick och vi fick lite ombytta roller. Det var jag som blev hennes trygghet. Jag som hjälpte henne. Som frågade om hon ville åka med till affären, jag som tittade till henne lite extra.

  Vi tyckte om blommor båda två. Vi bytte lite blomskott och pratade blommor över en fika ibland. Trots åldersskillnaden trivdes vi ihop.

   På min fönsterbräda står krukväxten som jag fick för länge, länge sedan. När vi bodde grannar. Och här har den stått i 19 år. Så länge jag bott här. Den har levt ett tynade liv. Ingen omplantering alls, bara lite vatten och ett bort nypet gult blad ibland.
   Men herre gud tänker jag nu, hur har jag kunnat missköta en blomma så. Och att den överlevt alla år. Den har stått i sovrummet och ibland i köket.
   Jag har inte kunnat slänga den, Tant Britts lilla blomskott som jag fick.

   Ibland har jag tänkt att när Tant Britt dör så dör nog min blomma också. Ingen dödsannons behöver tala om för mej, jag skulle veta i alla fall.
   Hur kunde jag tro det då? Kanske jag läst aldeles för mycket övernaturligt?

  Det blev inte så. Jag såg annonsen i tidningen nu i oktober och kände en stillsam sorg. Tant Britt hade levt ett långt liv och nu var det slut. Med tacksamhet mindes jag henne och skänkte en gåva till "Hjärtebarnsfonden."

  Men nu till det märkliga. Nej, blomman dog inte. Men i oktober då växterna börjar vila inför vintern då levde min lilla hukande vän  på fönsterbrädan upp. För första gången på 19 år sköt den nya skott. Två grova stänglar vräkte sej upp ur jorden.
  
  Och helt plötsligt tycker jag nästan att det är den finaste blomma jag har, Tant Britts blomma, för den har en historia.
  Den ska få ny jord och den ska flyttas fram så jag kan se den varje dag.

  Jag ska titta på den och med tacksamhet minnas min fina, första granne.
  Och jag ska tänka att kanske jag blir någons första granne? Någon som någon ungdom kan luta sej emot.

   Kanske någon som får ett blomskott av mej...

Att ta för sej.

   Nu börjar jag  faktiskt att inse att det är på riktigt. Något nytt spännand och annorlunda. Lite pirrigt och förväntansfullt.
   Provar med att ta av mej förlovningsringen. Det ser tomt ut på mitt hand. Inte min hand längre och ändå min. Jag kommer att vänja mej.
 
  Har börjat fundera på vad jag ska ta med mej. Så lite som möjligt. Bara praktiska saker. Jo, något fint också.
 
  Vad livet innehåller många kontraster, hela färgpaletten bara man vågar se efter. Nu för tiden är det oftast inte längre bort än ett klick på datorn. Det gäller bara att bestämma sej. Att ta för sej.

   Om två och en halv månad är mitt ringfinger prytt med en billig fejkad ring och runt min hals sitter en vacker men oäkta kedja men en sten i. Allt äkta lämnar jag hemma.

   I min ryggsäck kommer inte att finnas en trosa för mycket. Allt ska jag bära med mej och min packning ska vara lätt.

   Just ja, en ny blogg ska skapas. Min reseblogg. Snart är jag på väg.
   Så kul.

  

Kirikogalan - igen.

   Jag vill så gärna spara den här känslan av upprymdhet. Kunna ta fram den när molntussarna drar fram i mitt liv och skymmer.
   Skulle vilja göra som Lill Lindfors, med sin man i byrån. Ta fram den vid behov.

  Därför skriver jag här, så jag åtminstonde kan läsa och ta fram minnet av känslan.

  Inte för att jag glömmer bort hur den finns i mage och har fortsatt sprida sej uppåt i mitt bröst. Hur lätt det är att le. Hur lätta mina steg känns och hur lätt det trillar snälla, glada ord ur min mun.

   Åååå jag önskar alla människor en dos av den här medicinen. Åtminstonde en gång i veckan, men helst tre gånger om dagen.

   Receptet är enkelt, gå på en välgörenhetsgala och gör skillnad. Både för din egen del och för andras.

Kiriko Special School, Kenya.

   Ja, jag tror fortfarande på godhet. Den där härligt genuina känslan man får när man fått ge. Att fått möta andras glädje och tacksamhet, som man fått när man ställt sej själv och sina behov i andra hand.

   I kväll har jag varit på gala. En gala för de handikappadebarnen i byn Kiriko tio mil norr om Nairobi.
  Det är tolv år sedan jag varit där och fick möta så mycket glädje och värme. Jag fick kliva in i en helt annan kultur och  bara bli accepterad och så vänligt bemött. Om än lite konstigt vit...

  Tolv år sedan och nu har jag bestämt mej för att åka tillbaka. Jag vet att livet är här och nu. Det är nu det måste levas. Och jag försöker verkligen göra det. Nu.

  För mej trängs känslorna av att ha lyssnat på bra musik av olika artister och blivit lyft av det. Med förväntan inför min resa.
   Men också med att dela den enorma känsla de här artisterna har när de kliver av sceneen. Det har gett av sitt kändisskap, de har aldeles gratis spelat på galan och alla pengar som kommit in under kvällen går direkt till Kiriko.

  Deras uppträdande förvandlas till solceller, till bärbara datorer och utbildningar, i Kenya.

  Och åter igen karma. De kommer att få något tillbaka för att de gett ikväll, inte bara känslan av godhet just nu. Nej, det goda snurrar runt ett par varv i universum för att sedan komma åter i skepnad av något annat till dem. Även om det inte är därför de spelat gratis så är det en konsekvens av det hela.

   Och jag förstår också att det handlar om att Kiriko gett så mycket av sin godhet och nu är det dax för dem att få igen.
  

Vilken tur då, att jag inte bokat in mej i Umeå.

   Nog för att jag har många järn i elden ibland, men full så virrig är jag inte så jag inte vet vart jag ska! Jo, jag kunde skratta åt det, men först kände jag mej nästan kränkt... nästan.

   Står i hallen med resväskan som inte är helt urpackad sedan sista resan. Nu ska den packas om. Bara en lite helgtripp till Gävle. Inte mycket behöver läggas ner, men det ska ju göras.

  Tröjan, boken och underkläder. Hygiengrejorna ligger kvar sedan sist.

   Då kommer jag på att jag glömt vad hotellet heter som jag bokat in oss på. Vore ganska bra att veta. Medans jag fortsätter packa ringer jag till CoopMedMera som jag bokat genom, för att få namnet på hotellet.
   Lång väntekö. Trycker 1 och väntar att de ska ringa tillbaka. Hittar en tröja till och en handkräm  som kan vara bra att ha med och fortsätter packa.

   Efter åtta minuter ringer de upp och jag berättar mitt ärende, att jag glömt var jag bokat.
"Jo," svarar tjejen, "du har bokat i Gävle."

Undra om de får många samtal där kunden glömt staden de ska till? Jag vet inte.
   Men jag hoppas verkligen inte att Ulf Lundell glömt vart han ska spela, för då blir jag riktigt ledsen.
   Jo, jag hade bokat på Hotell Clariton på Norra Slottsgatan, jo just ja, i Gävle.

Älskade november.

  Får jag säga att jag älskar november. Är det tillåtet? Kravlösa underbara mörka månad.

  Eller är det min empati som gör att jag absolut måste tycka om den ingen annan tycks gilla? Enda sedan jag hörde ordet svin-november, så har den här gråa ruggiga månaden en speciell plats i mitt hjärta.

   Hur kan man tycka illa om 30 dagar i sitt liv varje år?

   Jag tycker om de kala grenarna på träden, tycker om när vattenpölarna speglar sej i svart asfalt, tycker om frosten på grässtrånen, tycker om den tunna ishinnan i bäcken, tycker om när furuveden knastrar i braskaminen, tycker om att plocka de sista trattkantarellerna, tycker om att se alla ljusen på kyrkogården, tycker om att packa en jullåda full med mat till en ensam pensionär någonstans i Lettland, tycker om att smutsen på fönsterrutorna inte syns, tycker om att köpa nya roliga reflexer, tycker om att ligga i varma bubbelpoolen och titta på stjärnhimlen och känna kylan i kinderna, tycker om...

  ...tycker om och tycker om, jag älskar november helt enkelt.