Sitter och gapar av förvåning. Av ledsenhet över obetänksamma ord. Och i mitt bröst föds en liten djävul. Eller snarare en traditionell gammaldags medicinman med voododockor.
Hur kan man tro att alla fejkar, att alla bara låtsas vara sjuk?
"Ont i ryggen?? Jag har minnsan sett att hon klippte gräset. En annan dag var hon ute och krattade!!"
Jag ställer mej upp och tar parti för all som har ont i kroppen eller själen. Det kan faktiskt vara så att den dagen värken inte är så hemsk eller till och med att den inte finns just den dagen, så vill man så gärna göra något aldeles normalt. Trots att man vet att imorgon tar jag mej inte ur sängen, men det är värt det! Värt att plocka en hink blåbär och få njuta av till vintern. Och då, morgonen därpå är det ingen som ser hur smärtan skär som krossat glas. Hur världen krymper och det onda bildar både golv, väggar och tak i den förkrymta lilla håla man tvingas in i. Men ändå, det kan var värt det!
Att ha ont i ryggen betyder inte samma sak för alla människor. Det du klarar av att göra, kanske inte jag kan och tvärt om. Jag blir så ledsen av misstroende. Kränkt av att inte bli trodd.
Hur kan man som utomstående fördömma och veta att det är gnäll och påhitt? Min lilla medicinman börjar polerar sina nålar.
Jag känner flera människor med panikångest. Människor som jag är så glada att jag känner. Modiga och starka. Som törs berätta och sätta ord på det tillstånd de ibland hamnar i. Och det är samma med dem, de är heller inte lika. De får sina ångestattacker av olika saker. De är inte stöpt i en ångestform som är lika för alla. Men de tycks en del tro.
"Jaha, förra gången brydd hon sej inte ett dugg, men nu ska hon konstra och larva till sej. Jag känner andra med ångest och för dom är det inte så här..."
Det är en rättighet att bli trodd. Vad jag berättar är ju min sanning.
Ja, min medicinman med uråldriga traditioner värmer sina nålar över elden och jag ber honom sakta stick in den långt in i ryggslutet och vrida om på den kaxiga, arroganta man som så exakt vet hur min och alla andra onda ryggar är, ja att det mest är gnäll för att komma åt lite ledighet och sjukpenning...
Förvånat ska jag titta på honom och säga; "Jamen, igår kunde du ju köra bil och bära matkassarna."
Jag är ingen elak människa och innan medicinmannen hunnit sticka in den glödgade nålen i nerven som går från ryggmärgskanalen och ner i benet, säger jag åt honom att inte göra det.
Nej, sin karma skapar man själv, jag behöver inte lägga mej i.
Jag ska bara forsätta att berätta hur djävulskt ont det gör ibland i vissa situationer, vissa dagar. Så därför är jag lite begränsad. Men också visa allt jag trots allt kan göra fortfarande.
Och den som väljer att inte tro på mej, ja tyvärr, där delar sej nog vår väg. Tack och hej!
Men när vi träffs i nästa liv så ska du veta att du ska få min empati när du berättar att du har både panikångest och ont i din rygg. Och jag kommer att tro på det du säger. Kommer att förstå att du inte har det lätt.
Till dess lev och lär, det är därför vi är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar