Junis sista natt.

   Juninattgrön. Smaka på ordet.
   Låt det fylla alla sinnen. Låt det rulla runt inom dej. Färgen. Doften. Friskheten. Lite åt prinssestårtegrönt, fast utan den sötsliskiga smaken.
   Min fina vän Lilian har lärt mej att ta tillvara på juni. Att vara ledig och riktigt uppleva juni. Att knappt vilja sova.
  
   Vi parkerade husbilen vid en liten skogsbilväg. Det fanns inget namn på stället, men kanske Myggvägen hade varit passande?
   Naturen överföll med all blomsterprakt, alla gröna nyanser, alla dofter.
   Jag ska inte ljuga och påstå att jag njöt ett dugg av promenaden med packning ner till sjön. Längs ryggen rann svettpärlor, runt och i öronen anföll myggarmén. Och solen gjorde att luften stod still att andas i.

   Om jag vore intresserad av hjortron skulle jag ligga sömnlös, rädd att någon annan skulle hitta de fina ställena som var vit av alla blommor. Nu konstaterad jag att det blir nog bra med bär till de som vill plocka.

   Vid sjön blåste det. Och där med sa vi tack och hej då till myggorna. Istället sa vi  hej till fågelparet som byggt sitt bo in i vindskyddet. Lite försiktiga var de när vi presenterade oss. Men jag fick fota det två små ungarna. Som tur var frågade de inte om jag tyckte barnen var söta. För de var de inte. Aldeles nakna med ett dun ovan för den stora blå svullnaden som senare ska bli ett öga. Nej inte söta, men bara så OTROLIGA.
    Tack lilla fågelfamilj att ni visade mej ett av naturens undet.

   Vinden fläktade skönt och vågorna spelade för oss. På mitt spö satt ett drag i koppar och rött som var som den läckraste förrätt. Både rödingarna och öringarna högg villigt. Och fler än en gång tog jag fram fiskekortet och läste. Nej, det var ingen begränsning hur många man fick ta.

   Junis sista natt. För ljus och mäktig att sovas bort. Men också aldeles för myggig för att ta en promenad i. En bok höll mej sällskap och med fönster åt alla håll kunde jag emellan åt låta blicken vila i det juninattgröna. Det går inte att spara den på en palett, den måste upplevas live.

   Så plötsligt möter mina ögon ett par stora bruna nyfikna ögon. Hon bara står där och tittar nyfiket på den jättestora vita saltstensliknade sak som parkerat på hennes väg.
   "Kameran, kameran..." Men jag vet att om jag rör mej så är hon borta direkt. Några stillsamma minuter vilar våra blickar i varandras innan hon vänder sej om och tycks ropa "kom så går vi." De försvinner stilla och majestätiskt i juninatten, mammaälg och hennes lilla rödpälsade kalv som hon haft stående i allt det gröna invid vägen.
   Kvar satt jag och konstaterar att det blivit juli men fortfarande var allt färgat av juni...