Precis idag börjar jag. Sätter symboliskt fötterna i startblocken. Blundar och fokuserar. Som elitidrottarna ser jag mej själv gå i mål. Känner glädjen i mitt bröst över att ha klarat det.
Jag har satt på mej skygglappar, sådana som travhästarna har. Jag ska inte kunna snegla åt sidan och upptäcka alla hinder.
Jag tänker på hur duktig jag är. Tänker på hur fantastisk min rygg är som fixar så mycket, som kommer att låta mej njuta av "att jag kan."
Blir smittad av glada, positiva människor. Deras tankar och upplevelser blir mina för en kort minut. Jag kan tanka in deras energi och surfa högt på vågkammen.
På tal om högt.
Mitt mål är 4 985 meter på fem dagar...
Om jag tänker så här, mina steg ligger på sextio centimeter och varje steg innehåller fyra kubikcentimet lycka. Om jag räknar ut hur mycket komprimerad lycka det blir och delar i fem så får jag veta hur mycket lycka varje dag kommer att innehålla.
Eller måste jag plusa på alla dagarna av förväntan, fram till dess? Innehåller de dagarna också fyrakubikcentimeter?
Var det så här jag tänkte en gång för länge sedan, när jag gjorde mina räkneuppgifter i gymnasiet. Och nästan jämt tillhörde de bästa i kassen.
Fattade jag redan då att matte var till för att kunna räkna ut det positiva i livet? Att allt handlar om det. Att det är det, själva livet är skapat för.
Och det är därför som matte är så viktigt att kunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar