Ja, jag tror fortfarande på godhet. Den där härligt genuina känslan man får när man fått ge. Att fått möta andras glädje och tacksamhet, som man fått när man ställt sej själv och sina behov i andra hand.
I kväll har jag varit på gala. En gala för de handikappadebarnen i byn Kiriko tio mil norr om Nairobi.
Det är tolv år sedan jag varit där och fick möta så mycket glädje och värme. Jag fick kliva in i en helt annan kultur och bara bli accepterad och så vänligt bemött. Om än lite konstigt vit...
Tolv år sedan och nu har jag bestämt mej för att åka tillbaka. Jag vet att livet är här och nu. Det är nu det måste levas. Och jag försöker verkligen göra det. Nu.
För mej trängs känslorna av att ha lyssnat på bra musik av olika artister och blivit lyft av det. Med förväntan inför min resa.
Men också med att dela den enorma känsla de här artisterna har när de kliver av sceneen. Det har gett av sitt kändisskap, de har aldeles gratis spelat på galan och alla pengar som kommit in under kvällen går direkt till Kiriko.
Deras uppträdande förvandlas till solceller, till bärbara datorer och utbildningar, i Kenya.
Och åter igen karma. De kommer att få något tillbaka för att de gett ikväll, inte bara känslan av godhet just nu. Nej, det goda snurrar runt ett par varv i universum för att sedan komma åter i skepnad av något annat till dem. Även om det inte är därför de spelat gratis så är det en konsekvens av det hela.
Och jag förstår också att det handlar om att Kiriko gett så mycket av sin godhet och nu är det dax för dem att få igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar