Augustinatt.

   Mjuka, mörka augustinatt. Nattlen och mäktig.
   Stunden med nacken böjd bakåt, precis tvärt om mot de som ber. Det här är religion. Alla religioner ihop blandade, klar och ren utan dunkla avsikter.

  Med ansiktet vänt upp mot miljontals nattdiamanter, förstår jag min litenhet.
  Förstår min skärva av liv här. Hur jag snuddat till och fått gåvan att vistas här en liten, liten stund.

   Vill stå här, på min gräsmatta och låta björkens grenar så fulla av silverlöv, rama in hela natthimlen. Vill sluta mina ögon och känna den ännu varma luften omsluta mitt ansikte och mina bara armar.
   Men det går inte. Stjärnmönstret ovanför mej, går inte att stänga ute. Ögonen går inte att sluta.
   Förtrollad står jag kvar. Och låter mej duschas i dess energi.
   Och jag tänker, att de som är sorgsna och böjer sitt huvud neråt, skulle må så mycket bättre om de lutade sej bakåt och lät blicken vila i det oändliga. Och låta andnings vägarna bli fria och känna lungorna spännas ut och fyllas med nattluften. Samtidigt som ansiktet fick lysas upp av stjärnstrålar.
Vilken mirakelkur.

   En lång stund står jag så. Och är bara lycklig. I det stora hela är mitt liv bara en microsekund, ett lån från evigheten.

   Tack för att jag får vistas här och att de jag älskar också har sin väg förbi - just nu. Tack.