Att bli glad för 1 478 kronor i månaden

   1919 kom elströmen till den lilla by som min pappa kommer ifrån. Jag vet, för jag har kvittot på vad det kostade. Kablar, vred och montering. Vattenkraft från bäcken. Och jag skulle velat vara med, första gången de tryckte på strömbrytaren. Velat veta om de lite tvekande godkände nymodigheterna. Eller om de skålade och sjöng in ljuset och värmen i sitt hem.
  
  Det jag nu kommer att skriva gör att jag anses lite konstig. Jag vet! Jag blir glad när min, eller rättare sagt mina två elräkningar kommer. När jag ser summan längst ner på räkningen brukar jag summera tyst för mej själv allt  jag fått för pengarna.
   Kan det vara så att mina förfäders liv ligger så djupt inom mej. Att jag omedvetet kan känna deras så helt annorlunda liv som en skugga bredvid mitt.
    Jag har skrivit om min jämförelse med mormors liv och mitt. Och lika starkt finns min farfars liv tätt intill mej.

    Jag hade velat kliva åratal tillbaka och pratat med den farfar jag aldrig hann träffa. Vi skulle sitta vid hans köksbord, med nykokt kaffe och vetebröd. Och några "småkrus."
    Jag hade velat säga, mycket snällt och ödmjukt att jag skulle kunna betala för att han skulle slippa allt tungt arbete som slet ut hans kropp i förtid. Men det hade varit så viktigt hur jag sa det. Vilka ord jag använde och vilket tonfall. Jag vill inte att han skulle ta illa upp och tro att jag tyckte att hans liv var fel.
   Jag hade velat förskona hans kropp från tunga lyft, värkande händer och ryggskott. Bara det.
   Hade han trott på mej om jag sagt att jag kunde betala en summa varje månad, så slapp han hugga timmret. Kapa, klyva och trava veden, som sedan skulle ge värme. Ja, det skulle ge dem så mycket bekvämlighet, på många sätt.

   Skulle han trott på mej när jag berättade om allt i mitt liv, hundra år framåt som jag så lätt kunde köpa.  Hur jag duschar i varmt vatten, innan jag vrider på spisen och kokar min gröt. Tar fram bär ur frysen och mjölk ur kylen. Rostar en macka i brödrosten. Blåser håret strax innan jag släcker lamporna och datan, för att sen dra ur motorvärmarsladden...
   Min farfar skulle ha skakat på huvudet och sagt; "Utan hästen stannar Sverige." Han skulle ha blickat framåt  och funderat över det där jag pratade om. "Kärnkraft var det så bra?" Han skulle ha frågat om inte håret kunde självtorka och om inte brödet kunde värmas uppe på vedspisen. Och han skulle ha haft så rätt i mycket.

   Jag skulle ha velat svara att vi kunde mötas halvvägs. Jag kunde slopa massa onödigt slöseri som jag ägnar mej åt. Som kostar på våra naturresurser. Men han skulle också kunna fått det så mycket bekvämare och lättsammare.
   1919 tryckte han i alla fall på strömbrytaren hemma i byn och plötsligt slapp han lasta fotogen på hästkärran, när han for och handlade.
  Men vi möttes aldrig farfar och jag. Och ändå känner jag hans slit i min kropp varje gång elräkningarna kommer. Och jag vet inte riktigt vems glädje jag känner, när jag eller är det han, inser att det är inte dyrt. Man får så får så mycket för 1 478 kroner i månaden.

Tänker på mormor varje dag

   Nästan varje dag tänker jag en stund på min mormor. Bara en snabb känsla av värme och tacksamhet brukar strömma igenom mej. Ibland stannar känslan kvar och jag vila i den en längre stund.
   Jag är så glad att jag fick ta del av hennes vardagsliv. Och jag är så glad att det inte blev min vardag. Att jag fick andra möjligheter och andra val.
   Jag tror att hennes liv var som de flesta kvinnors liv, för de som var födda i början på 1900-talet i en barnrik familj på landet. Lite grundskola. Hjälpa till hemma. "Få plats" som piga. Gifta sej och få egen familj...
   Mormors liv blev inte lätt. Och ändå fann hon så mycket att vara nöjd över.  Kanske satt hon precis som jag och jämförd med sin mormor och kände tacksamhet för allt hon hade som inte var mormodern förrunnat.

   En gång när mormor var gammal tog hon min hand i sin, tittade på den strök handens ovansida och tittade på mej och sa "Vilken fin liten hand som aldrig har behövat gjort någonting."
   Så är det, mina händer är så oförstörda av aldrig behövt krattat ihop och hjässat hö varje sommar. Aldrig behövt plockat tonvis med potatis direkt ur fårorna. Inte mjölkat. Inte mockat. Inte burit in hink på hink med vatten till tvätt, disk och matlagning...
 Jag har aldrig måsta gjort allt det där tunga slitet, jag har bara smakat på det som lite kurriosa. När jag var hos mormor.
    Men min mormor satt aldrig och beklagade sej, hos henne fanns skrattet och glädjen. Hon som var familjens ryggrad. Barnens trygghet. Hon hade fått livet och då skulle det levas efter bästa förutsättning.

   Jag tänker på henne varje, varje gång jag trycker igång diskmaskinen och tvättmaskinen. Hur olika våra vardagssysslor är. Jag har inte burit in vattnet eller värmt upp det, bara tryckt på en knapp och sen är jag fri att göra annat medan jag diskar och tvättar. Och en sak är aldeles säker, jag gnäller aldrig över att tvätta eller plocka ur en diskmaskin. Jag känner mormors varma blick över axeln över hur lättsamt mitt liv är jämfört med hennes och hur glad hon är för min skull. Kanske skulle hon sagt otungt.
   Och jag funderar ofta vad hon skulle gjort av tiden hon helt plötsligt fått tillskänks. Tror inte att hon satt sej och bloggat i alla fall. Men vem vet? Hon var full av överraskningar min kära mormor.

"Den store snälle svensken"

   "Den store snälle svensken," ja så kallas han Peter Stormare. Jag lyssnade på en intervju med honom, och han bekräftade att så var det. Han sa det inte drygt eller överlägset. Bara att så var det.
   Intervjuaren bad honom förklara. Jo, hans livsfilosofi var att den som kokar hans kaffe vid filminspelningarna idag kanske är den som fördelar filmrollerna imorgon. Svårare än så var det inte.
   Karma kanske vissa kallar det. Ge vänlighet och du får vänlighet tillbaka. Och ve och fasa tvärtom också givetvis.

   Jag känner också "en stor snäll svensk."  Just nu håller han på att leta en reservdel till min dator. Till min lilla rosa bärbara som vägrar starta. Jag har tydligen själv varit lite hårdhänt och förstört den, tre veckor efter att garantin slutat gälla.
   Och inte nog med det, sen tänker han skruva upp den och byta ut den trasiga plastbiten. Ja, kanske inte riktigt så enkelt, först måste ju reservdelen hittas någonstans.
   Jag hade inte riktigt räknat med så mycket snällhet när jag frågade vad han trodde att det var för fel. Jag hade tänkt mej ett konstaterande vad det kanske kunde vara och vart jag skulle vända mej för att eventuellt få den fixad.

   Det märkliga med snällhet eller karma är att det skickas vidare. Och bara för att jag var så glad över att kanske få min data lagad så var jag snäll mot någon som kände sej ledsen och ensam. Vi delade en stund tillsammans och fann att vi hade ganska kul ihop. Något jag kanske inte gjort om jag inte varit så glad. Och jag vill tro att han i sin tur skänkte sin snällhet vidare, för att han för en stund känt gemenskap och funnit skrattet igen... åtminstonde för ett litet tag.

  
      

Kärleken till ett bord eller konsten att använda ett bord alla årstider.

  Mitt stora robusta utebord. En fura som fått leva vidare i en annan tappning. Aldeles för stor och grov för att anpassas i maskinen som skulle förvandla den till terpentindoftande brädor.
   Den fick sin mening här hos mej.
   Foten till bordet är fortfarande den enorma stammen. Medan bordsytan är kluven, stammen har vikt ut sej som en uppslagen bok. Stor, stadig och stabil. Ytan är mjukt slipad och sedan med varsam hand penslad i grått.

   Dit för mej min tanke nu. Nyss satt vi där en mörk marskväll. Stjärnorna tittade ner på oss, där vi dukat upp tårta, kaffe och te.
   Elden sprakade av min åldrade "uteved." Inte att blanda ihop med de torra björkklabbarna som ger värme ur vår braskamin inne.
   Gästerna till kalaset satt på bänkar täckta av liggunderlag. Och bara deras rödrosiga kinder syntes under mössorna och overallerna.
   Senare kom korv, bröd, glögg och öl fram. Och från vårat stora bord spred sej ett mjukt sken, från alla ljuslyktor. Aldeles nyss var det...

   Jag fann min gröna matta från IKEAs barnavdelning. Grön och full med broderade svarta myror på. Och genast fanns i min tanke, min stundande sommarfrukost, vid mitt utebord. Med plats för så många vänner.
   Jag ser framför mej, den gröna myrmattan som är förvandlad till en bordsduk och täckt med skålar. Dukat till en riktig långfrukost. Kaffe och te givetvis. Smoothie gjord på skogens gåvor, hallon och blåbär, sötade med lite banan. Kanske har gurkörten hunnit blomma, så små blå blommor tittar upp ur varje glas.
   Drivor av gurka, tomat och paprika. Hemmagjort smör av bregott, rapsolja och vatten, finns i den fina byttan vi köpte i Tallin.
   En form med kall folie ungsbakad röding, ligger på en grovt tillyxad planka, toppad med rödlökssås.
   I min tanke njuter jag, när jag kommer på mer och mer att ställa fram på mitt bord. Min lyxfrukost som naturen bjuder på.
   Glänsande björnbär och jordgubbar till den tjocka filen, som ska gömmas under min hemmafixade musli.
   För att hålla sej varm, ligger nybakad scones insvepta i en kökshanduk, (så klart från Ullared.) Det syns inte, men när man sätter tänderna i brödet så märker man att de är fullproppade med godsaker, linfrön, torkade aprikoser och nötter.
   En karaff med riktigt kallt vatten med både äppelskivor och vasstrån simmande däri.
   Min stekhäll där ägg från riktiga sprätthöns puttrar.
   Behöver jag tillägga ost, skinka, makrill, marmelad, juice...

   Men jag glömmer inte nuet. Ska borsta bordet rent från den aprilsnö som nyss virvlade förbi. Sen ska jag koka en kopp grönt te,  göra i ordning en macka och sätta mej ner och njuta av att vintern har sagt; "Okey jag ger väl mej då. Våren får ta över"
   Och på mitt bord står en kopp med tussilago och lyser i kapp med solen.

Kan Camilla Läckberg, så kan väl jag.

  Redan när hon såg huset första gången, såg hon att det hade en själ.
  Trots att färgen var matt och solblekt. Och fönsterkarmarna skavde lite skevt mot husfasaden, såg hon det vackra. Såg att varje spik måste ha slagits i med kärlek. Längtansfulla händer hade burit och kapat brädorna.
  Tidens gång hade låtit det som förr varit så viktigt falla i glömska. Köket var vänt så att utsikten mot sjön, bildade en tavla med fönsterkarmen som ram. Skafferiet, det stora som var som ett mindre rum, var vänt mot norr för att hållas så svalt som möjligt. Vem tänkte så idag? undrade hon. Var det någon som ens tänkte tanken varför dåtidens husritning var utformade som de var?

  Då när hon blev förälskad i det lilla torpet, hade hon inte en tanke på att hon en gång skulle bli dess ägarinna. Hon såg bara vilket vackert läge och jämförde det med oputsat silver. Förstod att med varsam hand skulle man kunna ta fram det genuina som låg och slumrade under årens förfall.

  Och nu stod hon här, med nyckeln i sin hand. En grå, gammal utsirad nyckel med texten "Eskilstuna lås AB" ingraverat i den slitna metallen.
  När hon andades in doften av de miljoner häggblommorna, kände hon att hon kommit hem. Hon såg genom försommar grönskan hur mjukt huset vilade i sluttningen ner mot sjön. Hon såg bara det vackra.
  Än hade hon inte mött husets mörka historia...