Ja, jag gillar gäddor.

   Ha ha, nej jag brukar inte överdriva. Inte bre på och försöka spetsa till det jag berättar. Nu idag när familjens stora bärplockare kom hem med både hjortron och blåbär, fick jag frågan hur mycket han plockat. Jag tittade på hinkarna och svarade att det var ungefär en liter hjortron och tre liter blåbär.
Sanningen var istället tre liter hjortron och tio liter blåbär.
   Vill bara berätta det. Så min fiskehistoria är ingen skröna, den är absolut sanning. Och ingen överdrift.

   Vid halv niotiden på kvällen, bestämmer vi oss för att ta båten och fiska en stund. Vi får bråttom, de ljusa sommarnätterna har övergått till snabbt skymmande augustinätter.
   Flytvästar och håv, det är vad jag ska komma ihåg att ta med.
   När vi sakta puttrar ut med ett varsit drag på släp, kommer jag ihåg, håven som ligger kvar på bron. Det gillas inte att jag glömt den. Men för sjutton sånt händer. Och den där storöringen vi hoppas på, den har ju inte dykt upp någon annan kväll, så varför ikväll?

   Vattnet är svart och på vissa ställen kokar det av småfisk. Det glittrar till ibland av en silverrygg som krusar vattenytan.
   Men ingen vill nappa. Kvällen är vacker, så det spelar egentligen inte så stor roll.

   Jo, en ganska fin abborre drar jag upp. Och vi funderar på att byta beten. Men plötsligt får min sambo napp. Bottenapp? En stor abborre? Nej, en gädda.
   "Du får ta den du som gillar dem. Och vi som inte har håven med."
    Hhmm tack för den.

  Ja, jag gillar gäddor. Både den faight de brukar erbjuda. Tyngden. Rusningarna och faktiskt deras smarthet.

   Jag tog spöet och höll bara linan sträckt. Lät gäddan själv bestämma nästa drag. Inte så mycket hände. Inga ryck, ingen djupdykning.
   Så jag vevade sakta in, så vi fick se dess storlek. Huvudet och den mörka ryggen klöv vattenytan. Kanske inte så stor men säkert två ooch ett halvt kilo konstaterade vi.

   Då gjorde den plötsligt ett ryck. Den slängde sej mot båten med hela sin tyngd. Rakt mot plåtbåtens långsida. Jag väntade på dunsen och hur båten skulle kränga till. Men då överraskar den, med att göra sitt dödshopp.

   Om det vore Kajsa Bergqvist eller Emma Gren, skulle vi sagt att det vore långt ifrån rivning. Mycket luft mellan kropp och ribba.
   Kanske kan vi säga detsamma nu, mycket luft mellan kropp och båtkant, när den med ett inte alltför graciöst hopp, häver sej in i båten.
   Nästan i knäet på båtens kapten som satt bak vid motorn. Han fick slänga sej åt sidan, så den svartgula slemhögen landade på båtens botten och inte i hans knä.

   När linan gick av vet jag inte. Redan utanför båten? Eller vid landningen inombords?
   I vilket fall, så lyste draget orange långt bak i gäddmunnen, innanför de cirka 700 tänderna som en gädda har.

   Jag är glad att jag inte brukar överdriva, för då skulle ingen tro mej när jag berättar om fisketuren.
   Och håven, de är väl bara till för amatörer. Alltså behöver man ha med den?