Godisprinsessan.

   Jag har blivit undervisad i lösviktsgodisets hemlighet. Jag. Smågodisets okrönta prinsessa. Eller rättare sagt godispåsarnas.

  Det hade varit lätt att vara dryg. Att lite överlägset förklara att jag var minnsan van att ösa i påsarna, i Sverige hade vi haft Godisprinsen och Karamellkungen i många år.

   Men för att ta det från början. Det är knappt en månad sedan jag var i den lilla stadsdelen Oba vid Medelhavet. Och då fanns inget lösviktsgodis där.
   Men nu då jag återvände dignade det av godiset Kent, som det hette. Hela mittgången var fylld med bord, fulla med sötsaker i varuhuset. Alla godisar var fint inslagen i papper. Och givetvis olika priser på nästan varje sort. Det blev många påsar för kassörskan att väga.

   Några dager senare gick jag in på den lilla kvarters butiken. Och jo, där fanns också Kent. Inte lika många sorter att botanisera i, men fullt tillräckligt för mej. Men där fanns bara trista genomskinliga plastpåsar att ta godiset i. Nu gjorde inte det så mycket, för hemma i min tillfälliga lägenhet låg nya släta, fina påsar, till min lite knäppa samling. Som jag redan tagit på varuhuset.

   Jag plockade lite olika sorter, kaffekarameller, fruktpastiller och någon sorts runda kulor.

   Da da, det är då det dyker upp en personal. Han kommer sakta fram till mej, tittar på mitt okunniga plockande med fingrarna. Och ur en av godisskålarna tar han upp en rostfri slev. Håller upp den framför mej och ler. Han kör ner skopan bland kolorna, han har fortfarande ögonkontakt med mej och ler ändå större. Vi förstår inte varandras språk, men hela han visar med kroppsspråket att han precis nu lärt mej något nytt. Hur man tar dessa sötsaker och förflyttar dem till påsen med hjälp av skopan. Han stäcker den glatt till mej.

   Jag såg hans lycka. Det speciella i att ha en affär med lösviktsgodis att plocka själv. Jag såg också att han inte på något sätt dumförklarade mej. Jag som inte förstod den här nymodigheten.
    "Åååå," sa jag, godisprinsessan och log tillbaka då jag tog skeden ur hans hand.

  

Hundliv.

   Önska jag vore en av de där hundarn, i hundflocken jag nyss har mött. Den där som drev omkring på stranden i värmen. Som bara tog dagen som den kom. Busade, lekte och sov. Plumsade ner i havet emellanåt. Drack och svalkade sej i ån som kom från bergen.

   Jag vill tro att den lilla blå brickan i örat betydde att någon hade ansvar över dem. Avlusning? Vaccination? Lite allmän omsorg.

   De verkade så sorglösa. De levde så i nuet. Adopterade en människa i någon kvart för att sedan dra vidare. Det var jag som gick fot en stund, fast jag ett litet tag trodde tvärtom.

   Lite avundsjukt tänker jag på deras förmåga att leva här och nu. Att stunta i bekymmer och oro.

   Det var aldeles nyss jag tittade in i ett par bruna snälla ögon precis innan de slöts för en liten tupplur, med mina cerisa gympaskor som huvudkudde.

   Aldeles nyss hörde vi ihop en liten stund. Mitt blodtryck gick ner och all stress försvann. Och jag tänkte; "Att de inte finns hundar att få låna på recept"

100 saker att uppleva innan du dör.

   100 saker att uppleva innan du dör. Spännande tanke. Livet är som en stor godispåse att välja ur. Och precis som hos Godiskungen är smaken olika vad vi fyller den med.

   Nu på morgonen låg vi och funderade, min käre sambo och jag. Och helt klart är att det skulle vara olika innehåll i vår respektive påse. Mycket skull nog vara lika - eller rättare sagt är lika.
  Andra saker skulle överraska, men vågar du prova av den andres godis så kan du få en smakupplevelse som du annars skulle ha missat.
 
   Ibland kan det också vara precis tvärtom.
   På min 100 sakers lista står det "Att få en gädda på över 10 kilo."
   Och på sambons lista står "Att absolut inte få någon gädda på över 10 kilo." Eller kanske till och med att inte få någon gädda alls.

  Det gäller också att accepter den andras val, att inte äcklas åt till exempel hallonbåtar. Eller en slemmig gädda...
  

Alkoholism, den opratbara sjukdommen.

   I hela mitt liv har jag omgett mej med alkoholister. Nu är jag ute på minerad mark. Sådant får man inte prata om.

   Man kan med deltagande i rösten beklaga den långa sjukskrivningen, för ett gipsat ben.
   Och när pollen virvlar runt i luften, så kan vi också läsa över allt om allergier och olika mediciner.
  Även om det i vissa fall är tufft att prata om cancer, så finns lite neutrala ämnen att hålla sej till, så även det kan bli "pratbart."

  Alkoholism är klassat som sjukdom, men där är det stopp. Den sjukdommen nämner vi inte! Inte som sjukdom i alla fall. Annars kan vi skämta om alla symptom. Det blir en skojig historia om alla minnesluckor. Ilskan som gick över styr och höll på sluta i en fyllecell, ja den ger status och genom den kan man hamna på "10-i-topp- listan över värsting grejer att ha gjort i fyllan. Ha ha"
  Att sprätta upp en öl dagen efter tillhör också de matchosgäng.
  Ja, man behöver inte sitta nerdekad  på torget för att vara alkoholist.
 
  Under alla år jag jobbat, så har jag haft förmånen att gå massor av utbildningar och kurser. En gång har det handlat om att ha problem med sprit. En gång! En enda gång har jag varit med om att någon vågat röra om i grytan.
  Föreläsningen var så j...a bra att jag burit med mej den sen dess.

  Jag bär också med mej minnet av mitt första jobb. Och hur mycket skäll vi (jag) fick, när vi bäddat ner en kollega i en soffa, när han kommit full på jobbet en lördagmorgon, inte första gången, men fullaste gången. Vi fick höra vilka dåliga kollegor vi var, hur oschyssta vi var, som sopade allt under mattan. Vi stjälpte istället för att hjälpte.
 
   Och fortfarande är det de jag är sämst på. Absolut sämst på att vidröra. Sjukdommen alkoholism.

   Ja, det är lättare att prata om ett gips - för det syns.
   Det är också högst påtagligt hur många strålbehandlingar man ska få.

   Jag ser framför mej hur jag knackar på porten till Himlen och jag får frågan om jag är nöjd med mitt liv. Ja, men det är jag ju. Känner mej glad och stolt för den jag varit. Vet att jag försökt göra det bästa av mina dagar.

   Jag vet att jag omöjligt kan ha ansvar för de människor som levt runt om mej och inte kunnat hantera sitt drickande. Men det är då jag måste erkänna för mej själv och för honom där uppe vid porten, att jag har fixat det mesta på jorden, men inte det. Jag har låtit dem drunkna i alkohol.
 
  Så det kanske är dax att minnas vad hon sa Nina Fållbäck, på den där föreläsningen hon höll, som var så j...a bra.

   Kanske kan jag vid vägs ände, ändå få säga, jo jag har i alla fall försökt. Jag har vågat prata om det opratbara. Jag har satt ett namn på sjukdommen jag har vågat säga jo, du är alkoholist, du är sjuk och behöver hjälp.
   
    Jag måste också tillägga att jag förstår, faktiskt förstår min sambo, som i många år stöttat sin alkoholiserade vän men som nu mer sagt upp vännskapen.
   Man har alltid ett eget ansvar, man kan inte gång på gång, på gång, på gång ringa och gråta och be om förlåtelse. Lova och lova...

    Jag är stolt över honom, min sambo som vågade säga "Du är ju alkoholist och måste få vård." Att han fanns kvar länge, länge, för sin vän, men tillslut bestämde sej för att inte bli utsliten och utnyttjad.
    Med värdighet sa han "Jag orkar inte mer, jag har försökt. Men det har inte du."
   

Tänk tanke nummer fyra först.

  Jag undrar om jag ska avslöja hur det känns att sitta i en bil, fullpackad med flyttkartonger och även ha en släpvagn med en soffa, en bokhylla och fyra flyttkartonger lastade på. Jo, en träkista också, på släpet.

  Ja, inte den känsla av att bara sitt i bilen, utan känslan att öppna godispåsen och upptäcka att bland de saltalakritsen och dumlekolorna finns en godis med blått staniolpapper på. En chokladkaramell med rom i.

  Att stoppa godisen i munnen och tugga sönder den och höra hur det sträva sockret kraschar mellan tänderna och släpper lös rommen. Och då mitt i urskogen Ingenstans kliver det fram en polis och vinkar in mej.
  Det är då jag inser att jag är kvinna. På den tiondels sekunden bollar jag lätt med tre tankar. Ingen av dem är speciellt kul just där och då.

   1. Om jag kör in dit hon pekar, kan jag köra därifrån sedan? Alltså köra, utan att backa, för det kan  jag inte med släpvagn.
   2. Shit, om jag ska blåsa och kolla promillehalten så stinker jag just nu rom.
   3. Jag har inte körkortet med mej.
 
   Och då kommer den fjärde tanken.

  4. Vad som än händer nu så kan jag ju alltid blogga om det.

  Nej, jag tänker inte avslöja min första skräckslagna tanke, utan hoppas att jag i fortsättningen kan tänka tanke  nummer fyra först. För så är det ju, det mesta löser ju sej på något sätt i alla fall och det är ganska kul att blogga.