Jag undrar om jag ska avslöja hur det känns att sitta i en bil, fullpackad med flyttkartonger och även ha en släpvagn med en soffa, en bokhylla och fyra flyttkartonger lastade på. Jo, en träkista också, på släpet.
Ja, inte den känsla av att bara sitt i bilen, utan känslan att öppna godispåsen och upptäcka att bland de saltalakritsen och dumlekolorna finns en godis med blått staniolpapper på. En chokladkaramell med rom i.
Att stoppa godisen i munnen och tugga sönder den och höra hur det sträva sockret kraschar mellan tänderna och släpper lös rommen. Och då mitt i urskogen Ingenstans kliver det fram en polis och vinkar in mej.
Det är då jag inser att jag är kvinna. På den tiondels sekunden bollar jag lätt med tre tankar. Ingen av dem är speciellt kul just där och då.
1. Om jag kör in dit hon pekar, kan jag köra därifrån sedan? Alltså köra, utan att backa, för det kan jag inte med släpvagn.
2. Shit, om jag ska blåsa och kolla promillehalten så stinker jag just nu rom.
3. Jag har inte körkortet med mej.
Och då kommer den fjärde tanken.
4. Vad som än händer nu så kan jag ju alltid blogga om det.
Nej, jag tänker inte avslöja min första skräckslagna tanke, utan hoppas att jag i fortsättningen kan tänka tanke nummer fyra först. För så är det ju, det mesta löser ju sej på något sätt i alla fall och det är ganska kul att blogga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar