Jag har saknat er

     Jag ska fånga er igen. Inte för att sätta er i bur och beskåda er på håll. Nej, jag behöver er för att bli hel. För att finna glädje och sorg. För att ibland hitta det innersta av mej, av det som är jag.
   Det har varit tom utan er. Ingen som knackat på och velat fram. Har sökt er och famlat mej närmre och trott mej finna, men så plötsligt har det varit bara jag igen.

   Det finns de som tycker att jag är tokig som behöver er. Så det händer att jag låtsas att ni inte betyder ett dugg för mej (förlåt). Skrattat lite och ryckt på axlarna lite så där bara...
   Men jag har upptäckt att när jag slutat leta, då dyker ni upp, då finns ni där, pockar på och vill mej något. Ni vill bli formulerade, ni vill beröra och betyda. Ni vill synas och finnas. Och jag behöver inte söka er.
   Jag hoppas att fler vågar fånga er och ställa er i en ordning så ni får ett sammanhang. Att ni blir de som fångar skrattet, som låter tåren förlösande rinna ner för kinden. Ni som ger kunskap och makt, demokrati  och rättvisa.

   Jag är så glad att ni hittat mej igen, för jag har saknat alla ord.

Var det en dildo jag behövde?

   Mina problem brukar i det stora hela vara ganska bagatellartade. Men för den skull, just då är de problem för mej. Jag vet ju redan innan jag kliver ut på en is att där kommer jag att befinna mej med mitt pimpelspö i ganska många timmar framöver. Jag vet att jag kommer att dricka ganska många koppar te. Och jag vet att jag delar isen med män. Ibland bara några ibland hundrafemtio.

   Det retar mej att det är så lättsamt att vara man. I alla fall just då och där. De vänder sej bort och utan att frysa allt för mycket, finns det helt plötsligt plats för mer kaffe eller te.
   Jag där emot dricker mitt varma goa te och vet att snart måste jag kissa. Vet att det är flera hundra meter till strandkanten och i bästa fall ett utedass eller åtminstonde ett skyddande träd.

  Ja, jag har kissat åtskilliga gånger inför publik. För att jag inte orkat gå i land. För att jag inser att jag inte är så intressant. Eller för att jag hållit mej så länge, så det inte har funnits något alternativ.
 Men så kom sambon hem från en fisketur och han hade sett en tjej som gått en bit bort och troligen haft något som hon tjorvat in i overallen och ja hon hade nog gjort ungefär som män gör när de är kissnödiga, stått och kissat. Som av en slump läste jag om tjejpottan någon dag senare. En sådan skulle jag ha.

   Vi gick ner på vårat lilla apotek. Där alla känner alla. Nu skulle jag äntligen införskaffa min potta och vinterfisket skulle bli så mycket roligare och lättsammare. Vi letade bland hyllorna, sambon och jag. Men hur såg tjejpottan ut? I vilken hylla hade de ställt den? Ofta kommer det fram personal och frågar om man vill ha hjälp. Men de var upptagna av andra kunder, så vi fortsatte leta själva.

   Givetvis måste en tjejpotta finnas på intimavdelningen. Så där hamnade jag tillslut. Och fann den. Slutletat äntligen. Det var en bild på kartongen så jag förstod precis hur den fungerade. Hur lätt det var att öppna på overallen och tråckla in den bananliknande pottan. Enkelt och begripligt.
   "Jag har hittat den," ropade jag till min sambo som fortfarande letade i montern längst bort. Och jag förtydligar vad jag ropat till honom, genom att håll upp kartongen, högt ovanför mitt huvud, så han skulle se i fall han inte hört vad jag ropat.
   Jo, han har hört. Och de andra kunderna. Och apotekspersonalen. Alla tittade på mej. Det kändes liksom i luften och jag såg på deras stirrande att något inte riktigt var okey.
   Sakta tog jag ner mina armar och tittade på kartongen. Ja, priset var ju ganska högt. 999 kronor. Och det var inte bara priset som stod på kartongen. Det stod "dildo" på den också.
   Det kändes som om jag ville förklara mej inför alla, att jag brukar pimpla och att jag hört talas om en potta för tjejer och och och... Allt skulle bara bli fånigare än det redan var insåg jag.

   Kanske var det någon som tyckte att vi var ett väldigt frigjort och naturligt par, så tänkte jag när jag lade tillbaka kartongen. Kanske ingjöt jag lite mod i någon som gick som katten runt het gröt och inte riktigt vågade sej fram till den hylla jag stod vid.
  Och numera tänker jag alltid i situationer som jag inte riktigt kan hantera, "det här kan bli en kul blogg." Och jag inser att man kan skratta åt det mesta - åtminstonde efter ett tag. 

När Sorgen flyttade in.

   Jag hade inget att säga till om när Sorgen flyttade in. Han kom med en ryggsäck över axeln. "Man ska int ha någe tung packning här i live," sa han.
   Jag sa inte välkommen. Jag ville inte ha honom som inneboende. Hade varken tid eller plast. Och framför allt inte lust. Men han gav mej inte något alternativ. Han bara bredde ut sej.
  
  Jag hade min ordning på allt. Hade mina vanor och ville ha det på mitt sätt. Tänk dej själv att någon slänger ner sin packning hos dej och börjar rota runt i dina skåp. Flyttar sängen ut ur sovrummet. Hakar ner toadörren och låter din nakenhet beskådas. Vänder dygnet och vrider klockan, så du till slut inte vet om det är natt och om det är månen som lyser upp. Eller är det dag och det är en sol som skymtar bakom molntäcket?

  Men han höll vad han lovade. Precis allt. Han sa att det skulle bli kaos. Att min trygghet skulle ruskas om och grunden skulle rämna. Murarna i mina rum skulle spricka och tapeterna skulle visa dess innandömme. Rutorna i fönstren skulle skaka som efter den värsta storm. Han sa också att många av mina vänner skulle låtsas som om jag aldrig funnits i deras liv. Allt han sa gjorde så ont. Jag ville inte ha honom hos mej. Jag ville inte lyssna. "FLYTTA UT," ville jag skrika. Men inte ett ljud lyckades jag få fram. Jag bara fanns där, och med tårsvedda ögon var jag mot min vilja hyresvärdinna till Sorgen.

  Han sa andra saker till mej. Och jag är glad att jag lyssnade. Att jag orkade lyssna. Han lovade att städa upp. När han gick skulle det vara ny tapetserat. Fönstren skulle vara putsade, golven nytorkade och allt skulle vara iordningställt.  Av hans bohemiska leverne hos mej skulle inga yttre spår finnas kvar.
   Men han sa också saker till mej som jag inte förstod. Som inte orkade tränga in i min så trötta hjärna just då.

   Jag påstår inte att jag tyckte om att ha min påtvingade hyresgäst hos mej. Men onekligen gav han mej något värdefullt. Sorgen lämnade kvar en ny känsla. En styrka som jag inte visste om, fanns hos mej. Tilliten till mej själv, för han sa också att jag skulle klara det.
  Jag vet att mitt liv består och kommer att bestå av både skratt och gråt. Att jag behöver alla känslor för att bli hel.
   Och det konstiga var, att när Sorgen började att packa och skulle flyttade så erbjöd jag aldeles frivilligt honom ett litet rum hos mej. Jag sa faktiskt att det var okey att bo hos mej ibland, när vi behövde varann.
   Lite nonchalant nickade han, slängde sin trunk över axeln och sa "Bruk va så att jag int är så välkommen när jag kom, men eft e tag inse ma att jag har lämne någe visst eft me"