Min egen pilgrimsvandring. Del 10.

   Aldeles strax ska jag pausa. Stanna till, kliva av mitt gåband.
   Jag har fantastiskt nog nått fram till det ställe där jag aldeles på riktigt, skulle kunna stannat vid. En rastplats vid vatten. Med bänkar och bord och till och med utedass.
    Här ryms husbilar och någon husvagn. Och så jag då!

    Jag kan inte historian om Gålsjöbruk, men det är inte länge kvar innan vägskylten visar höger, men jag går inte ända dit fram. Inte till den intill liggande kyrkogården heller. Fast den lockar med sina gamla gravar.
    Kanske röker jag en abborre som jag metat upp och dricker en sparad efes från Turkiet till fisken.
    Och nu stannar jag här i ensamheten på Gålsjöskogen. Och nu gör jag en lång paus från min vandring till Umeå på mitt gym.
   

   Imorgon sätter jag mej på flyget som ska ta mej till Nairobi. Mina fötter kommer att rödfärgas av sanden. När jag snyter mej är det som kommer ut ur min näsa också färgat av sand. Har man en gång trampat på Afrikas röda jord, så finns den för alltid kvar...
 
   Jag kommer inte längre att titta efter hur många meter jag gått. Inte hur långt tid jag har kvar på min timme att gå.

   Jag kommer att vandra  i den toppmoderna staden och njuta av värmen. Jag kommer att gå in på Yaya centre och shoopa spännade saker.
   Jag kommer att att gå i det man inte får kalla slummen längre, ordet är utbytt mot kåkstäder. Men människorna och dess "bostäder" är inte utbytta.

   Jag kommer att sitta i Nairobi National Park och dricka champanj och äta ananas. Medans elefanterna och zebror strövar runt omkring.
   Kanske besöker jag Sheldricks för att titta på elefantbabysar som får mat i en gigantisk nappflaska.

    Jag kommer att cykla i Hells Gate, och fotografera och fotografera alla gnuer och vårtsvin - de sist nämnda är mina aldeles speciella favoriter.

    Masaierna kommer att visa mej alla djur på savannen. Och de kommer att dansa och "humma" sånger på sitt traditionella vis.  Och bjuda på den mest fantastiska middag när afrikanatten är aldeles "brack."
   
    De handikappade barnen i Kiriko kommer att nyfiket titta på vitingarna, muzongos.
    Mina ögon kommer att tåras av lycka då jag tittar ut över alla odlingar där, ananas, kaffe,te, sockerrör, mango...
   Jag tror att en liten bit av min själ blev kvar där i  byn Kiriko. Den svävar stilla i värmen och i alla glädje som finns där.
   Det ska bli kul att hitta igen den och känna mej aldeles hel.

    Jag vill fyllas av allt det positiva som finns hos de människor som i våra ögon kallas fattiga. Och på något konstigt sätt, så inser man att det är svårt att tycka så efter ett tag, de är ju de som är rika. Rika på allt det som vi tappat bort.

    Tycker redan att jag känner den heta, kryddiga doften av Afrika.

    Twende! (Som betyder "nu åker vi" på swahili.)
 

Min egen pilgrimsvandring. Del 9.

   Vem är det som går och går och aldrig kommer till ... Ja, så kan det kännas ibland. Men jag går. Och idag fick jag en annan dimension på min vandring.
    Kanske är det de som är en pilgrimsvandring, att vara stilla i sina egna tankar. Och låta de stora, ibland ofattbara frågorna komma till mej.

   Jag har fortsatt in i Ångermanland, styvmorsviolenslandskap vill jag minnas. Vägen är lättgått fast det är lite uppför.
   Mina tankar snuddar vid luffarna, förr i tiden och jag inser att ja, de kunde nog vandra genom hela Sverige trots att det tog tid.
    Här är sommarvackert med mycket skog och små vattendrag.

   Och helt plötsligt är jag i Sollefteå och möter Ångermanälven. Stor och mäktig när jag går över bron. Jag kan inget alls om älven. Vet av monumentet att det flottats i den och den är känd för sin lax. Men resten måste den berätta själv för mej. Vart kommer den ifrån? Har den någon liten bokstavs diagnos eller är den bara lugn och stillsam hela vägen?

   Jag fortsätter åt höger när jag kommit upp på, kan det heta nipan? Kanten jag går på som ligger högt ovanför älven.
   Den är inte lika vänlig som Indalsälven eller nej det var fel att säga så, den håller sej lite mer på avstånd. Har en större integritet kanske. Den bara finns där.

   Jag tänker mycket. Tänker på den gamle mannen, han som håller igång med promenader och cykling. Med kluriga uträkningar. Som tycker om smårödingar till middag. Och som vårdar sin hustru, hon också 80+.

  Tänker på hur man kan ställas inför frågor som man inte visste att man kunde få. Frågor som man inte kan veta svaret på.

   Om det efter tia-attacken han nyss haft, skulle komma en stor stroke, ville han att de skulle försöka hjälpa honom eller skulle de låta bli?
   Vad tänker man när man känner sej som en tidsinställd bomb, som man inte vet om den ska explodera och inte när i så fall.
   Jag hoppas att någon satte sej ner hos honom och höll om honom, när han måste fatta sitt beslut.

   Det var det jag ägnade många tankar åt på min promenad idag. Att ställas inför det ofattbara och vara aldeles ensam i sitt beslut.

  Vid Överlännes svänger jag vänster, medans Ångermanälven fortsätter rakt fram mot havet, och den märker knappt att jag säger "hej då." Vägen jag följer nu den går uppför, uppför, uppför...
  Med svetten rinnandes efter ryggen så vet jag att snart så är det fika-tajm igen.

  Och jag fortsätter tänka på den gamle mannen och det beslut han tog. Och på hur jag skulle ha valt.

Jag gillar bloggar.

   Jag gillar bloggar. Att läsa bloggar. Och jag fastnar lätt i dem. Tiden rinner iväg och hoppsan en timme har gått.
   Massor av bokbloggar är jag inne och nosar på. Plockar åt mej tips och memorerar författare.

   Men jag följer bara tre, de andra kommer jag mest in på av en slump. Läser och häpnar ibland vilka fina sidor jag hittat.

   Här är mina favoriter.
   "Bakemyday" trycker jag på gilla knappen för. En ung kreativ kille, med bakning som intresse. Läckra bilder och gärna mjölkfria. Honom hittar jag igen i olika magasin där hans recept som är så konstnärliga och många gånger roliga. Att han gillar Paris är inte helt fel.

    "Mat- och bakbloggen Frostrosor" väcker också lust att plocka fram ingredienserna och sätta igång. En småbarnsmamma som delar med sej av sitt liv i köket. Med två mjölkproteinallergibarn (oj vilket ord) så tilltalar hennes recept och foton mej.

    "Tantbloggen," som inte alls skrivs av en "tant" utan av en kvinna någonstans mitt i livet. Hon funderar, reflekterar, summerar och tycker till. Konstigt men även hon har en liten bit av sitt hjärta i Paris.

   Önskar nog att jag också kunde vara lite mer ambitiös, men jag är jag.
   Ville ha en egen annorlunda blogg om min pilgrimsvandring. Med mer tankar och funderingar. Med mer grus i sandalerna. Och en inlagd karta. Men så vart det inte.

    En fiskeblogg vore kul. Full med foton rakt ner i färgglada draglådor och glittrande fiskefjäll.

    Vill också ha en egen reseblogg. För foton och dagboksblad. För kartor och minnen. Men...

   
    Jag ska nu göra som jag ser att andra bloggare gör. Tacka för att ni läst min blogg.
   
    Summera år 2012 och skriva att jag gjorde jag 81 inlägg.
  
    Det mest lästa inlägget var; 1. Havannamamman.
                                                 2.Var det en dildo jag behövde.
                                                 3. Han är topplocket i min motor.

 

Min egen pilgrimsvandring. Del 8.

    Jag har fortsatt min vandring i kartboken och på gåbandet.
   Och i bassängen, det får väl symbolisera en simtur i Indalsälven, det då.

   Dax att röra på sej och jag fortsätter längs 87:an. Varför? Varför har man glömt att ta med den här delen av Jämtland när man skrev turistguiden? 

   Krångede kraftverk är väl ett störande moment i allt det vackra. Men väcker tankar. Vattenkraft? Kärnkraft? Något ska vi ta vår energi ifrån...
   Jag blir gladast av de stora vingarna från vindkraften.
  Solceller är också en trevlig bekantskap och jag hoppas att få se mycket av det i Kenya.
 
   Alltså, nu ska jag fika igen. Det kan inte bli annat än en kopp varm choklad (fairtade) med vispgrädde. Och filmjölkslimpa med bara bregott på.
   Jag stannar i Gevåg, sitter åter igen vid Indalsälven aldeles där den snuddar vägkanten på en fikaplats med bord och bänkar. Så vackert och jag riktigt känner hur det fläktar svalt i solen.

   Jag är själv förvånad hur långt jag hunnit. Tittar på kartan och räknar mina kilometrar. Jo, det stämmer.
   Jag går förbi Ragunda gamla kyrka. Och kan man gå förbi Döda fallet utan att nämna det. Utan att låta tanken snudda vid 1796?  Som en spännande saga fast på riktigt. 
   Numera är det även känt för sin utomhusteater med vridläktare.

   Vi följs åt ända till Bispgården, jag och Indalsälven. Vi har olika mål och det har varit kul de mil vi delat, men nu svänger jag norr ut på en rödasfalterad väg.
   Skrattar lite när jag ser vägskylten Blåsås och strax kliver jag in i Ångermanland.
  
    Idag när jag gått färdigt på bandet kom en medgymmare fram till mej och tyckte att jag var duktig som gick så snabbt och så länge.
    Tänkte säga att jag snart var i Sollefteå.
    Men jag sa bara "tack, jo jag känner mej duktig också."

  

 

Jag vet att det inte var bättre förr, men...

    Tror att jag börjar bli gammal. Jag vill ha det på det sätt jag är van!
    För äventyr är jag inte för gammal, men för att ta mej till äventyret.

    Förr hade jag en biljett, som jag kunde ta fram och kolla på. Jo, dagen stämde, tiden stämde, alltså allt är ok. Ååå jag vill ha en vanlig gammeldags biljett nu också.

    Nu sitter jag här med ett repigt visa-kort (hoppas fungerar hela vägen.)  Där i det kortet finns en flygresa. Bra då vet jag det.

    När jag tar fram mitt pass och tittar så vet jag att där ligger t om två flygresor. Bra då vet jag det.

    I sonens mailbox ligger sista resan. Bra då vet jag det också...
   
  
   
   Jag den stora globettrottern (ha ha) stod först i kön på Arlanda gate 5, framför oss låg en härlig vecka i Tunisien. Ja, jag stod först i kön snabb och effektiv. Reseledaren. Det var jag det.
   "Jamen det här är ju ingen biljett," säger killen i incheckningen, "det är ju bara bokningsbekräftelsen."
   Pling, sa det i mitt huvud, kul med en vecka i Stockholm istället.
   Jag hade inte klickat mej fram nog långt på datorn, så jag hade inte skrivit ut rätt papper. Alltså biljetten.
   Efter den gången så vill jag inte vara redeledare mer. Vill inte uppleva den känslan igen.
 
   Men nu sitter jag här och tittar på mitt visakort och pass, som ska ta mej till en annan kontinent. Och förhoppningsvis hem också.

    Jag tittar också på en annan biljett som jag sparat. Den är mörkgul i hård papp. 3 gånger 5,5 centimeter.
   SJ persontåg Tur och retur, står det på den. Priset var 3.50, men det är överstryket och istället står det 4.30. Den gäller i 10 kalenderdygn och stämplas genast vid uppehåll, allt står på den lilla papp biten.
   Med den i handen så visste min farmor Emma att hon hade en biljett från Stöde till Sundsvall och hem igen.
    24.3. 1948 är datumet.

Jambo. (Hej, på Swahii.)

    Det är 15 år sedan nu. Sedan ett telefonsamtal från min vän Monica gjorde att spännande saker hände i mitt liv.
   Att jag klev av de ekorrhjul jag befann mej i.
   Så här var det, jag fick frågan om jag ville följa med som moraliskt stöd, när Monica skulle till Birka folkhögskola för att få vägledning om vilken linje hon kunde söka.
    Jamen det var klar att jag följde med. Hade aldrig hört talas om folkhögskolan. Visste inte vad det innebar att gå där. Inget om studiebidrag. Inget om de olika linjerna som fanns.

   Just då i mitt liv snurrade det för fort. En åttaåring och en sexåring, varav den minsta precis skulle börja skolan, nej det passade inte in i mitt liv med skiftgång då. Ville inte vara borta så många kvällar, nätter och helger, ville inte...

   Mina älskade föräldrar hade flyttat på servicehem, och för dem ville jag finnas till.
   Tyckte mitt liv mest gick ut på att klippa naglar, hemma, på jobbet och på servicehuset. Mitt liv måste väl gå ut på något annat? Eller?

  För att korta ner historien, så var det jag som började på Birka, inte Monica.
  Jag valde en linje som hette "internationellalinjen med miljöinriktning."  Allt föll på plats, hela jag blev bara så lycklig. Guldår.

  Mina fem veckor i Kenya och mina vänner som jag mötte nere i Afrika och de som jag gick skola med har berikat mitt liv. Så otroligt.

  Det sägs att har man trampat i den röda sanden, så finns den för alltid kvar på huden. Kanske är det så?
  Året därpå reste jag ner med min fina vän Yvonne som jag träffade just på Birka.
  Åren har gått, mitt liv ser så annorlunda ut nu. Det har ett helt annat tempo.

  Varje gång jag tittar på mina foton från mina resor, ekar det svagt inom mej, en längta tillbaka, något oidentifibart darrar till.

  Jag tror på att man ska uppfylla sina drömmar. Jag inser att livet är aldeles för kort för att slösas bort och jag tror på att man själv väljer sitt liv.  
  Så därför reser jag snart dit igen...
  

Jag skriver listor på det jag gjort, jag.

    Jag tycker inte om långa listor på saker "att göra." Det får mej att inte vilja göra. Massor av måsten.
    Nej, jag har vänt på allt. Jag skriver en lista på det jag gjort. Så jag kan se hur mycket jag hunnit, hur effektiv jag varit.

    Idag har jag skrivit flera saker som jag fått undan. Inte stora världsliga ting, men puzzelbitar i mitt liv som jag måste lägga.
    Jag har avbeställt Dagens Nyheter. Jag har monterat ihop en box som jag köpt på IKEA, och börjat sortera i den, kläder som ska med mej på resan. Jag har letat fram telefonnummer, så att jag kan ringa på måndag och fixa då (sådan är jag, skjut upp allt som går till morgondagen ;)

    Jag har ringt och beställt mer alvedon och voltaren. Och jag har bestämt mej för att inte oroa mej för smärta. Och det beslutet tar jag idag, när jag har jätteont. 

   Det måste väl bli en kul blogg EFTERÅT, att berätta hur jag inte kunde flyga hem från Afrika för att jag stod på savannen och bara skrek och grinade för att jag inte kunde gå. Som jag gjorde på ÖB.
   Tänker så här; det måste ju finnas smärtstillande där också, även om det är annat än vad jag är van. Kanske någon väldigt rolig sort...
 
   Vad jag också skrivit att jag fixat på min lista är glädje, förväntan, ödmjukhet, tacksamhet och skratt.
   Alltså det har jag redan packat ner.

Min egen pilgrimsvandring. Del 7.

    Idag föll ett tidningsurklipp ur en bok när jag sorterade böcker.
    Jag hade rivit ur det, ur Dagens Nyheter 2009. Jag minns det så väl. Hur ledsen jag var och hur gärna jag velat vara med.
    "Pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela." Svenska kyrkan i Hässelby hade en informationsträff.

    Jag var hemma, sjukskriven för min rygg. Uträknad. Nerräknad.
    Livet var mest ont. Inte som Lena Ph sjunger, "mest på natten, inte så mycket på dan..."  Ont jämt. Illont. Glödheteont. Depparont.
   Och inte gick det att tänka på någon vandring till Compostela inte.

   Idag när jag gick min timme på gåbandet. Min egen pilgrimsvandring, så var det inte kul. Tungt, motigt och bara nej, vill inte.
   Jag kände att inte var det här jag ville.
   Jag ville gå på riktigt. Känna luften. Höra gruset knastra. Se nya vyer. Riktiga pilgrimsvandringen.

   Men så mitt i det svettiga, så tänkte jag på kakorna jag ätit idag, på kalaset jag varit på. Fina hembakade kakor i trevligt sällskap. Men det var just kakorna som mina tankar började snurra runt.

   Jag mindes när jag som barn följde med mamma på syjunta.
   Vad underbart för själen. Mamma och hennes vänninor träffades och handarbetade eller stoppade yllestrumpor med hål i hälen. Och fikade, givetvis hembakat och kaffe. (Ingen drack te.)
   En aldeles legal både avkopplingsstund och socialsamvaro.
   Idag skulle nog någon jämnställdhetsminister lagt sej i satt stopp för träffarna eller krävt könskvotering.

   Kakor är som små hantverk. Något för både ögat och gommen. Och näsborrarna.

  Ja, idag så mindes jag mina barndomstanter. Och vilka kakor som förknippades med vem.
  Mammas var nog hennes stora jitterbuggare. Eller schackrutorna som jag aldrig begrep hur hon fick till just så rutiga.
   Faster Irmas var nog smörkransar (eller hette de kammar) med pärlsocker på. Och mormors måste bli brysselkex med grönfärgat socker.

   Och jag då? Blir nog inte ihågkommen alls på kakfatet...

   Ivarje fall så gick jag en bit till på kartan. Jag gick genom tunneln vid Statsberget och några hundra meter till. Där stannar jag.
   Där finns en plats som ger ro för själen utan syjunta.
   Den syns inte från vägen men där går en lång, lite ranglig trappa ner till Indalsälven.
   Där en egen lite värld  öppnar sej med spångar ut till stenarna i vattnet. Och aldeles vid stranden finns bänkar och bord.  
   Och just nu känns det som om jag vill sitta där och mumsa småkakor och dricka te. Och  inte alls gå ett enda steg till på denna vandring.

   Ja, så är livet just. Men jag vet också att imorgon är en ny dag med nya tankar.
  

 


  

Min egen pilgrimsvandring. Del 6.

   Jag fortsätter att gå. I min takt. Fortsätter att njuta av naturen runt om mej.
   Vatten har alltid betytt väldigt mycket för mej.

   Och vad jag glömt att skriva om, var den underbara lilla vilopausen vid Ösjön.
   Nere vid sjökanten fanns ett vindskydd, eller ett skydd för att slippa höra all biltrafik aldeles ovanför kanske. Men det var inte där jag satt mej. Nej, på bryggan med en kopp grönt te och ett grovt härlig aprikos/nötbröd  från Frejabageriet. Med ost och soltorkad tomat på.
   Med mina trötta fötter doppade i vattnet satt jag där en stund. Tankade in energi från fikat, stillheten och den bländande vattenytan.

   Men jag har ju hunnit längre. Jag har hunnit passera Indalsälven vid Stugun. Stor och bred flöt den fram just där.

   Mina tankar går åter igen till hur variationsrik den är.

   Kan man säga att älven "gått in in väggen?" Kan man säga det? 
   Jag menar när den stor och strid bara vräker sej fram och har världens energi och vilja. Kanske till och med en längtan till havet?
   Då kommer människorna på att den energin ska utnyttjas.
   Jag vet inte vart den första gången går ner för räkning. Vilket vattenkraftverk är det första? Kattstrupen? Midskog? Krångede? Bergeforsen?
 Eller ska man räkna med det allra första försöket, när den sa nej tack och bildade Döda fallet?

   Men den kom igen. Och igen. Och igen... Så underbart, den vägrade att kuvas helt.

   Just här flyter den fram och finns vid min högra sida när jag går. Det är märkligt hur rofyllt det är med vatten.
   Och jag är så brydd att ingen turistguide skrivit om vilken vacker väg den är, 87:an.
  
   Strånäset överraskar med sina stora gedigna gårdar.
   Kanske de som bodde där inte sålde sin skog till storbolagen från Sundsvall?
   Kanske behöll de skogen själva och avverkade för att själva bygga sina stora hus?
   Kanske skrattade de högt när virkespriserna höjdes och ingen hade lyckats lurat av dem sina tillgångar?      
   Vad vet jag, men det retar min fantasi i alla fall.

   Jag stannar åter igen vid vatten. Vid Fiskeviken finns en jättefin rastplats med bänkar och bord. Och jag får fortsätta att ha sällskap av Indalsälven.
   Sitter här aldeles ensam och dricker te igen, med en tunnbrödsstut fylld med renkött och pepperrot.

   Är bara så himla nöjd med mej själv. Att jag kommit på att jag ska gå till Umeå, på mitt eget sätt!

  

  


  
  

Att resa till är något annat än att resa från.

   Det är skillnad på att resa till. Och resa från.
   På vägen till, så finns förväntan. Spänning och planering.

   Kanske inte alla gånger den stora upplevelsen. Man kan resa till någon. Inte för något annat än att träffas. Fika ihop, äta och dela några dagar tillsammans.

   Men att resa till, är något annat än att resa från.

   Att resa från, då stannar man inte kvar, kanske i känslan av ensamhet, med disken efter sista frukosten tillsammans.
   När man reser från, så har man en reseupplevelse kvar. Resan hem som man kan göra något kul av.

  Och längtan hem. Att packa upp, om man köpt något. Att få sova i sin egen säng. Att se om det kommit någon post.
   Och känslan av vardag, det förutbestämda, lite tråkiga.

   Så är det nu.
   Så jättekul det var att resa till Dej. Vara hos Dej. Handla. Äta. Spela kort. Sova. Se på film.

   Men nu är jag hemma. Hos mej, och ja, imorgon är det måndag och vardag igen.

  Och nu när jag är hemma, så finns ju möjligheten att resa till igen. Till Dej.
  

  

Jag fann något bortglömt.

    Nu packas det om. Kartonger som stått och väntat på sin ägarinna, tas fram. Kollas igenom, sorteras och packas som sagt om.
   Det är allt som blev kvar när flytten gick i höstas. Men nu ska de till sitt nya hem.
   Påsar och kartonger ses igenom.
   Ja, böckerna ska stå i rätt bokhylla. Göra så att känslan, av hemma finns i rätt hem.

   Lite garner i olika färger som ska förvandlas till mössor och pannlappar, packas ner.
   Tydligen hoppade det händiga draget över en generation - jag fick inget alls av den varan. (Utan sorg skriver jag det.)
   Ja, allt möjligt spännande hittas igen.

    Och plötsligt stod en påse där, fylld med mina bortglömda böcker. En hel kasse med kärlek, mord, recept och äventyr. Massor med baksides texter som jag funnit spännande.

    Aldeles strax ska jag stoppa ner handen och ta upp en bok ur kassen, vilken som helst och lägga mej för att läsa.
    Tänk att livet kan vara så här bra.
    Jag behövde inte ens tänka tanken "Vad ska jag göra?" Bara av att hjälpa finaste dottern att plocka fram sina kartonger så fann jag något bortglömt som kan ge mej glädje.
   Tack!

  

Min egen pilgrimsvandring. Del 5.

  Det är en märklig vandring jag gör. Ute är det vinter. En vinter som jag gillar. Snö och inte alltför kallt och bra isar att pimpla på.

   På min promenad på gåbandet är det sommar. Jag vandrar förbi skogar och sjöar. Känner lycka över att kunna gå. Och hur kul det är att ha ett mål.

   Vad är då en pilgrimsvandring? Att gå och som enda sällskap ha sina tankar. Och en kropp som orkar. Kanske att möta okända människor och dela deras liv en liten stund.
   Den religösa aspekten är väl att komma till insikt med hjälp av något större.

  Jag förstår budskapet till mej! Och det är komiskt. Väldigt komiskt. Jag ska inte alltid vara på väg.

  Varför inte bra njuta och gå just den timme jag går? Varför blanda in framtiden? Varför inte göra klart det jag håller på med?

   I oktober stod jag i hallen hemma med en öppen resväska som jag höll på packa. En vecka i Turkiet låg framför mej. Om några timmar skulle planet ta mej till sol och värme. Till hammam och havet.
  Och vad gör jag? Med den vänstra handen plockar jag ner saker som är bra att ha med. I den högra handen håller jag telefonluren och bokar en resa till Nairobi.

   Varför ägnar jag mej inte åt att förbereda resan till kontinenten Afrika nu. Det är ju ibland halva resan.
   Men vad gör jag nu då? Jo jag planerar att resa igen och måste fixa den resan innan jag åker.

   Idag har jag bestämt mej för att varje dag avsätta tid för att förbereda inför Kenya-resan. Ska fylla mej själv med förväntan. Planera och i lugn och ro vara klar flera dagar innan jag byter kyla mot värme.
   Inte blanda in något annat resemål innan det här är avslutat.

   På min pilgrimsvandring korsade jag Indalsälven. Och tänkte "Men den är ju alltid på väg."

   Jag insåg också skillnaden. Om man följer dess vandring från början långt uppe i fjällvärlden och tills den möter Bottenhavet, så lever den ett variationsrikt liv.
   Trots att den alltid är i rörelse, så är tempot och insiteten olika. Det finns både forsar och sel.
   Så nu tänker jag lära mej det, genom att slå följe med Indalsälven i flera mil. Och just här flyter den på i ett aldeles lagom tempo för mej.

   Så ska livet vara. Så ska mitt liv vara.