Måste börja med att skriva att jag inte är schitzofren. Jag hör inga röster och mej veterligen har jag ingen konstig verklighets uppfattning. Men ändå, ibland, numera mycket sällan händer sånt som jag har lite svårt att förklara. Oftast tänker jag att det finns egentligen inga ord för det som sker därför går det inte att berätta om det. Nu mer accepterar jag det bara. Det ingår i mitt liv att låna ut mina sinnen en stund. Det är det närmaste jag kan förklara det som.
Äntligen sommar. En underbar grusvägspromenad. Och jag kan de flesta blomnamn som kantar vägen. Grönskan berusar med både doft och synintryck. Att livet kan vara så här vackert. Att man kan få fyllas med så mycket glädje. Vet inte riktigt vem jag ska rikta mitt tack till. Universum kanske?
Vid vägkanten ligger en trave med trädstammar, små smala furustammar, tror jag. Och jag måste stanna. Inte för att jag vill eller för att det är något speciellt med det. Men något gör att jag stannar. Min högra arm gör ont, uppe vid axeln och ner, bak mot skuldran. Och mitt bak på ryggen skaver det, långt ner.
Det är det här jag inte kan förklara och numera inte ens försöker hitta en logisk förklaring till. Det är bara så här. Jag bara vet! Min kropp vet hur det känns att vara en trettonårig pojke som kapar ved med en såg. Vet hur musklerna värker och givetvis vet jag att jag är högerhänt. Jag vet också hur det är att ha hängslen som skaver på ryggen.
Hur kan jag veta att det är en pojkes känslor? Hur kan jag ens inbilla mej att jag vet att han är tretton år?
För mej är det lika logiskt som att jag bara vet att jag är kvinna nu och jag vet hur gammal jag är idag. Svårare än så är de inte.
Men det jag inte kan förstå är den sköna känsla jag får, en vishet som jag inte har i det här livet. Jag som inte kapar ved. Som inte behöver ägna mej åt sånt. Jag fylls med en lättnad att det är länge kvar innan "furu-pinnarna" ska kapas, de är för färska än. Måste torka lite först, så det är ett tag till innan jag ska svettandes kapa dem. Det blir senare i sommar. Än kan jag ägna mej åt att leka och snickra fågelholkar.
Och jag vet inte, är det så, ska man inte såga dem nu? Göra ved av dem. Ska de ligga och torka ett tag?
Jag får en trettonårings erfarenhet i utbyte att han lånar min kropp en stund. Han får se med mina ögon, känna med min kropp, kanske får han leva en stund. För jag vet att han är från en svunnen tid.
Det finns inget skrämmande, inget konstigt, bara att mina ord inte räcker till att förklara vad som hänt.
Det jag däremot tycker är konstigt är att den pyttelilla harungen som sitter i dikeskanten och äter maskrosblad, den reser sej på bakbenen, klipper med öronen. Står så länge och tittar på mej innan den sakta hoppar emot mej. Klipper ännu mer med öronen och kommer ändå närmare. Oj, så liten den är.
Då känner jag en liten våg av kuslighet. Varför beter den sej så? Vad ser den?
Plötsligt hoppar den ner i diket och försvinner. Solen värmer och livet är sej likt. Värken i armen är borta och inget gnager i vekryggen.
Den enda fina dagen i mitten på juni 2012 fyller mej med vetskap att allt inte går att förklara.
Livet är så mycket mer. Så stort och mäktigt. Så oförklarligt och så vackert. Och vi har fått det för att det ska ta tillvaras och levas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar