Japp, då har jag börjat min vandring. Min ensamma vandring i fyrtio mil. Min egen vandring till mitt Santiago de la Compostea. På mitt sätt.
Drömmen finns kvar att göra Den Vandringen också, sedan, men inte nu.
Jag går med otroligt lätta steg, håller en fart på sex kilometer i timmen. Tycker att det är skönt när mitt linne klibbar fast på ryggen och svetten rinner i nacken.
Så otroligt häftigt att jag, att min kropp fixar det.
Jag låter mina tankar flyga fritt och låter det bli min stund. Ibland är lättsamma, skojiga tankar som är mina medresenärer och ibland flyger sorgsna moln med mej. Men det är okey, det är ju jag, mitt liv som är sådant.
Jag går norr ut. Jag vandrar i Sverige och mitt mål är ännu så länge långt bort.
Det började ganska tufft med en lång uppförsbacke. Som fick mej att nästan fundera om. Vill jag verkligen det här?
Men när jag var uppe kom min första belöning. När granskogen glesnade, så var det faktiskt så att där bor min fina vän Monica. Som väntade med hemkokt vinbärssaft.
Jag hade klarat det första kilometrarna och lusten fanns fortfarande kvar. Lusten att gå, lusten att töja på mina gränser.
Och min rygg sa till mej, "Det är så här, så länge du går eller simmar, så lovar jag att inte ge upp. Jag lovar att försöka hålla alla kotor på plats. Inte låta de glida och klämma på nerver. Så länge du håller igång så kämpar vi tillsammans."
Så så är det, jag är sakta men säkert på väg till Umeå, på kartan i alla fall. Och jag har kommit ganska långt redan...
Jag valde att gå 87:an. Och jag valde att det skulle vara sommar.
Fler som vill gå? Gör det, köp ett gymkort och häng med. Välj själv i vilken takt och vart du vill gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar