Hoppas att min själ inte tog båten hem.

   Det tar tid för själen att hänga med.
   Förr var allt så enkelt, man gick, tog hästen eller kanske en långsamt skumpandes buss. Eller lokaltåget som stannade vid varje station.

   Min själ är inställd på pole pole, dvs långsamt långsamt. Den har har inte riktigt kommit ikapp. Trots att jag bromsade in på slutet och tog tåget hem från Arlanda.

   Nej, min själ har inte riktigt hunnit hem än. Att förflytta sej från ekvatorn och hit hem tog 25 timmar. För mej! Min själ behöver betydligt längre tid för att anpassa sej hem.

   Melodifestivals låtarna blev skön god natt musik. Jag somnade. Snarkade. Flöt bort i drömmarnas land.
   Med en telefon signal återkom jag till "riktiga livet." Men vilket liv? Vart?
   Yrvaket tittade jag mej omkring. Vart var jag? I vems hem sov jag? Jo, för jag fattade att jag vaknade någonstans.
   Jag kände inte igen mej. Igenom min hjärna tumlade olika sovställen. Det var inget tält. Inga kala väggar. Inget malarianät...
   Bredvid mej halvlåg någon i soffan. Soffan! Då måste det kanske vara hemma hos Joseph?
 Tankar sega som acaciahonung försökte ta mej till nuet.
   Då säger jag helt ologiskt till personen bredvid, "den där tven är jättelik min." Jag orkar inte forsätta meningen utan pekar med hela handen och hoppas att personen är tankeläsare och förstår att jag menar att tv-bänken också är liknande den jag har hemma.

  Pole, pole väldigt pole går det upp för mej att jag känner igen mer saker. Blommorna i fönstret. Böckerna. Tekoppen.
  Och han som ligger i andra änden av soffan är ju han jag lever ihop med sedan 1000 år.
  Jag är hemma.

   Men min själ den svävade kvar bland leende och dansande barn. Ville inte släppa taget om värmen och glädjen. Den ville forsätta höra massajernas sång och hyenans skratt. Den ville stanna under malarianätets skydd. Och lyssna efter flodhästarnas frustande och blåsande i vattnet.

   Jag ska ta det lungt idag. Köra någon tvättmaskin. Koka en kopp chai. Och mest sitta och vänta in min själ.
   Jag hoppas att den inte tog båten hem, för då blir det inte mycket gjort på väldigt länge, för mej.
   Men då får det väl bli så då!