Min egen pilgrimsvandring. Del 9.

   Vem är det som går och går och aldrig kommer till ... Ja, så kan det kännas ibland. Men jag går. Och idag fick jag en annan dimension på min vandring.
    Kanske är det de som är en pilgrimsvandring, att vara stilla i sina egna tankar. Och låta de stora, ibland ofattbara frågorna komma till mej.

   Jag har fortsatt in i Ångermanland, styvmorsviolenslandskap vill jag minnas. Vägen är lättgått fast det är lite uppför.
   Mina tankar snuddar vid luffarna, förr i tiden och jag inser att ja, de kunde nog vandra genom hela Sverige trots att det tog tid.
    Här är sommarvackert med mycket skog och små vattendrag.

   Och helt plötsligt är jag i Sollefteå och möter Ångermanälven. Stor och mäktig när jag går över bron. Jag kan inget alls om älven. Vet av monumentet att det flottats i den och den är känd för sin lax. Men resten måste den berätta själv för mej. Vart kommer den ifrån? Har den någon liten bokstavs diagnos eller är den bara lugn och stillsam hela vägen?

   Jag fortsätter åt höger när jag kommit upp på, kan det heta nipan? Kanten jag går på som ligger högt ovanför älven.
   Den är inte lika vänlig som Indalsälven eller nej det var fel att säga så, den håller sej lite mer på avstånd. Har en större integritet kanske. Den bara finns där.

   Jag tänker mycket. Tänker på den gamle mannen, han som håller igång med promenader och cykling. Med kluriga uträkningar. Som tycker om smårödingar till middag. Och som vårdar sin hustru, hon också 80+.

  Tänker på hur man kan ställas inför frågor som man inte visste att man kunde få. Frågor som man inte kan veta svaret på.

   Om det efter tia-attacken han nyss haft, skulle komma en stor stroke, ville han att de skulle försöka hjälpa honom eller skulle de låta bli?
   Vad tänker man när man känner sej som en tidsinställd bomb, som man inte vet om den ska explodera och inte när i så fall.
   Jag hoppas att någon satte sej ner hos honom och höll om honom, när han måste fatta sitt beslut.

   Det var det jag ägnade många tankar åt på min promenad idag. Att ställas inför det ofattbara och vara aldeles ensam i sitt beslut.

  Vid Överlännes svänger jag vänster, medans Ångermanälven fortsätter rakt fram mot havet, och den märker knappt att jag säger "hej då." Vägen jag följer nu den går uppför, uppför, uppför...
  Med svetten rinnandes efter ryggen så vet jag att snart så är det fika-tajm igen.

  Och jag fortsätter tänka på den gamle mannen och det beslut han tog. Och på hur jag skulle ha valt.