Moringa.

   "Moringaroad please," jag det var så vi sa till taxichauffören när vi skulle hem. Jo, vi sa väl "Savelberg" också antar jag.
    Men det var bara en adress, en gata så lika alla andra  gator i Nairobi. Gropig, halvt om halvt trottoarlös, röd av sandigt damm. Kantad av murar och stora träd. Och efter klockan 19.00 ganska öde.

   Moringaroad, ett gatunamn, ett tillfälligt hemma.

   Av en slump så stötte jag på namnet igen. På Body shopen, när jag skulle köpa en ny flaska av min favoritolja.
   Jag är lite tråkig och brukar alltid köpa samma doft, clementine. En liten flaska på 100 mg som räcker länge trots att jag använder den på händerna, i ansiktet, på kroppen och t om i håret.
   Men på en av flaskorna stod det moringa. Den doftade moringa. Ja, inte dammig väg med grillad majs och het sol.
   Hur luktade det då? Och vad var det då?

   Jag fick berättat för mej att i Indien så var det elefanternas favoritträd. Och det var oljan ur fröna som användes.

   Så nu har jag suttit och läst om moringa träden, ja det är ett helt släkte, utspridda på den södra delen av vår värld.

   Det är nästan ett mirakelträd. Användbart till mycket, näringsrikt och snabbväxande.

   Hade jag inte bott på Moringaroad, så hade inte min nyfikenhet väckts av namnet på flaskan. Och jag hade väl inte mått så illa utan den här kunskapen egentligen.

   Men just nu känner jag mej bara så glad att jag bott på en gata döpt efter detta häftiga träd.

   Fortsättning på mitt inlägg, två dagar senare;
 
   Jag tycker om att glädja mej i onödan, istället för att oroa mej i onödan.
   Nu har jag glatt mej, inte i onödan kanske, men av fel anledning.
   Jag har varit så glad att jag bodde på Moringa. Och så gjorde jag inte det!! Jag bodde på Muringa. Men skit samma, jag har lärt mej massor om träden moringa. Och jag har varit glad och nöjd. Och är det fortfarande.