Jag fortsätter att gå. I min takt. Fortsätter att njuta av naturen runt om mej.
Vatten har alltid betytt väldigt mycket för mej.
Och vad jag glömt att skriva om, var den underbara lilla vilopausen vid Ösjön.
Nere vid sjökanten fanns ett vindskydd, eller ett skydd för att slippa höra all biltrafik aldeles ovanför kanske. Men det var inte där jag satt mej. Nej, på bryggan med en kopp grönt te och ett grovt härlig aprikos/nötbröd från Frejabageriet. Med ost och soltorkad tomat på.
Med mina trötta fötter doppade i vattnet satt jag där en stund. Tankade in energi från fikat, stillheten och den bländande vattenytan.
Men jag har ju hunnit längre. Jag har hunnit passera Indalsälven vid Stugun. Stor och bred flöt den fram just där.
Mina tankar går åter igen till hur variationsrik den är.
Kan man säga att älven "gått in in väggen?" Kan man säga det?
Jag menar när den stor och strid bara vräker sej fram och har världens energi och vilja. Kanske till och med en längtan till havet?
Då kommer människorna på att den energin ska utnyttjas.
Jag vet inte vart den första gången går ner för räkning. Vilket vattenkraftverk är det första? Kattstrupen? Midskog? Krångede? Bergeforsen?
Eller ska man räkna med det allra första försöket, när den sa nej tack och bildade Döda fallet?
Men den kom igen. Och igen. Och igen... Så underbart, den vägrade att kuvas helt.
Just här flyter den fram och finns vid min högra sida när jag går. Det är märkligt hur rofyllt det är med vatten.
Och jag är så brydd att ingen turistguide skrivit om vilken vacker väg den är, 87:an.
Strånäset överraskar med sina stora gedigna gårdar.
Kanske de som bodde där inte sålde sin skog till storbolagen från Sundsvall?
Kanske behöll de skogen själva och avverkade för att själva bygga sina stora hus?
Kanske skrattade de högt när virkespriserna höjdes och ingen hade lyckats lurat av dem sina tillgångar?
Vad vet jag, men det retar min fantasi i alla fall.
Jag stannar åter igen vid vatten. Vid Fiskeviken finns en jättefin rastplats med bänkar och bord. Och jag får fortsätta att ha sällskap av Indalsälven.
Sitter här aldeles ensam och dricker te igen, med en tunnbrödsstut fylld med renkött och pepperrot.
Är bara så himla nöjd med mej själv. Att jag kommit på att jag ska gå till Umeå, på mitt eget sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar