Varför berörs jag av begagnade, gärna lite slitna saker?
De får gärna vara skamfilade och lite trasiga.
Och hus som är gråa och vindpinade klappar mitt hjärta några extra slag för. De som står övergivna med ledsna tomma fönster, där är det kärlek vid första ögonkastet.
Jag har precis köpt en bokhylla. Redan när jag såg den första gången stannade jag till, värmde min blick i det slitna träet. Det syntes att den varit använd, kanske inte bara som bokhylla.
Lejontassarna som den stod på stack stolt fram och lyfte hela hyllan en decimeter från golvet.
Två hyllplan där det egentligen skulle ha varit tre, retade min fantasi. Skulle man lägga dit en i helt avvikande färg? Eller skulle den hyllan tapetseras med urrivna boksidor?
Den var inte mer än hundratjugo centimeter hög, så ovansidan syntes bra, där någon kanske haft en krukväxt och vattnat förmycket så träet fått fläckar och bågnat lite.
Jag är glad att jag är den jag är, för precis så är det med människor också. Jag kan se bortom ytan. Jag tänker ofta att jag vet ju inte varför den jag möter är som den är. Jag vet ju inte deras historia och då ska man inte dömma.
Och bakom den mest annorlunda människan jag möter kanske den mest spännade historia finns.
Precis som min bokhylla kan jag se genom allt det slitna och ser att den har en själ. Jag ser att den varit älska och använd.
Jag är glad att jag inte fastnar för det mest perfekta och intetsägande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar