"Det här ögonblicket vill jag spara."

  Jag vill så gärna spara på stora och mäktiga känslor. Inte låta dem försvinna i vardagens vardagliga händelser.
   Men det är så lätt att låta dem förvirra sej bort i allt som händer. De försvinner i glömskans hav. Kanske blir man påmind ibland att just ja, så var det, nu minns jag...
   Det händer att man minns olika, när man ska dela sina minnen. "Nämen så där var det ju inte. Så här minns jag det."

   Jag blir så glad av mina små minnes anteckningar, som jag finner ibland. Jag får återuppleva känslan av både glädje och tacksamhet. Och ibland sorg, som också har sitt värde att minnas.

   Kanske är det därför som jag älskar att fotografera?  Att fånga ögonblicket en tiondels sekund. Att kunna spara det. Minnas. Dela det med vänner. Att få uppfyllas igen av den berusande känslan.

   Jag har sparat en magiska stund. En nästan helig känsla. Det som fyllde mej var stort, mäktigt och overkligt. Att jag verkligen upplevde det fick mej att bara stå aldeles still och bara finnas till. Att bara vara just i nuet.

  Utan att säga något till någon så hade jag tagit en ensam promenad i Kakamega, regnskogen. Mina fötter letade sej fram längs en smal stig. Och jag tänkte tanken "Ingen vet vart jag är och på skylten stod det att man fick gå på egen risk. Vilka djur fanns? Kunde jag gå vilse? Hur långt vågade jag gå?"

  Vackra fjärilar höll mej sällskap. En hornbill, kanske en kusin till våra skator, underhöll mej en stund. Bland allt lummigt och grönt fann jag en bänk att sitta på. Och plötsligt tog alla fåglar mej för ett gammal murket träd. De vågade komma fram, speciellt de med  svartblå glänsande fjäderskrud. Träd, blommor, lianer allt inramade min lilla sittplats, och dit vågade sej fler och fler fåglar.

   När jag äntligen bestämde mej för att leta mej hemmåt så var det med en stilla frid inom mej. Min stund där hade fyllt mej med något oidentifierbart. Något lätt och vackert.

   Och så stod jag där helt plötsligt. Mitt i det overkliga.
   Hade jag varit präst så hade jag trott att det varit vägen upp till himmelen som var framför mej.

   Jag bara stod där aldeles still, hur länge vet jag inte. Jag vet bara att det var mäktigt och att jag gärna återvänder till den känslan.
   Jag letade fram min kamera och tänkte "Det här ögonblicket vill jag spara."
   Och här har jag fångat den, precis den stunden finns här;

Foto; jag själv