Idag föll ett tidningsurklipp ur en bok när jag sorterade böcker.
Jag hade rivit ur det, ur Dagens Nyheter 2009. Jag minns det så väl. Hur ledsen jag var och hur gärna jag velat vara med.
"Pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela." Svenska kyrkan i Hässelby hade en informationsträff.
Jag var hemma, sjukskriven för min rygg. Uträknad. Nerräknad.
Livet var mest ont. Inte som Lena Ph sjunger, "mest på natten, inte så mycket på dan..." Ont jämt. Illont. Glödheteont. Depparont.
Och inte gick det att tänka på någon vandring till Compostela inte.
Idag när jag gick min timme på gåbandet. Min egen pilgrimsvandring, så var det inte kul. Tungt, motigt och bara nej, vill inte.
Jag kände att inte var det här jag ville.
Jag ville gå på riktigt. Känna luften. Höra gruset knastra. Se nya vyer. Riktiga pilgrimsvandringen.
Men så mitt i det svettiga, så tänkte jag på kakorna jag ätit idag, på kalaset jag varit på. Fina hembakade kakor i trevligt sällskap. Men det var just kakorna som mina tankar började snurra runt.
Jag mindes när jag som barn följde med mamma på syjunta.
Vad underbart för själen. Mamma och hennes vänninor träffades och handarbetade eller stoppade yllestrumpor med hål i hälen. Och fikade, givetvis hembakat och kaffe. (Ingen drack te.)
En aldeles legal både avkopplingsstund och socialsamvaro.
Idag skulle nog någon jämnställdhetsminister lagt sej i satt stopp för träffarna eller krävt könskvotering.
Kakor är som små hantverk. Något för både ögat och gommen. Och näsborrarna.
Ja, idag så mindes jag mina barndomstanter. Och vilka kakor som förknippades med vem.
Mammas var nog hennes stora jitterbuggare. Eller schackrutorna som jag aldrig begrep hur hon fick till just så rutiga.
Faster Irmas var nog smörkransar (eller hette de kammar) med pärlsocker på. Och mormors måste bli brysselkex med grönfärgat socker.
Och jag då? Blir nog inte ihågkommen alls på kakfatet...
Ivarje fall så gick jag en bit till på kartan. Jag gick genom tunneln vid Statsberget och några hundra meter till. Där stannar jag.
Där finns en plats som ger ro för själen utan syjunta.
Den syns inte från vägen men där går en lång, lite ranglig trappa ner till Indalsälven.
Där en egen lite värld öppnar sej med spångar ut till stenarna i vattnet. Och aldeles vid stranden finns bänkar och bord.
Och just nu känns det som om jag vill sitta där och mumsa småkakor och dricka te. Och inte alls gå ett enda steg till på denna vandring.
Ja, så är livet just. Men jag vet också att imorgon är en ny dag med nya tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar