Det är 15 år sedan nu. Sedan ett telefonsamtal från min vän Monica gjorde att spännande saker hände i mitt liv.
Att jag klev av de ekorrhjul jag befann mej i.
Så här var det, jag fick frågan om jag ville följa med som moraliskt stöd, när Monica skulle till Birka folkhögskola för att få vägledning om vilken linje hon kunde söka.
Jamen det var klar att jag följde med. Hade aldrig hört talas om folkhögskolan. Visste inte vad det innebar att gå där. Inget om studiebidrag. Inget om de olika linjerna som fanns.
Just då i mitt liv snurrade det för fort. En åttaåring och en sexåring, varav den minsta precis skulle börja skolan, nej det passade inte in i mitt liv med skiftgång då. Ville inte vara borta så många kvällar, nätter och helger, ville inte...
Mina älskade föräldrar hade flyttat på servicehem, och för dem ville jag finnas till.
Tyckte mitt liv mest gick ut på att klippa naglar, hemma, på jobbet och på servicehuset. Mitt liv måste väl gå ut på något annat? Eller?
För att korta ner historien, så var det jag som började på Birka, inte Monica.
Jag valde en linje som hette "internationellalinjen med miljöinriktning." Allt föll på plats, hela jag blev bara så lycklig. Guldår.
Mina fem veckor i Kenya och mina vänner som jag mötte nere i Afrika och de som jag gick skola med har berikat mitt liv. Så otroligt.
Det sägs att har man trampat i den röda sanden, så finns den för alltid kvar på huden. Kanske är det så?
Året därpå reste jag ner med min fina vän Yvonne som jag träffade just på Birka.
Åren har gått, mitt liv ser så annorlunda ut nu. Det har ett helt annat tempo.
Varje gång jag tittar på mina foton från mina resor, ekar det svagt inom mej, en längta tillbaka, något oidentifibart darrar till.
Jag tror på att man ska uppfylla sina drömmar. Jag inser att livet är aldeles för kort för att slösas bort och jag tror på att man själv väljer sitt liv.
Så därför reser jag snart dit igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar