Det finns människor i min närhet som inte går att välja bort. De finns där bara. Med en aura av negativitet runt sej. Inget är bra. Allt är fel. Mycket suckar och pustar. Och jag som gillar ord hör med smärta vilka ord som används. Meningarna börjar oftast med "nej". "Det tänker jag inte". "Jag orkar inte". "Tror du på det där".
Den obotliga optimisten inom mej krympte. Kröp liksom ihop och bad nästan om ursäkt att jag var så naiv att jag trodde... Min glädje som ofta bubblar över, vissnade ihop från en vacker druva till ett skrynkligt litet russin. Förtvinade. Tills jag en dag bestämde mej för att ingen, INGEN kan ta ifrån mej glädjen, den där euforiska känslan jag ofta får. Den jag lärt mej att surfa på ett par dagar, och bara njuta av. Det som är jag.
Jag kom på ett knep. I min tanke lät jag ett järngaller falla ner mellan oss. Och allt det negativa nådde aldrig fram till mej. Jag hörde inte orden, jag såg inte det oleende ansiktet och kunde inte tyda av det stängda kroppspråket.
Jag mådde bra. Jag kunde fortsätta att vara jag, utan att smittas av så mycket, nej, ursch och fy. Men efter ett tag smög sej en lite obehagskänsla på mej. Det var ju inte bara ett galler som föll ner, min fantasi är så bra att jag till och med hörde hur det lät. Och det var ingen bra känsla att höra det metalliska ljudet. Jag ville inte stänga någon ute, bara slippa den negativa molnet.
Då kom jag på knep två. Och det är det jag använder mej av nu och mår så bra. Jag tänkte mej ett besök på Indiska - affären alltså, där valde jag ut ett vacker skirt tyg i turkost och grönt, så underbart vackert. Numera är det ett tyg som faller ner emellan oss, aldeles tyst, bara ett litet vinddrag sveper förbi och genom det tunna, tunna gardinen ser jag den jag pratar med. Men den silar bort och låter mej slippa att vara nära det som gör mej så illa. Och jag valde in en guldtråd i tyget också så det jag ser och hör färgas av det vackra och goda.
För det är ju det jag tror på det vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar